Näktergalning

Jag hade en härlig dag. Jag fick följa med på Liseberg. Jag fick åka på vattenattraktioner. På Kållerado fick jag till och med breda ut mig ett litet tag och sniffa på vattnet innan han som bar mig övertalades att stoppa ner mig igen. Varför då? Jag hör ju ihop med vattnet. Jag fick titta på när det spelades på hjul och tärningar. Jag njöt och trodde dagen aldrig skulle ta slut. Efter Liseberg fick jag följa med till en pizzeria. Vilka härliga dofter. Men det var då det hände. Jag lämnades kvar. Jag trodde inte det var sant, men de gick utan mig. Jag hade många olika ångestfyllda tankar: Hade de hela tiden tänkt överge mig? Var Liseberg ett försök att mildra smällen? Var den här pizzerian mitt framtida hem nu? Hur skulle jag nu klara mig? Jag kände mig väldigt ensam. Jag gick vilse i mina tankar och förlorade greppet om tiden. Men plötsligt hände något. En främling tog hand om mig. Vi gick ut i regnet. För en stund lättades mina oroliga tankar av att återigen få komma ut och känna regnets smekningar. Men vem var det som höll i mig nu? Vart skulle vi? Till slut var vi framme hemma hos honom. För andra gången på kort tid undrade jag om detta nu skulle bli mitt hem. Skulle han kunna klara av att ta hand om mig ordentligt? Jag sov oroligt i några dagar. Men en dag kommer han hem och berättar att min ägare kommit och frågat efter mig. Jag fördes återigen till pizzerian där det tragiska hade inträffat och idag kom hon äntligen och hämtade mig. Som jag längtat! Nu är jag äntligen hemma igen. Jag kan återigen återgå till mitt vanliga liv som paraply igen.