Får jag gå ut och leka?

Jag blev lite klokare igår. Insåg ett och annat om mig själv. Det var ett bra samtal.

I grunden mår jag inte helt bra, det är ett långvarigt sår som verkar svårt att läka helt, även om jag mår ganska bra på ytan. Hittills har jag tänkt mest på vad som hände och vem som gjorde vad, men fick det kloka rådet att försöka komma fram till vad kärnan i problemet är. Jag tror en stor del i det hela bottnar i ensamhet. För att komma någon nära krävs mycket tid på tu man hand, och jag umgås mest med folk i grupp, vilket är trevligt, och visst har jag vänner, men jag behöver komma närmre. Folk säger till mig att jag ska höra av mig om jag behöver prata, men jag fungerar inte så. När jag mår dåligt drar jag mig tillbaka och gömmer mig för omvärlden. Möjligtvis skickar jag ut små signaler om att jag inte mår bra och gärna vill bli räddad, men det är sällan någon som ser och förstår. Jag är öppen och har egentligen inga problem att prata med människor om tankar om det mesta, men jag söker inte aktivt den kontakten. Jag har ingen jag känner mig fri att höra av mig till när som helst om vad som helst. Är förvisso ganska dålig överlag på att höra av mig till andra just nu. De jag umgåtts mest med är personer som först trasslat och sedan försvunnit ur mitt liv. Efter att ha invaggats i en illusion om att allt är bra blir man återigen hänvisad till ensamheten.

Jag lyssnar ofta på andras problem och försöker vara till hjälp. Det gör mig ingenting, jag är bara glad om jag kan hjälpa till, och jag är bra på att lyssna. Dessutom förespråkar jag alltid nyttan med att fånga sina tankar i ord, i tal eller skrift. Skriv dagbok, brev, eller varför inte blogg. Prata med andra, och få en objektiv syn på det hela. Kan jag hjälpa, så gör jag det. Det är mycket lättare att ta hand om andra än sig själv. Därför skulle det vara bra med ett ömsesidigt utbyte av omhändertagande. Mitt sociala skyddsnät har dock stora hål, och om jag faller är det inte säkert att det finns någon där för att ta emot mig. Jag ska försöka jobba på det och spinna mig ett starkare skyddsnät. Se till att omge mig med personer jag tycker om. Och jag har ljusa förhoppningar om framtiden, med några starka kandidater för att lära känna bättre. Jag ska försöka arbeta mer aktivt för det nu.

Därför var det lite lustigt idag. För några veckor sedan funderade på om det var en kollega jag såg, och i så fall om hon hade ny pojkvän. Nu har jag fått det bekräftat, det var hon som gick framför mig, med en ny pojkvän. Hon bor alltså väldigt nära mig nu med denne pojkvän och hon är trevlig! Vi hade sällskap på spårvagnen för några dagar sedan, och så även ikväll. Jag hade precis tänkt be om hennes nummer, när hon frågar efter mitt. Lustigt.

Jag vill värna om mina vänner. Samla de som jag värdesätter nära mig för att umgås och lära känna bättre. Mitt mål är att ta fler initiativ till spelkvällar och annat, både i grupp men gärna också mer enskilt så man kan lära känna varandra bättre. Visst finns det flera personer som bryr sig och försöker hjälpa och ge stöd när man viftar med sina problem framför ansiktet på dem. Jag tror dock inte det finns någon som känner mig på riktigt, jag gör det ju knappt själv heller. Jag vill lära känna er bättre. Det finns vissa personer jag tänker på särskilt, men även andra får gärna anmäla intresse.

Ett öppet sinne och positiv attityd kommer man långt med.
Låt oss se hur långt vi kan komma!
En kram är en bra början, så kram på er!

Kommentarer
Postat av: Therese

Fast jag har upptäckt att människor ibland känner en bättre än vad man själv gör. De har en mer objektiv syn på en och kan ofta vara till väldigt stor irritation när de säger något som man inte vill lyssna på. :)

2008-06-09 @ 11:22:13
URL: http://www.ekorren.de/therese
Postat av: Anna / Annchen

Javisst. Det är säkert flera som vill säga emot mig, och tycker att de känner mig. Och det gör de kanske också. Fast jag vill ha en större känsla av det, för mig. Känna att jag känner dom och veta att de känner mig. Känslor och förnuft är inte något som går att samarbeta särskilt bra med. Därför kan mina känslor lura mig att tro något om verkligheten som är fel, men det är fortfarande något jag känner. Och oavsett hur väl de känner mig vill jag ändå lära känna dem bättre! :)

2008-06-09 @ 12:53:04
URL: http://naktergalning.blogg.se/
Postat av: Tomas (guess who)

Jo, jag känner igen mig i mycket du skriver Anna. Jag tycker om att du har ett öppet o positivt sinne. Bra att du skriver.



kram

2008-06-12 @ 19:28:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0