Näktergalning

Jag är fortfarande så ung och utan familj att det är en självklarhet att åka hem till föräldrarna över julen. Kvällen innan julafton är mysig, då smakar vi på skinkan och jag klär granen som tradition. I år kom julen så plötsligt. I sin placering på en fredag behövde jag jobba min torsdag kväll som vanligt eftersom jag inte begärde ledigt i tid. Ända till 23 till och med och det var så mycket kunder att jag inte kom hem förrän runt halv ett. Då hade jag inte packat färdigt och det är något jag finner tråkigt så det var en trött Anna som tog tåget 8.42 på julafton. En klasskompis åkte tio minuter tidigare och vi var nervösa att vi skulle bli väldigt försenade eller inte komma fram. Hennes tåg blev över en timme sent och folk i hennes närhet började klaga direkt på detta. Där jag satt på mitt tåg var stämningen trevlig med kommentarer att "bara jag kommer fram till Kalle Anka så är det lugnt" vilket var precis som jag tänkte. Det var ett vackert vinterlandskap vi färdades genom, med sol på snötäckta granar och vidder. Då kom julkänslorna till slut och jag kände mig harmonisk. Innan resan försökte jag hjälpa julkänslorna på traven genom att julpyssla och dekorerade ljus, tändsticksaskar och julgranskulor som jag tog med mig. Fem stycken hade familjens namn på sig och när jag kom fram (en halvtimme sent bara) så hängde jag upp dessa i granen. Tyvärr tappade jag mamma i golvet så hon gick sönder dock. Det har varit mysiga dagar i familjebubblan strax utanför verkligheten i Trosa och jag hoppas vi kan skapa den igen i sommar på Udden, med mycket spel. God fortsättning och gott nytt år!

När julen är över säljs det som är kvar ut billigt. I januari köpte jag därför en svart julstjärna på fot. Den har lyst sedan dess för jag har sett den som mysbelysning och bordsdekoration i köket. Vissa har reagerat när de kommit hit men den är inte skrikigt julig när den inte är röd tycker jag. Nu börjar det närma sig jul och stjärnan blir därmed mer legitim. Saken är den dock att lampan i stjärnan slocknade kring första advent när mer normala människor tar fram sitt julpynt. Jag har inte bytt ut den lampan ännu eller hängt upp min röda julstjärna i vardagsrumsfönstret, som i förutom två små tomtar är det enda julpynt jag brukar ha.

Vid Chalmerstunneln träffade jag Malin. Visste inte att du var i Göteborg, sa jag. Hon hade träffat Anna men de hade bara nästan samma tågtid tillbaka till Stockholm. Jag tänkte vänta på spårvagnen med henne men vi tog en stor segelbåt istället. Tre Chalmerskillar följde med, Neo var den ena. Han styrde in i en smal kanal, spontant och utan att fråga. Jag blev irriterad, ser du inte hur grunt det är? Vi vet ju inte hur djup segelbåten är, påpekade jag. Och sen syntes inget vatten alls. Det är lugnt, sa Neo, det är mjuk sly. Vi kom igenom men sen blev det uppförsbacke och det var i slutet på en tunnel, med tegelstenar vid sidan av. Vi fick parkera där. Nu var vi i Vilnius. Med oss hade vi två jack russel och en lite större hund. Jag hittade inte deras koppel och det visade sig att det var olagligt med hund där. Försökte gömma de små under jackan. En kvinnlig polis såg oss och skulle förklara på tyska att vi gjorde fel. Jag spelade dum turist som inte förstod. Sedan ville jag också förklara men då hade jag avslöjat min språkbluff. Polisen gick. De andra gick iväg. Petras mamma var en av dem. Jag bar en jack russel och den tyckte det var roligt att nafsa mig på handen. Det tyckte inte jag. Medan vi var borta skulle några renskriva min bok. Nu var jag en lönnfet, medelålders, manlig författare. Boken hade jag skrivit på Pringleschips som låg sorterade i besticklådor av plast. Det såg ut som de hade tagit slut för i ett litet fack i slutet låg en annan, mindre sort. Jag förstår en del. Har nästan samma tågtid på julafton som en i klassen, såg bild på jack russel, Petras mamma förknippar jag med segling... men Vilnius? Jag vet inte ens var det ligger. Kanske bor Reda från jobbet där dock. Det har varit mycket bokprat och det fanns mycket chips till festen men hur tolkar jag ihop det? Drömmar är lustiga.