Näktergalning

Kören är inte bara kör, utan även studiecirklar. För dessa behöver närvarolistor fyllas i för verksamheten och för att få bidrag. Som sekreterare är det mitt jobb att fylla i dessa listor. Det är inte särskilt roligt. Alls faktiskt. Suger ganska många rufsiga valrossar och kamelrövar. Till saken hör följande. Jag hade listorna, jag sköt på att fylla i dem, särskilt när datorn gick sönder. Jag skulle göra det under jullovet. Men där någonstans försvann de. Jag letade, jag hoppades, men det spelade ingen roll hur många olika konstiga ställen jag letade på, mitt kollegieblock förblir än idag försvunnet. Så jag gav upp och bad om nya förra veckan. De kom med posten i tisdags. Eftersom det är tråkigt stannade jag på provsjungningar istället i tisdags. Igår ringer de från Folkuniversitetet och säger att de måste ha listorna idag, annars får vi inga pengar, för då är det för sent.

Jag satt åtta timmar med dem igår. Jag fick hjälp, det fick jag. Du är en ängel!
Imorse åkte jag och lämnade de listor jag var färdig med. Jag gjorde det sista på dem på spårvagnen och var färdig med det hållplatsen innan jag skulle gå av. Sen stressade jag vidare till Konstmuseet med skolan, sen mötte jag upp ordföranden som skulle hjälpa mig, sen till Musik i Väst med skolan vilket kändes ganska meningslöst, sen tillbaka till ordföranden, fortsatte med listorna, när det var färdigt stressade jag vidare till jobbet, där min hjärna slutade fungera efter ett tag.

Att jag förklarade kycklingens rabatt med "kyckligare" istället för "billigare" säger en hel del om min status idag.

Imorgon bitti ska jag lämna in de sista listorna, men då är fortfarande närvarostatistiken för körens egen nytta kvar.

Jag väntar fortfarande att min hjärna ska komma tillbaka.

Snart är det helg. Med bastukalas. Är det bra för hjärnaktiviteten?