Näktergalning

Idag hade vi föreläsning om konsumtion.
Kontentan av det hela var att vi överkonsumerar.
Word, sister! Så sant, så.
Så vad gjorde jag efter föreläsningen?
Jag gick på stan och konsumerade lite.

Vissa tankar är jobbiga.
Vissa är samtidigt ömma och fina.

Minnen.

Jag hittar en timmes filmklipp från Luleå och farmor och farfar 1994.
Farmor vill inte bli filmad. Hon pratar om sina krämpor.
Min söta farmor med brösten på magen och sjal i håret.
Hon pratar att om de dör idag kommer det ingen pension.
Hon lagar mat och bakar bullar.
I bakgrunden sjunger smörsångaren Christer Sjögren om "där rosor aldrig dör".

Farfar bara myser och ler och trummar med fingrarna mot bordet.
Han lyssnar tålmodigt på fåniga gåtor.
Han spelar yatsy och säger "inkentinken".
Han tittar på mina bröders evighetslånga badmintonmatch.
De spelar över ett nät min händige farfar gjort själv.
Mina bröder är elva år, med ljust hår och stora tänder.
De fnissar och fjantar sig, särskilt när de är medvetna om att de blir filmade.
Kepsarna som skulle böjas precis rätt och hann bli rejält utslitna innan de togs ur bruk.

Minnen.

Man får hålla kvar i de minnen man kan.
Det är tur att det finns hjälpmedel.
Farmor finns kvar, fast ändå inte.
Farfar är borta.
Jag sörjer.

Återstår att se hur morgondagen blir.

Meetic har kärleksgaranti.
Det går ju inte.
Känslor går inte att styra på det sättet.

"Kärleksgaranti! Köp ett 6 månaders pass -
om du inte hittar kärleken bjuder vi på 6 månader!
Se villkor för erbjudandet på sajten."

Vad är det som garanteras?
Vad är kärlek?
Räcker det med att bli intresserad?
Eller måste man älska?
Eller ett mellanting, en förälskelse?
Vem bestämmer det?
Hur mäter man kärlek?
Behöver båda bli kära?
Räknas olycklig/ensidig kärlek?
Kärleksgaranti, nej, det tror jag inte på.

"Måttet på kärlek är att man älskar måttlöst."   / Augustinus

Två långa dagar bakom mig, fullt upp från morgon till kväll. Imorgon är det konsert, det är en del att göra i helgen ändå. Som vanligt nuförtiden känner jag mig väldigt uppbokad. Men balen närmar sig! Att det är konsert imorgon har jag inte riktigt förstått än, men att det är bal om en vecka börja sjunka in nu. Klänningen är köpt, idag införskaffades även skor, så jag ska vid första bästa tillfälle tillbaka till affären för att prova klänningen för hur mycket de ska sy upp den. Idag var vi och tittade på lokalerna och pratade med en trevlig karl därifrån. Det är inte varje dag man planerar en bal. Den ser jag fram emot.

Har börjat sprida ut små höger i lägenheten igen, jag som hade tänkt hålla efter med städningen bättre nu. Om 1½ vecka har vi nog stämrep hemma hos mig, så om inte tidigare måste jag städa tills dess igen ändå.

Jag känner att jag bara skriver massa tråkiga saker just nu, så jag avslutar. Försöker kompensera lite med en bild från arkivet. Nästa gång kan jag skriva lite om miljömyter som vi hade föreläsning om idag, som man blev förvirrad av.

Jag gillar att blogga, man ska göra det för att man vill. Men ju mer jag hänger på tjuvlyssnat/tjuvtittat desto högre besöksstatistik får jag, och med den kommer prestationsångesten. Vilka är dessa personer? Vem är du? Kan de verkligen vara intresserade av att läsa det jag skriver? Men det är just en av de största sakerna jag gillar med bloggar, man får välja precis vad man vill läsa, när och hur mycket. På ett sätt gillar jag uppmärksamheten, på ett annat sätt gör den mig lite fundersam.

Men, jag fortsätter skriva om det jag vill. Som sagt, det är valfritt att läsa eller inte.

Ibland gör det att jag känner mig som en pensionär. Mina tankar, mina meningar, mina val. Jag kan vara barnslig, känner mig inte vuxen, förutom ibland när jag kommer till insikt, eller när jag tar hand om andra så mycket att jag känner mig mammig eller tjatig. Mina växter gör att jag känner mig lite som en pensionär med sina pelargoner. Särskilt ihop med det faktum att jag insett att jag vill skaffa spislock.

Spislock!

Hur mycket tant är inte det? Jag är nog lite smygpensionär. Det vore ganska praktiskt. Gå direkt till pension, utan att passera Gå och inkassera lön. Eller, kan man få lönen ändå? Tack. Då slipper jag fundera över karriärsval och försöka komma fram till om man valt rätt. Jag tror jag går direkt till pension och barnbarn att ta hand om. Med mina spislock. Jag får väl lov att skaffa pelargoner också.

