Näktergalning

Jag har gärna halsband och helst i silver och de ska vara enkla.
Så har det liksom alltid varit, men jag har förändrats och börjar inse det.

Jag har satt på mig en enkel silverkedja med ett litet hänge och haft det länge.
Varierat med några olika varianter när jag känt för det. De har varit en del av mig.

Nu använder jag oftare större halsband av olika slag, som syns bättre.
Det blir mer av en accesoar som jag matchar efter kläder och humör.

Jag fick ett guldhalsband för flera år sedan av mitt ex, ett kinesiskt tecken för kärlek som passade mig perfekt, gillar verkligen sånt. Jag blev glad och använde det såklart, men det var ju i guld och jag är en silvertjej, så det blev inte så ofta.

Jag vet inte varför jag hållt mig ifrån guld men tror delvis det handlar om att guld är dyrare och man måste vara mer försiktig, vilket inte passar mig. Jag vill kunna ha på mig det jämt och vill inte behöva oroa mig för att det ska gå sönder. Guld känns mer vuxet och jag känner mig inte vuxen. Jag har nästan bara silver och inte särskilt mycket guld - i princip ingenting. Efter det tog slut med J kändes det dumt att sätta på mig en kärlekssymbol från ett dött förhållande. Nu känns det däremot annorlunda. Jag har börjat använda det oftare och jag trivs numera bättre i guld. Vet inte om det är ett tecken på att jag börjar vuxen. Det är inte längre en kärlekssymbol mer än i sin kinesiska betydelse, J och jag har gått vidare med våra liv för länge sedan och han har till och med skaffat barn. Nu är det helt enkelt bara ett fint halsband och jag inser att guld antagligen passar mina färger bättre.

Det kanske bara är en period jag går igenom, men annars måste jag nog skaffa mig lite fler guldsmycken. Av enkel och slitstark sort, för dyrare varianter skulle jag fortfarande inte trivas i. Det är likadant när jag går ut och äter vill jag hellre äta billigt, även om jag blir bjuden, jag trivs helt enkelt bäst så.