Känner jag dig?
Jag är van vid att folk försöker ta kontakt på de allra konstigaste sätt på olika ställen på internet: communities, ICQ och Skype framförallt. Eller vad sägs om "Hej. Ska vi diskutera något? Hur lång är du?" för att söka kontakt? Där vet jag vad det handlar om, personer jag inte känner som av olika anledningar, men främst för att ragga, skriver och hoppas på svar. Oftast är det rätt ointressant eller framkrystat och känns helt enkelt inte äkta och därför lätt att ignorera. "Tja! Your smiling, your eays, your hair. Jesus you looking wonderfool. Give me please a chanse to talk with you in msn."
Men så har vi nu då Facebook. Jag vet inte om det är för att man använder sitt riktiga namn som man på ett sätt luras att glömma bort att det fortfarande är internet och att samma människor även finns där. Jag har nu råkat ut för min andra främling som begär att få bli min vän. Jag tror i alla fall inte att jag känner honom. Men det gnager ordentligt och sprakar av hjärnaktivitet. Tänk om det ändå är en person jag borde känna (igen) men inte kan placera eller har glömt bort? Jag fortsätter att ignorera vänförfrågan tills det kommer ett mer personligt meddelande. Kanske är det som den första främlingen som helt enkelt letade efter en annan Anna, som det visade sig när han till slut skrev.
Det är såklart inte bara på Facebook man tror sig känna igen människor, det händer mig konstant. Men det är skillnad på att känna igen och att känna någon. Det är också skillnad på att känna igen någon och faktiskt också kunna placera vem personen i fråga är. Det kan bli lite konstigt annars. Ett möjligt scenario skulle kunna bli något i stil med: - "Hej, hur har du haft det sen sist?" - "Jo, tack, mjölken jag köpte av dig var väldigt god faktiskt." Och ändå så vet jag att jag kan om jag vill och verkligen anstränger mig. När jag jobbade på dagis lärde jag mig cirka sjuttio barns namn på två dagar, för att jag var tvungen. Men när det kommer till övriga livet så glömmer jag ofta namnet på personen jag hälsar på redan innan våra händer släppt taget om hälsningen.
Precis så där är det! För min del handlar det om att jag är så taggad på att få fram mitt namn själv att jag har fel fokus. Namnet bara trillar bort (mitt också ibland). Tidigare i livet var jag en sån svansviftare att jag babblade med i hopp om att komma på vem det var men nu avvaktar jag lite mer stillsamt. Till min fördel är att jag sällan glömmer ett ansikte (i vissa fall är jag villig att göra ett undantag)
Och så en annan sak; Om du inte vet vad du ska bli har du funderat på att skriva? Det är en stark sida du har. Du är duktig. Ville bara peta in det.
Tack för komplimangen! :) Ordbajsa är jag bra på, men det är inte alltid det blir nåt vettigt av det när man sätter ihop orden. Har massa konstiga tankar för mig och skriver jag brev skriver jag bara det som jag tänker. Jag har till och med fått klagomål på att jag skriver för mycket (och för litet, vilket jag gjorde för att få med så mycket som möjligt)...vilket sätt va? Förtjänar inte riktigt att få brev då ;-P
Svan-sviftare fick jag fundera ett tag på vad det kunde vara... Hihi.
Men visst är det så, man tror ändå inte att man kommer lyckas komma ihåg namnet så försöker inte ens. I vissa fall har några namn på jobbet försvunnit på folk som jag jobbat med i minst ett år och helt plötsligt kommer jag inte på vad de heter, fast jag vet det egentligen. Vet inte vad alla i körerna heter nu heller. Och det är så många anställda på jobbet också. Det är inte lätt alltid. Men med mer tro och engagemang skulle jag ändå kunna fler nu än jag gör.
