Näktergalning

Jag vandrar en väg.
Jag har redan kommit en lång väg.
Fram kommer man nog aldrig, men man kan närma sig.
Jag försöker. Det går ganska bra.

Men av och till slungas jag tillbaka.
Det kan vara stora saker eller små.
Sen kan det vara lätt att fastna där ett tag.
Då glömmer man att det alltid sker både bra och dåliga saker.
Då fokuserar man på det dåliga
och personligen drar jag mig lätt undan då.

Min lördag var inte en särskilt bra dag.
En vecka till sjöss med bristfällig sömn.
Fest kvällen/natten innan med ännu tröttare resultat.
Men framförallt hormonella störningar.
PMS eller pga mensuppskjutarmedicinen.
Vad det än var kände jag mig lättretad och nära till gråt större delen av dagen.
Jag varnade de andra i byssan om detta i förväg.

En sådan dag är en dålig dag för följande scenario.
Frågar om sällskap till affären och väntar in detta vid jakande svar,
men efter att ha hämtat skepparen åt ett besök har övriga försvunnit.
Jag ropar och går efter men de saktar inte in.
Jag kan inte gå särskilt fort och försöker inte heller när de ändå inte tycks vänta.

Jag hatar sånt.
Det gör ont i mig.

De svänger och jag tror inte det är mot affären så jag frågar.
Nej, de ska inte till affären, så jag får gå själv.
Väntan förgäves och jag är övergiven.
Sån känner jag mig och det är jobbigt.

Jag slänger iväg ett sms för att ventilera och stackars Petra blir nog lite orolig.

Men det är bara så, att även om jag vandrat längs vägen så finns mycket gammalt kvar. Jag är inte bra på att ta för mig, jag glider hellre undan, jag vill inte störa eller ligga någon till last. Jag tänker själv mycket på andra och hur de tänker och känner och agerar mycket efter andras bästa, ibland glömmer jag mig själv. Gång på gång inser jag återigen att alla andra inte fungerar likadant och känner mig överkörd eller oförstående. Även om man inte inser den stora skadan måste man väl ändå förstå att det inte känns kul? Detta var dagen efter festen, där det även blev väldigt tydligt att jag inte är så socialt anpassad som jag skulle vilja vara. Då var jag trött och ville gå och lägga mig redan innan middagen vilket gör det så tydligt. De andra skrattar och har roligt och jag känner mig mest nykter och utanför.

Jag undrar hur man ska pumpa upp självförtroendet bättre. Oftast tänker jag inte på det, jag är inte alls så deprimerad som det här inlägget antagligen får det att låta som, men då och då får jag punktering och självförtroendet rasar. "Vem vill väl höra på vad jag har att säga, vem bryr sig väl om lilla mig?" Då känns det som att göda den elden när jag yttrar mig i gruppsammanhang och det känns som att det passerar obemärkt förbi. Då känns det som om jag har rätt, fastän jag egentligen vet att jag inte har det. Men i de coola människornas värld känner jag mig inte alls hemma, då behöver jag någon att hålla hårt i handen.

Jag glömmer mig själv ibland. Snälla, gör inte det du också.