Min snälla mamma.

Mamma har varit på besök i veckan på en liten minisemester. Eftersom jag inte hade så mycket tid att träffa henne på fick hon engagera sig själv. Hon valde att städa åt mig samt åka till IKEA och köpa några saker hon tyckte jag behövde. Jag är lite hemmablind vid det här laget, till exempel vad gäller hål och fläckar på köksväggen, men hon, mammanaturen trogen, ser såklart sådant. På IKEA provsatt hon även soffor och tyckte också att den soffa (Ekeskog) som jag är kär i är väldigt skön. Har suktat efter den men känt att jag inte har råd, den kostar 9500kr. Den utgår dock i april och är nu 2000 kronor billigare.

Mamma ringde idag och erbjöd sig att sponsra till delar av soffan när restskatten kommer till sommaren, samt bidra med en månatlig slant nu när jag försöker klara mina studier på bara bidrag och viss lön utan studielån. Hon är då för snäll! Fast på ett sätt känns det lite konstigt. Jag tackar inte nej till hjälpen, men det känns som jag borde klara mig själv. Jag har svårt att be andra om hjälp på det sättet, att kräva något till mig själv, lilla jag liksom... Dessutom vet jag att de är så rättvisa av sig mina föräldrar så kan inte låta bli att fundera på vad de känner sig tvingade att göra för mina bröder nu. Men de är vuxna båda mina föräldrar, de kan fatta sina egna beslut.

Så snällt. Tack.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0