Näktergalning

I fredags var jag nervös. Jag skulle ta med mig någon hem, eller några. Efter sittningen samlades vi och det blev en slags auktion över vem som skulle ta vem. Jag fick Simon. Vi hade inte pratat någonting under kvällen då, så vi utbytte några krampaktiga meningar. Sedan försvann jag i festens virvlar igen. Förväntade mig att bli trött tidigt, som vanligt på fredagar nuförtiden, antagligen ett tecken på att jag blivit äldre. Han också, eftersom han bara sovit tre timmar natten innan. Han hade rätt, jag hade fel. Han ville gå hem, jag var nervös. Jag klängde mig fast i ungefär två timmar till. Stackars Simon.

Det tog tid för mig att bli redo för hemgången. Jag var egentligen inte helt redo när vi gick, men jag gick ändå. Då var klockan strax efter fyra och det gick inte längre några bussar därifrån. Det slutade med att vi gick hem. Från Korsvägen till Hisingen. Klockan var halv sex när vi kom hem. På slutet av promenaden började jag få lite ont i fötterna. Det positiva var att vi fick mer tid att prata innan sömnen.

Vid tio började jag vakna igen. Vid elva gick jag upp. Vätskebristen kändes av men jag gick upp, fick i mig en liter vatten och sen kändes det bättre igen. Då började väntan på att Simon skulle vakna. Mitt omkringtassande blev mindre och mindre hänsynstagande, men uppenbarligen sov han ganska djupt att döma av diverse sovljud som hördes. Jag tror att min soffa är för skön.

Vi hann inte med brunch, så vi åkte direkt till öhlbollen, via gatuköket. Öhlboll är en fantastisk upplevelse, perfekt för dagen efter. I handen håller man en öl eller annan vätska och spiller man blir det frispark. Tempot är långsam gång. När någon gör ett mål flyttar man på målstolparna så målet blir mindre, vid tre mål står de helt ihop så man inte kan göra fler mål, och till slut står det 3-3 och det blir oavgjort. Lika förvånande varenda gång. Det var lite mer synd om Simon här som blev tacklad och fick sin vätska över jackan. Turkisk yoghurt.

Efter öhlboll och lite sång tog vi Älvsnabben för att "känna den västkustska saltbrisen" som det uttrycktes. Visserligen var det nog mer diesel än salt som sniffades, men sätena var väldigt sköna och vi såg ostindiefararen. När de andra gick på restaurang var jag fortfarande mätt efter gatuköket och väldigt trött så jag åkte hem och pausade. Råkade sova i fyra timmar innan telefonen ringde vid åtta. Jag hann se slutet av melodifestivalen och tur var väl det, för nu kan jag minnas upplevelsen av Darin som sjunger  "Se på mig" med så mycket stönande att Jan Johansen måtte fått ståstubb.

Mötte upp de andra igen i vår körlokal, där det sjöngs, drack öl och var allmänt trevligt. Klockan två åkte vi hem, trots att spårvagnarna inte gick som de skulle. På grund av detta, och att en frysande Tomas ville vara tuff i sin skinnjacka som han endast motvilligt knäppte, besökte vi McDonalds, där pojkarna drack milkshake. Simons vitfläckiga jacka kom på tal och han yttrade något om att folk kanske skulle tro att han hade dreglat, för det hade ju varit pinsamt. Sen dreglade han lite milkshake, så jackan fick lite fler vita fläckar, innan han skaffade sugrör för att underlätta drickandet. Vi gamla och visa 27-åringar log åt den tafatta nittonåringen.

Imorse ringde hans alarm vid nio-tiden. Sen sov vi en timme till. Eftersom det sista vi pratade om innan vi somnade var våra långa snoozningstider kommenterade jag detta när jag märkte det, men han hade frivilligt valt att skippa brunchen och sova lite längre. När han väl lyckades gå upp märkte jag det inte, för då sov jag. Men jag vaknade innan han gick och efter ytterligare några krystade meningar tog vi avsked. Jag känner honom fortfarande inte.

En konstig helg sömnmässigt. Imorgon börjar två veckors praktik, så det blir till att gäspa sig igenom dagen med barnen och kvällen med kören efter dessa fem timmar sömn jag nu tänkte införskaffa mig.

Godnatt!