Näktergalning

Jag kommer aldrig sluta vara mina föräldrars barn. Man krymper en smula när man kommer hem. Min mor är moderlig. Hon vill ta hand om mig och gäster hon kan få. Det ska bjudas på det som bjudas kan. Hon är också navet i familjen, den som håller reda på vad vi gör och rapporterar till övriga medlemmar. Det är mycket man tar för givet, hur bra man trots allt har det är lätt att glömma bort i vardagliga problem. Ju äldre jag blir desto mer ruckas dock bilden av de ideala föräldrarna. Jag stör mig mer på småsaker och lägger märke till mer, som att det faktiskt inte är ett felfritt och skinande rent hus till exempel. Samtidigt märker jag mer och mer likheter mellan mig och min mor, jag blir mer och mer som henne, på gott och ont. Jag har svårt att föreställa mig den dagen då de inte längre finns här, men även då kommer jag fortfarande vara mina föräldrars barn.