Kniiiip!
Bussresan hem var jobbig. Skakig buss och full blåsa är verkligen ingen bra kombination. Jag var kissnödig redan innan vi skulle gå, men M började få misstankar om magsjuka så jag undvek toaletten. Det var ändå inte så krisigt. Tills jag kom på bussen. Varje liten grop i vägen kändes av. Kniiiiip!
Ju mer man tänker på det desto värre blir det. Jag bestämde mig för att ringa mamma, hon har försökt få tag på mig några gånger tidigare, men det är inte det lättaste. Jag mailade henne istället inatt med en uppdatering, för nu var det ett tag sedan sist. Vad är tacken man får?
- Jag håller på att skriva mail till dig, du får hem och läsa det sen istället. Hej då.
Tack, mamma. Ingen räddning från blåstankarna där. Bara att hålla ut. Hade tänkt att läsa lite av det jag borde läsa till seminariumet imorgon, men det var inte ens att tänka på att försöka fokusera på något sådant. Kniiiiip! Jag klarade mig, men det var då med nöd och näppe. Ju närmre målet man kommer desto mer påtagligt blir det. Fruktansvärt psykiskt det där, ganska intressant egentligen. Efter idag har jag större förståelse för min mor som nästan varenda dag slänger sig in på toaletten med kläderna på direkt när hon kommer hem, med benen ihopknipta. Själv fick jag av mig en sko, resten fick vänta. I fortsättningen ska jag inte skratta lika mycket åt min mor. Fast nu ljuger jag. Det kommer jag göra ändå. Men hon är söt.
Apropå söt är det precis vad M's hundar är också. Se bara.
Doberman Grimm tror att han är en knähund och gillar att klämma in sig i soffan, ju närmre desto bättre. Är det riktigt skönt, t.ex. om han har sån tur att någon klappar på honom på ett trevligt sätt så är det som han spinner, han ligger och rycker och bara njuter. Idag låg han och trynade på en kudde i soffan och snarkade och fes, det är betydligt lättare att ta kort på, än en sprallig valp som inte kan vara still. Skulle ha passat på när han sov, men då såg han mest ut som en stor pälstuss. Fast söt. Särskilt när han försökte ligga på rygg och sova, men bara tippade över vid varje försök. Grimm kunde sova på rygg, och skrevade då så där som män verkar tro att de behöver göra för att lufta juvelerna eller hur de nu tänker. A uppskattade dock inte att få ett par pungkulor flashade för sig på så nära håll.
Som valp är man uppenbarligen inte så bra på att knipa. Det läckte lite, från mer än ett ställe. Svårt dock att bli arg på något så gulligt. Den har dessutom ett sådant humör att den är lika glad ändå, trots utskällning, om det inte är riktigt ordentligt. Tror han var sju veckor lille Fabian nu, om det låter logiskt. Gosig nallebjörn. Smutsig. Med bitiga valptänder. Och söt. Framförallt söt.
Ju mer man tänker på det desto värre blir det. Jag bestämde mig för att ringa mamma, hon har försökt få tag på mig några gånger tidigare, men det är inte det lättaste. Jag mailade henne istället inatt med en uppdatering, för nu var det ett tag sedan sist. Vad är tacken man får?
- Jag håller på att skriva mail till dig, du får hem och läsa det sen istället. Hej då.
Tack, mamma. Ingen räddning från blåstankarna där. Bara att hålla ut. Hade tänkt att läsa lite av det jag borde läsa till seminariumet imorgon, men det var inte ens att tänka på att försöka fokusera på något sådant. Kniiiiip! Jag klarade mig, men det var då med nöd och näppe. Ju närmre målet man kommer desto mer påtagligt blir det. Fruktansvärt psykiskt det där, ganska intressant egentligen. Efter idag har jag större förståelse för min mor som nästan varenda dag slänger sig in på toaletten med kläderna på direkt när hon kommer hem, med benen ihopknipta. Själv fick jag av mig en sko, resten fick vänta. I fortsättningen ska jag inte skratta lika mycket åt min mor. Fast nu ljuger jag. Det kommer jag göra ändå. Men hon är söt.
Apropå söt är det precis vad M's hundar är också. Se bara.
Doberman Grimm tror att han är en knähund och gillar att klämma in sig i soffan, ju närmre desto bättre. Är det riktigt skönt, t.ex. om han har sån tur att någon klappar på honom på ett trevligt sätt så är det som han spinner, han ligger och rycker och bara njuter. Idag låg han och trynade på en kudde i soffan och snarkade och fes, det är betydligt lättare att ta kort på, än en sprallig valp som inte kan vara still. Skulle ha passat på när han sov, men då såg han mest ut som en stor pälstuss. Fast söt. Särskilt när han försökte ligga på rygg och sova, men bara tippade över vid varje försök. Grimm kunde sova på rygg, och skrevade då så där som män verkar tro att de behöver göra för att lufta juvelerna eller hur de nu tänker. A uppskattade dock inte att få ett par pungkulor flashade för sig på så nära håll.
Som valp är man uppenbarligen inte så bra på att knipa. Det läckte lite, från mer än ett ställe. Svårt dock att bli arg på något så gulligt. Den har dessutom ett sådant humör att den är lika glad ändå, trots utskällning, om det inte är riktigt ordentligt. Tror han var sju veckor lille Fabian nu, om det låter logiskt. Gosig nallebjörn. Smutsig. Med bitiga valptänder. Och söt. Framförallt söt.
Kommentarer
Trackback
