Näktergalning

Igår fastnade jag i irritation ett tag på jobbet.
Eller egentligen var det nästan hela tiden där.

Det är ofta det är folk (läs:  kunder) som är jobbiga, men det brukar inte påverka mig så mycket. "Ok, så du är dum i huvudet? Det var ju synd för dig. Varsågod nästa." Jag är lugn och behandlar det mesta på samma sätt. På senare år har jag dock blivit mer känslosam. Nu blir jag också irriterad t.ex. och dessutom verkar jag ha börjat få viss PMS, då jag kan bli extra känslig.

Igår började med att jag skulle ta lite korgar och varor tills det var dags att byta av en som slutade vid sex, men då ville en annan bli löst för att gå på toaletten. Det hade varit lugnt och inget konstigt med det om det inte vore för att hon alltid gör sånt, och går iväg och röker eller vad det nu är hon gör. Hon tar så mycket smygpauser, fast hon smyger knappt ens med det, och på riktiga rasterna är hon borta alldeles för länge så den som löser raster lätt får sina rastscheman att spricka och det blir jobbigt. Det här gången var hon "på toaletten" i 10-15 minuter. Alla vet att hon gör så, men jag tror inte att det är någon som pratar med henne om det. Den här gången blev jag irriterad på detta. Egentligen spelar det inte så stor roll var jag jobbar, så för min del borde det ha varit irrelevant, men nej. Hon satt i kassan bakom mig så jag kunde heller inte ventilera mig för någon, vilket jag kände att jag behövde.

Det fortsatte i samma stil, med massor med jobbiga kunder och varuberg. Det dumma är bara att när jag blir irriterad och lite småarg så blir jag snabbare och mer effektiv. Varorna svischar förbi. Jag kan strunta i att stoppa bandet för att försöka hämnas på varorna, och bryr mig inte lika mycket om att lägga ömtåliga saker åt sidan, men det är ingen som brukar märka någonting, och de riktigt jobbiga kunderna gnäller om att inte köra bandet så jag knappt kan utföra mitt jobb i kassan.

Det var mycket att göra igår och ganska långa köer av och till. Under en sån period ringde det hos frun, som därför knappt kunde packa upp så jag fick sitta och vänta. Slöseri med tid när det är köigt. Den som ringde ville ha glass, och därför bad hon att få gå in och hämta det. "Jag sitter här i alla fall, men jag tror inte de i kön bakom dig blir så glada." Hon frågade paret närmast bakom, tjejen överlät frågan till killen, det syntes att de ville säga nej men de sa väl att det var ok. Det handlande paret tyckte antagligen redan här att jag var otrevlig. Jag var inte trevlig och jag var stressad och ville bara försöka jobba så snabbt som möjligt, då passar inte ett "vänta här, jag ska bara..." in i den bilden. De var tröga och stod och funderade på "Ska jag dra mitt ICA-kort?" men till slut kunde jag börja med nästa kund. Fast efter ett tag kom de på att de hade glömt en kupong. Det var mitt i en kund och det stod fortfarande minst sex personer i kö så jag sa att "då får ni ta det i kundtjänst". Att det fanns andra i kön som också ville komma hem verkade de dock inte ha någon förståelse för. "Varför då, vi handlade ju här precis, vill du slippa jobba?" I vanliga fall, som mitt lugna, trevliga jag hade jag försökt förklara mig bättre och antagligen fått dem till nöjda kunder, men igår orkade jag verkligen inte. Jag fixade deras kupong efter kunder jag höll på med, bara för att bli av med dem. Jag får väl vara otrevlig i deras ögon då.

Tio minuter innan stängning ramlade en olivburk ner för en varubergare så jag ringer till golvet för att be de städa. "Då får ni ta det själva, jag har inte tid." Han är ofta åt det hållet den killen, och jag stör mig på hans attityd också. Det var fortfarande lång kö, men lyckades få en att städa ändå. Den sista kunden var klar fem minuter efter stängning, trodde det skulle bli längre.

Det fanns vissa ljusglimtar under kvällen ändå. Några söta barn, några skratt med en kollega, bland annat när hon skulle hälsa på en kund och tittade på mig och sen började skratta: "Varför hälsar jag på dig? Gu va konstigt!". Det var också en snäll kund, som såg på mig och frågade: "Har du ont i ryggen?" Vilket kändes vänligt att uppmärksamma, men det var inte så mycket mer att göra än att konstatera: "Ja".

På vägen hem var mitt ventilationsbehov så stort att stackars kollegan som bor en hållplats bort antagligen fick lite mer hål i öronen, för jag pratade och pratade och pratade. Precis innan jag klev av spårvagnen insåg jag att hon knappt fått en syl i vädret på hela resan. "Shit vad jag pratar!" Hon bara skrattade och log: "Ja-a."

Men det hjälpte. Efter den resan var jag inte irriterad längre.