Idag glömde jag min vattenflaska hemma. I vanliga fall går jag jämt omkring med den på jobbet eller i väskan utan att dricka från den särskilt mycket. Jag tömmer ut det gamla vattnet (i blomkrukorna om jag kan) och fyller på med nytt, för den blir sällan tom. Självklart har jag varit jättetörstig idag. Varför ska det vara så? Till viss del måste det vara psykologiskt, idag handlade det kanske också liiiite om alkoholen jag drack igår, även om det inte var så mycket. När jag har min vattenflaska som snuttefilt så tänker jag inte på det, då koncentrerar jag mig istället på var den är. Det är svårt nog, särskilt när man löser raster, när dagen är slut får man gå och leta efter sin flaska i varenda kassa typ. Det enda mitt vatten konsekvent bidrar till är väl fler problem med ryggen av att bära runt på, för dricker gör jag alldeles för lite av.

Det är samma sak med badkaret. När vi bodde fyra stycken vid Heden hade vi badkar. Det badade vi inte särskilt mycket i och på andras initiativ bars det upp på vinden för att ge mer plats i det trånga badrummet. Självklart blev jag väldigt sugen på att bada då, när det inte längre gick. Jag känner dock mig själv och vet att även om det hade varit kvar hade jag nog inte badat så mycket ändå. Det är ofta så med mig, vare sig det gäller bad eller film eller kanske något annat, jag blir sugen och tänker "det ska jag göra nu" men så är det också den biten med "ska bara". Jag är väldigt bra på "ska bara". Lite väl bra. Så bra så att det skjuts på tills det är för sent. Jag behöver sällskap för att lyckas se film ordentligt, även om jag lyckas själv också ibland.

Bada badkar med sällskap låter väldigt mysigt eller trevligt i teorin, men i praktiken blir det mest trångt. Nuförtiden får man ju knappt plats själv, det är alltid någon kroppsdel som sticker ut. Att bada badkar är som Expedition Robinson, man får rösta ut en kroppsdel som inte får vara med i värmen och gemenskapen. Åkte till Jönköping med dåvarande pojkvän för att bo på hotell och bada bubbelbadkar som fanns på rummet. Vi bodde båda hemma då och ville komma bort lite. Jag var är så kass på geografi, fattade inte hur långt bort från Stockholm Jönköping faktiskt låg förrän jag såg hur lång tid tågresan skulle ta. Det som verkade så romantiskt i fantasin med bubbelbadkar var dock som sagt mest trångt, plus att där då också tillkom problemet med att lägga sig så att vattenstrålarna inte kom direkt på. Det var ett knepigt pussel. Jag röstar för större badkar!

För övrigt har jag nyligen antecknat att man tydligen blir kissnödig av att spela spel. Låt oss föra det till protokollet. Godnatt.

Jag tänker på den här söta lilla katten som jag träffade igår. Åkte hem till Anja och åt tacos och tittade på schlager. Sånt är så mycket mer intressant med sällskap, så man slipper sitta och skämmas själv för att pinsamma låtar som "Razboorka" liksom aldrig vill ta slut, utan hon fortsätter sjunga på sitt falska sätt. Precis innan jag kom dit så hittade Anja den här katten ute, den var skadad. Ett litet sår i pannan och ett ganska stort på sidan vid ett framben som han inte stödde sig på alls. Eftersom Felix var tatuerad i örat lyckades Anja till slut få tag på ägaren som kom och hämtade honom. Halsbandet var inte deras, så någon måste ha tagit hand om honom ett tag. Han hade varit borta i en och en halv vecka. Det blev ett lyckligt slut, i alla fall för stunden, får se vad veterinären säger om skadan. Söt och gosig sak var det ändå, tillgiven och svår att inte tycka om. Förutom för Anjas egen honkatt som inte går ihop alls med andra katter. Catfight! Nu har jag katthår på de mest konstiga ställen. Inte så bra antagligen med tanke på min allergi, men det får det vara värt.

Kollar flygbiljetter till Luleå för begravningen. Måste åka på onsdagen och det går på lite mer än en tusing. Söker jag på tur och retur på lördagen, då jag helst skulle åka tillbaka, kommer jag upp i kostnader på 18000! Det är helt sjukt, en hel månadslön ju för sjutton! Det är visserligen påsk, men i alla fall! På fredagen blir det lite mer humant, mellan 2500-3000 kronor t&r. Jag tänkte ringa imorgon eller senast på torsdag för att förhoppningsvis kunna få lite mer hjälp med att söka fram ett bra alternativ, och om det finns studentrabatter eller om jag ska stanna upp i Stockholm på vägen tillbaka. Tur att man har möjlighet att vara lite flexibel ändå.