Jobbigt att glömma vem som är vem - men skönt att veta att man inte är ensam om det. Jag har så svårt för att komma ihåg namn (och ansikten, ingen bra kombo). Känner så väl igen det du skriver att man ibland kan tappa namnen till och med på folk man känt länge och verkligen VET vad de heter! Det är som hjärnan bara pyser ihop till en sladdrig trasa. Men det kan alltid vara värre - jag träffade en tjej som led av ansiktsblindhet. Hon såg alla ansikten som helt blanka och anonyma. Plus att allt var i svart/vitt. Hon kände inte ens igen sin egen pojkvän ibland.
hur lång är du.. vilken käck öppningsreplik. den skall jag pröva...
jag känner igen ansikten ibland, men är det flyktigt ifrån jobbet eller är det viktigt från jobbet eller är det en vän... det är inte alltid det är lätt.
Vet att liknande saker händer i kassan också, både för mig och för andra. Det kommer en vara, exempelvis schalottenlök, rullande på bandet, något som man vet vad det är för PLU på, men inte kommer på. Det är inte läge att fundera i nån timme, som med arbetskollegan, när man har kunder. Det blir till att titta i listan. Och det hjälper oftast inte ändå om kunden säger hur mycket den kostar per kilo. Jag behöver en kod. Andra lägger varan lite längre bak på bandet igen, tar några varor emellan och när den kommer igen slår man in rätt kod på rutin, 4662. Informationen finns ju oftast där inne nånstans i hjärnan, det gäller bara att locka fram den. Med sockerbitar kanske? Visst kan det alltid vara värre Charlotte, fast det är inte alltid det hjälper att tänka på det. Det kan ge kvarstående problem, samt dåligt samvete.
Göran då, det var ju ett exempel på hur man INTE skulle göra! Jag tror iofs jag svarade honom, även fast jag visste att det inte skulle leda nånstans. Han var två centimeter kortare än mig, och uppenbarligen var längden viktig, han ville väl inte känna sig kort och omanlig eller nåt. Ungefär som Tom Cruise. Hm... nåja, ok, pröva du om du vill... avge rapport efteråt isf tack :)
Det blir lite konstigt efteråt när man hälsar på någon som tittar på en som om man vore helt dum i huvudet. Även när det är personer man faktiskt VET att man känner igen på riktigt.
jaså, INTE göra så. Det skulle inte funka alltså. ja,ja. Men det låter ändå som en rolig öppning som variant på väderprat lr så.
Jo alltså det kanske funkar. Du får väl testa. Jag svarade ju faktiskt. Och ska man välja mellan "Vilket tråkigt väder vi har haft" och "Hur lång är du?" så får jag nog välja det senare, det kan ändå skapa en viss nyfikenhet på varför en sådan fråga och en vilja att veta mer. Du får pröva som sagt. Och rapportera! :)
Däremot... att ställa en sådan fråga som det första man gör på internet, när man inte vet så mkt om varandra, signalerar det att utsidan på en person är alldeles för viktig för en... Och det är faktiskt inte jag intresserad av. Det ÄR insidan som räknas. Och det är en av de saker jag gillar med internet, att det är insidan man visar upp mer än utsidan.
ok, jag skall rapportera utifall att.
Absolut tummen upp för insidan!
det första man ser på
en blogg är om det är intressant skrivit, inte hur man ser ut lr umgås med. Det ger en annan infallsvinkel än
öga mot öga. Vilket ju har sina roliga sidor...
Man kan ju skriva om olika saker dock, och när någon kommer hit första gången läser de antagligen det man skrivit sist först och skapar sig en uppfattning om en utifrån det. Någonstans ligger nog kanske något kvar av det intrycket, även om det kan ändras i grunden. Jag undrar om det var någon som läste om drömmen där vampyrerna stoppades av den blå isglassen det första de gjorde. Undrar vad de isf fått för intryck av mig... :)
Jag har kommit på vem den andra främlingen var nu också! En gammal MSN-kontakt jag inte pratat med på några år och väl inte har någon lust att prata med nu heller. Minns ingenting om honom heller iofs. Lite detektivarbete gav iaf resultat. Och det känns skönt. Nu kan jag klicka på 'ignore' och gå vidare med livet. :)
