Näktergalning

För ett tag sen på jobbet kom det två barn som hade kommit bort från sina föräldrar. Jag skulle ropa efter dom. Frågade efter barnens namn och föräldrarnas namn. Övervägde att skriva ner det, jag vet hur dåligt minne jag har, men det kändes som jag skulle komma ihåg. Trycker på knappen för utrop, det låter "tuuut"...och sen glömmer jag alla fyra namnen. Alla.

"Ett kundmeddelande, vi har... två barn... ehm... Madeleine? ...eh ja... de finns här... kom och hämta dom helt enkelt!" Stod en kund i kö och hon skrattade som bara den. Jag hade rätt kul åt det själv också iofs och har det fortfarande. Blev lite muntert omkring mig där ett tag. Alla hör ju utropen. Fast blev faktiskt lite generad. Fick nästan lite skäll också (kamouflerat i trevlighetstoner och leenden) för att jag lät så barsk. Men jag kunde inte ha gjort så mycket annorlunda. Att avsluta mitt i kändes inte som ett alternativ. Pappan hörde visst aldrig någonting av utropet men mamman gjorde det nog. Barnen kom hursomhelst till rätta till slut iaf, och det var ju det som var huvudsaken. Lyckades ju roa min omgivning också.