Minnen från en nästan föredetta glasögonbärare.
Nästan alla optiker verkar känna min optiker. Inte så konstigt kanske då han varit lärare på optikerutbildningen såpass länge. Nu har han dock gått i pension och det var dags att skaffa ny optiker, i rätt stad den här gången - det är ändå sex år sedan jag flyttade från Stockholm så det var väl på tiden. Lockades av den linstyp min kollega har, vilket motiverade mig till att äntligen komma till skott. Jag har numera linser man kan sova i. Hittills har det fungerat bra och det är ytterst fascinerande.
Jag fick mina första glasögon sommaren innan trean på lågstadiet. Jag var gissningsvis (vem orkar räkna?) åtta år och tyckte det var jättefina glasögon - stora, rosa och lila med en rosett prydd av glittrande stenar. Pappa tog med sig dem till sommarstugan när de var färdiga och när jag skulle hämta dem var det första jag gjorde att tappa dem i berget, dock utan skada. När jag satte på mig dem upptäckte jag saker jag inte ens visste fanns, som de små kvistarna som hängde ner på björken. Jag såg uppenbarligen ganska dåligt redan då med andra ord.
Jag tror det är mina fjärde glasögon jag är inne på nu. Länge har jag identifierat mig med mina glasögon, de har varit en del av mig och jag har blivit van vid dem. En klasskamrat fick försöka övertala mig ganska länge innan jag nappade på erbjudandet att pröva linser hos hennes far optikern. Vad skulle jag med linser till, tänkte jag, det gick ju så bra med glasögon. Jag vande mig dock snabbt och ville knappt visa mig offentligt med glasögon ett tag.
På senaste tiden har jag inte orkat hålla på med linserna särskilt mycket. Jag har fortfarande tänkt på mig själv med linser istället för glasögon, men faktum är att jag bara orkat sätta in dem kanske en gång i månaden eller i alla fall väldigt sällan. Optiker tittar på mina ögon och fascineras över i hur bra skick de är med tanke på hur länge jag använt linser, men det är inte så konstigt, så lite jag haft dem senaste året/åren.
Nu kan jag ha i linserna konstant. Det har gått tre veckor ungefär och jag har fortfarande inte riktigt vant mig. När jag visste var jag skulle sova här i Trosa såg jag en sittsäck bredvid sängen och tänkte "bra, där kan jag lägga glasögonen sen" - men det behövs inte. När jag har lagt mig i min säng och släcker lampan kommer reflexen att fortsätta nattproceduren genom att lägga glasögonen på nattduksbordet - men det behövs inte.
Det känns som en frihet. Innan jag skaffade dem föreställde jag bara hur det skulle vara att öppna ögonen efter sömnen och faktiskt kunna se någonting. Jag har -6,75/-7,25 på linserna tror jag och -8 på ena glasögat som även korrigerat lite brytningsfel (astigmatism). Det säger kanske inte så mycket, men jag ser väldigt dåligt. En av få fördelar med det, som det fortfarande känns lite konstigt att vara utan nu, är att kunna lyfta på glasögonen och studera något nära i detalj. Om det är priset jag får betala för denna frihet gör jag det dock gärna!
Jag fick mina första glasögon sommaren innan trean på lågstadiet. Jag var gissningsvis (vem orkar räkna?) åtta år och tyckte det var jättefina glasögon - stora, rosa och lila med en rosett prydd av glittrande stenar. Pappa tog med sig dem till sommarstugan när de var färdiga och när jag skulle hämta dem var det första jag gjorde att tappa dem i berget, dock utan skada. När jag satte på mig dem upptäckte jag saker jag inte ens visste fanns, som de små kvistarna som hängde ner på björken. Jag såg uppenbarligen ganska dåligt redan då med andra ord.
Jag tror det är mina fjärde glasögon jag är inne på nu. Länge har jag identifierat mig med mina glasögon, de har varit en del av mig och jag har blivit van vid dem. En klasskamrat fick försöka övertala mig ganska länge innan jag nappade på erbjudandet att pröva linser hos hennes far optikern. Vad skulle jag med linser till, tänkte jag, det gick ju så bra med glasögon. Jag vande mig dock snabbt och ville knappt visa mig offentligt med glasögon ett tag.
På senaste tiden har jag inte orkat hålla på med linserna särskilt mycket. Jag har fortfarande tänkt på mig själv med linser istället för glasögon, men faktum är att jag bara orkat sätta in dem kanske en gång i månaden eller i alla fall väldigt sällan. Optiker tittar på mina ögon och fascineras över i hur bra skick de är med tanke på hur länge jag använt linser, men det är inte så konstigt, så lite jag haft dem senaste året/åren.
Nu kan jag ha i linserna konstant. Det har gått tre veckor ungefär och jag har fortfarande inte riktigt vant mig. När jag visste var jag skulle sova här i Trosa såg jag en sittsäck bredvid sängen och tänkte "bra, där kan jag lägga glasögonen sen" - men det behövs inte. När jag har lagt mig i min säng och släcker lampan kommer reflexen att fortsätta nattproceduren genom att lägga glasögonen på nattduksbordet - men det behövs inte.
Det känns som en frihet. Innan jag skaffade dem föreställde jag bara hur det skulle vara att öppna ögonen efter sömnen och faktiskt kunna se någonting. Jag har -6,75/-7,25 på linserna tror jag och -8 på ena glasögat som även korrigerat lite brytningsfel (astigmatism). Det säger kanske inte så mycket, men jag ser väldigt dåligt. En av få fördelar med det, som det fortfarande känns lite konstigt att vara utan nu, är att kunna lyfta på glasögonen och studera något nära i detalj. Om det är priset jag får betala för denna frihet gör jag det dock gärna!
Kommentarer
Postat av: Erica
Jag är glad att du tycker om dina nya linser. Visst är de underbara! Fast jag håller med om det där att inte kunna ta av sig glasögonen och studera något närmare. Jag saknar det också. Det är en av få fördelar med att vara förkyld och tvingas ha glasögon.
Trackback
