Att fylla ett hål.
Igår skickade jag en elektrisk felanmälan för porttelefon och diskho, samt erbjöd en överbliven kylskåpsskiva i felstorlek. Jag skulle kunna ha ringt, men telefontiden är en halvtimme på morgonen då jag tänkte sova. Det gjorde jag också. Tills de ringde och väckte mig. Först på mobilen som jag ignorerade och sedan på hemtelefonen där jag gav upp. När jag hade vaknat lite mer insåg jag att det låg i mitt eget intresse att svara.
- Väckte jag dig?
- Ja, men det är lugnt. (Osäker om man ska tro på det, kan väl kläcka ur sig vad som helst som nyvaken.)
- Kan jag komma och kolla på det nu?
- Eh...
- Ja, alltså om tio minuter.
- Eh... ja, men ok.
Jag hinner klä på mig och göra ett försök till att få bort sovlukten, även om sömnstrecken i ansiktet sitter kvar. Öppnar balkongdörren rejält innan jag börjar fundera på vad han skulle säga om allt bajset på det och ändrar det till en liten glipa istället. Han får demonstrerat porttelefonen "Jaha, sa du någonting i den?" när han kommer, "Eh, JA!". Men det är aldrig någon som hör mig i den. Han tätar hålet i diskhon temporärt med gegga och tejp och säger att de lär få beställa en ny diskbänk. Det ante mig. Jag nämnde mina funderingar på att tapetsera om samtidigt, om man ändå ska hålla på att böka. Han trodde det skulle gå fort med diskbänken och eventuellt en rad med kakel. Två rader hade känts bättre, då hade jag kunnat bli av med det bruna mönstret som påminner om penis-blommor. Kanske borde jag vara lite påstridig med tapet, i alla fall i köket, men frågan är om jag orkar. Jag har lyckats dölja de flesta hålen och kommit i ordning ganska bra. Bananflugorna, om de nu fortfarande finns kvar då, lär inte överleva byte av diskbänk i alla fall. Det gäller att se det positivt.
Två nya meddelanden i mobilsvar, vilket känns som ett för mycket så jag ringer upp. Dagens meddelande är "klick" från fastighetsskötaren men sedan finns där även ett från 17 juli: "Är det Anna som ringer dig nu? Men JAG ringer ju henne!" Man hör nästan hur dumt mamma tycker att det är. Det sätter ett leende på mina läppar i alla fall.
- Väckte jag dig?
- Ja, men det är lugnt. (Osäker om man ska tro på det, kan väl kläcka ur sig vad som helst som nyvaken.)
- Kan jag komma och kolla på det nu?
- Eh...
- Ja, alltså om tio minuter.
- Eh... ja, men ok.
Jag hinner klä på mig och göra ett försök till att få bort sovlukten, även om sömnstrecken i ansiktet sitter kvar. Öppnar balkongdörren rejält innan jag börjar fundera på vad han skulle säga om allt bajset på det och ändrar det till en liten glipa istället. Han får demonstrerat porttelefonen "Jaha, sa du någonting i den?" när han kommer, "Eh, JA!". Men det är aldrig någon som hör mig i den. Han tätar hålet i diskhon temporärt med gegga och tejp och säger att de lär få beställa en ny diskbänk. Det ante mig. Jag nämnde mina funderingar på att tapetsera om samtidigt, om man ändå ska hålla på att böka. Han trodde det skulle gå fort med diskbänken och eventuellt en rad med kakel. Två rader hade känts bättre, då hade jag kunnat bli av med det bruna mönstret som påminner om penis-blommor. Kanske borde jag vara lite påstridig med tapet, i alla fall i köket, men frågan är om jag orkar. Jag har lyckats dölja de flesta hålen och kommit i ordning ganska bra. Bananflugorna, om de nu fortfarande finns kvar då, lär inte överleva byte av diskbänk i alla fall. Det gäller att se det positivt.
Två nya meddelanden i mobilsvar, vilket känns som ett för mycket så jag ringer upp. Dagens meddelande är "klick" från fastighetsskötaren men sedan finns där även ett från 17 juli: "Är det Anna som ringer dig nu? Men JAG ringer ju henne!" Man hör nästan hur dumt mamma tycker att det är. Det sätter ett leende på mina läppar i alla fall.
Kommentarer
Trackback
