Vad ska förändras och vad ska behållas?

Jag är inte som jag var förr.
Jag har förändrats, till det bättre enligt min egen åsikt.
Jag är mer öppen och inte lika blyg till exempel.
Jag gick i samma klass från fyran till nian.
Jag förändrades under den tiden, men hade svårt att bryta mönstret.
Jag avundades de som lyckades bryta sin roll under den tiden.

Mellan åttan och nian åkte jag på språkresa och gick på disco och fick därmed insikt i hur roligt det var. Jag hade gärna dansat mer, men i klassen var jag fortfarande en blyg, tyst panelhöna. Vem bjuder såna på fest? Därför var det närmsta jag kom dessa fester var genom att höra talas om dem. Det blev påminnelser om förändringar jag inte var tillräckligt stark för att göra då. Rollen i klassen var etablerad sen flera år tillbaka och jag gav upp och ställde siktet på framtiden, på gymnasiet. Nya människor och nya roller. Första året kändes dock ganska likt högstadiet, antagligen för att det fanns så många med liknande roller att min blev i stort sett densamma. Men sedan valde vi inriktning och klasserna förändrades, och jag med dem. Där fanns fler människor jag passade bättre ihop med och med förändrat umgänge förändrades även jag. För att bli stark behöver man tro på och tycka om sig själv, men med andra vid sin sida kan det hjälpa en att hitta dit.

Det tar tid att hitta sin identitet, antagligen hela livet, för det fortsätter förändras. Två år efter högstadiet hade vi återträff och trots att jag förändrats föll jag tillbaka i samma roll och blev återigen instängd i mig själv. Andra upplevde samma sak, en tjej grät. Jag fortsatte förändras och blev starkare, men delar av den jag var finns fortfarande kvar, för de är en del av mig. Vissa saker får dem att krypa fram till ytan igen. Får mig att känna mig som den lilla osäkra flicka jag var, lämnad att bara få ana hur det var att leva någon annans liv. Aningar om vad andra ska göra, utan att själv bli inbjuden. Empati och att sätta sig in i andras situationer och känslor är en stor del av mig och jag har svårt att förstå hur vissa inte verkar bry sig överhuvudtaget. Man kan inte bjuda alla, men man kan åtminstone ha tillräckligt med hänsyn för att inte vifta med det faktumet framför dem man inte bjuder.

Ta hand om andra så tar de förhoppningsvis hand om dig också. Själv tycker jag det är mycket lättare att ta hand om andra än mig själv, men motsatsen, att andra tar hand om mig... nä, jag får nog försöka ta hand om mig själv ändå.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0