Det slår mig nu att det kan ha låtit så ikväll, min kommentar. Pratade med en medlem i Djärv, som sjöng och spelade på introduktionsdagen för skolan, det var mycket trevligt att lyssna på. Han hjälper oss med skivinspelningen av julmusiken just nu och förra veckan fick jag tips om deras hemsida. En av sångerna de framförde (Springar), som också finns med på sidan, har en schysst effekt i en liten återkommande paus innan den sista tonen. Det var det jag syftade på, och han förstod ju vad jag menade. Men ibland måste man välja sina ord.

Jag kommer aldrig sluta vara mina föräldrars barn. Man krymper en smula när man kommer hem. Min mor är moderlig. Hon vill ta hand om mig och gäster hon kan få. Det ska bjudas på det som bjudas kan. Hon är också navet i familjen, den som håller reda på vad vi gör och rapporterar till övriga medlemmar. Det är mycket man tar för givet, hur bra man trots allt har det är lätt att glömma bort i vardagliga problem. Ju äldre jag blir desto mer ruckas dock bilden av de ideala föräldrarna. Jag stör mig mer på småsaker och lägger märke till mer, som att det faktiskt inte är ett felfritt och skinande rent hus till exempel. Samtidigt märker jag mer och mer likheter mellan mig och min mor, jag blir mer och mer som henne, på gott och ont. Jag har svårt att föreställa mig den dagen då de inte längre finns här, men även då kommer jag fortfarande vara mina föräldrars barn.

En känsla av slutet kommer smygande. Om några timmar är jag inte "sambo" längre. Det kommer bli en tom och konstig vecka fram till att jag också flyttar. Jag blir lite våt i ögat. Vi kommer inte sluta träffas, men jag blir lite nostalgisk ändå. Vi har haft så mycket roligt ihop. Petra, jag kommer sakna dig. Du har en stående inbjudan. Don't be a stranger. Du är så söt.

Det verkar finnas många dagar nu. Köpfri dag på lördag - en aktion för att få oss att minska vår konsumtion, för världens skull. Hello-dagen idag (igår) där man ska hälsa och le mot tio personer man inte känner om jag förstått det hela rätt.. Jag hälsar konstant på folk om dagarna när jag jobbar, så det är inte så svårt. Kanelbullens dag 4 oktober instiftades 1999. Ostkakans dag 14 november firas sen 2004. En dag att bära röda tröjor för att visa stöd för munkarna i Burma - troligen en engångsföreteelse dock. Internationella toalettdagen 31 oktober. Hela oktober tillägnas Rosa bandet och bröstcancer. Alla hjärtans dag.

Det dyker upp nya dagar hela tiden och frågan är hur man ska hålla reda på alla. Eller egentligen kanske man ska fråga sig om man verkligen vill hålla reda på alla dessa dagar. Vilka dagar behöver vi och vilka dagar saknar vi? Egentligen borde man ju hedra det goda dessa dagar står för konstant. Eller äta bullar när man känner för det. Spontana ömhetsbetygelser blir så mycket mer betydelsefulla än påtvingade "jag-måste-spendera-pengar-på-något-så-jag-köper-första-bästa-pryl-jag-hittar".

Det är nåt visst med skrattande bebisar. Det vore en perfekt ingrediens i anti-depressiva tabletter om det gick att få i koncentrerad form. Dels är de så söta i sig själva - tydligen en inbyggd försvarsgrej hos de flesta djurs ungar så man inte vill göra dem något illa - och dels så är deras skratt så naturligt. De har inte hunnit uppleva så mycket saker ännu och mag-pruttar kan mycket väl vara det roligaste som någonsin hänt dem. Så varför inte skratta? Det är även vad jag gör, eller åtminstonde ler, för det är verkligen smittande skratt. När man är så liten så man inte kan uttrycka sig med ord är det ett bra sätt att kommunicera på. Även annars också.

Det finns en hel del skrattande bebisar på YouTube.com bland annat, så det är bara att börja söka. Några av mina favoriter är annars den här bebisen eller ett hopklipp på top 3 av skrattande bebisar. Finns även några reklam-snuttar från AIG med slogan att skratt kan förlänga livet med åtta år. Ja, varför inte? Kanske skulle man haka på den där skratt-filosofin. Träffas i grupp och skratta tillsammans. Skratt är en väldigt fin form av gemenskap.

Jag kanske inte vet vad jag ska bli när jag blir stor, men det här yrket är iaf ingenting för mig: brösthållare till Mariah Carey. Assistentens uppgift är "att kontrollera att sångerskans barm, sitter där den ska och att ingenting faller ut från de urringade klänningarna." Har det inte gått lite för långt då? Det känns som att Mariah Carey har för mycket pengar, för stora urringningar och för höga tankar om sig själv.

