Näktergalning

I mitt Onekligen-maraton har jag nu kommit fram till augusti 2006.
Om ni läser det här inlägget så kanske ni också känner igen er.
Det var inte gips i sig jag ville ha, men en liten armbindel eller något.
Så jag också fick hjälp med att knyta skorna och massa uppmärksamhet.

Jag var avundsjuk på en hes kompis, för jag var ju aldrig hes.
Nuförtiden blir jag hes varenda gång jag är förkyld.
Ganska sexigt, tills hostningarna kommer, då jag låter som en säl.
Eller något ännu värre, men jag vågar inte riktigt låta fantasin löpa fritt där.
Det börjas redan tidigt, när man är liten visar man gärna upp sina plåster.
Ibland kan man till och med lyfta på plåstret och visa såret under.
När det förvånande nog ramlar av efter ett antal plåsterlyft ber man om ett nytt.

Plåster, det är magiskt.
När jag fyllde 25 gjorde jag illa mig på ett paket.
Dagen innan hade jag fått Disney-plåster på McDonalds.
Jag satte ett knallrött Dumbo-plåster på fingret,
och visade glatt upp det för så många som möjligt.
Ett beteende för 2,5-åringar, inte 25-åringar,
men jag lät inte det hindra mig.
Både kollegor och kunder fick beundra.
Jag kände mig glad.

Tills jag tog av plåstret,
som fått sitta på lite för länge tydligen.
Det tog lång tid för fingret att återhämta sig.

Fast, under tiden det satt på,
så fick det mig att vara glad.
Det är nyttigt att vara barnsligt glad.
Tappa inte bort den egenskapen!