Det är nästan lite pinsamt att titta på vilken tidpunkt väldigt många av mina inlägg skrivs. Jag har ofta en omvänd dygnsrytm. Jag gillar natten och jag är väldigt morgontrött och snoozar nästan en timme varje gång jag behöver använda väckarklocka. Jag jobbar också främst kvällar, vilket gör att man oftast kan vara vaken länge utan att bli särskilt drabbad av det dagen efter. Det borde inte vara något konstigt med det. Ändå är det lite så att jag försöker dölja detta faktum för den del av befolkningen som jag kallar normal. De som går och lägger sig i tid. I min familj är det bara mamma som går och lägger sig tidigt, pappa och mina bröder går också och lägger sig mitt i natten nån gång oftast. Jag har fortfarande kvar den där känslan man hade när man var ung och var uppe sent i smyg för att titta på en film eller vad det nu var. När jag låg och läste en bok länge och släckte lampan när någon gick förbi utanför dörren för att de inte skulle märka att jag var vaken. Kommer jag alltid känna ett behov av att smyga med mina nattliga vanor? Bryr sig verkligen mina föräldrar fortfarande? Knappast på det sättet de gjorde förut iaf. När ska man bli tillräckligt vuxen för att våga stå för att man är vaken mitt i natten?

Tydligen händer det en hel del den elfte september. Det som hände det här året, bland annat, var att mitt ex blev pappa. Jättekul för honom, han kommer bli en jättebra pappa och jag är glad för hans skull. Men det känns ändå lite konstigt. Antagligen för de hypotetiska tankegångarna som sätts igång. "Tänk om..." Ja och tänk om inte om hade funnits. Missförstå mig rätt, jag är varken bitter, ledsen eller ångrar nånting. Men på ett sätt hade det kunnat vara jag. När någon jämnårig gör något med så mycket vuxenpoäng som det här så är det svårt att inte relatera till sig själv, särskilt när det gäller någon som varit så involverad i ens liv. Jag är inte tillräckligt mogen för att skaffa barn. Än har jag många vuxenpoäng kvar att ta. Att skaffa barn är kanske det största av allt. Men det blir inte än förrän om några år.

Jag har tre delar i min garderob. När jag klär på mig (förutsatt att kläderna inte är utspridda i rummet på ett icke särskilt välstädat sätt) så tar jag saker från alla tre delar. Underkläder till vänster, tröja till höger och byxor eller kjol i mitten. Varmare tröjor finns till vänster också. Tre delar. Av en kropp.

Den här natten, då jag iofs klär av mig och inte på mig, kommer jag att tänka på det gamla spelet från min barndom, där man ska para ihop delar av personer till olika eller samma personer. Antingen hör de ihop eller inte, men oavsett vilket blir det en intressant kombination. Passar det huvudet till den kroppen? Kan den skäggige mannen ha feminina ben med kjol? Kan jag verkligen klä på mig så här? Det känns som det finns nån bakomliggande symbolik i att jag tar kläder från olika ställen. Det känns som att... jag flummar och har konstiga tankar ibland. :-)

Jag kommer inte på vad det här spelet heter. Det kommer störa mig lite. Hårda tjocka kort med huvud, kropp och ben. Hjälp? Det påminner lite om när man ritar olika delar på en gubbe på ett papper som man viker så någon annan får fortsätta på den. Hm. Nån som vill komma hit och leka? :-D

Uppdatering:
Nu har jag fått reda på vad spelet hette, MixMax.              http://yasylum.theyard.org/?p=6

Ibland tänker jag för mycket. Då kan jag börja tänka på hur det vore om något kriminellt händer omkring en. Ibland som idag något så oskyldigt som två lastbilar som står kvar där det inte brukar vara några parkerade på natten. Jag formar saker omkring mig till något potentiellt kriminellt eller annat som kanske skulle kunna göra att jag skulle bli förhörd av polisen. För att isf underlätta för dem så tänker jag därför ett tag på detta och försöker komma ihåg lite detaljer som skulle kunna hjälpa dem på något sätt.
    Det börjar nog oftast med en detalj jag lägger märke till och sen börjar jag fundera på om det skulle kunna vara till någon nytta att komma ihåg det. I kvällens fall såg jag att det varit en arla-ko på ena lastbilen tidigare. Det känns som att jag vill göra någon nytta med sådana saker. Fast grejen är att jag har så dåligt minne så jag skulle ändå inte komma ihåg nånting ifall det nu skulle bli förhör.  "Inbrott, polisen letar efter vittnen med information."  Och det är då jag träder fram med min påhittade hjälteroll och berättar om den vita lastbilen där man anade en arla-ko. Jag blir hjälte. Riktiga förstasidesrubriker. Eller hur.