Näktergalning

Är det en verklighet eller fantasibild vi vill avbilda med fotograferande? Varför plockas kameran oftast fram vid speciella tillfällen som födelsedagar och liknande? Största delen av vår tid spenderas i vanlig vardag med stökiga bostäder, jobb eller skola, vi äter och sover och stora evenemang är oftast inte särskilt frekvent förekommande. Vi tar vår vardag för givet och tänker inte på att den finns där, men om den bevaras för framtiden genom fotografier, bilder eller på annat sätt, så minns vi den oftast med glädje och värme. Jag hyllar kameramobilens uppfinnelse, ty den ger möjligheter att ta kort vid alla möjliga olika sorters tillfällen eftersom den i princip alltid är med.

Jag vill slå ett slag för smygfotografering av vardagen och tycker digitalkameran bidrar till att man kan ta i princip hur många kort man vill, på både ditt och datt. Små detaljer av en stor del av ens liv. När man väl börjar så har man dessutom lättare överlag att få upp ögonen för dessa detaljer och njuta av dem, både i nutiden och framtiden. Nackdelen med digitala kort är dock att de lätt stannar på datorn och så smått glöms bort. Men en vacker dag ska jag framkalla mina kort och se till att använda mig av dem mer.



Mitt pusslande på Facebook har också hjälpt till. Eftersom man kan göra egna pussel med sina bilder så ser jag pussel i min omgivning, vilket såklart även blir fotografier ur vardagen.

Det som startade mina tankar ikväll var fotografier på sömn. Den delen av sig själv får man sällan ta del av, så jag vill ge en eloge till den flickvännen som tog tillfället i akt. Vad mamma tycker om att jag filmade henne när hon snarkade förut framgår dock inte av historien.

Det var ett tag sedan det var den 11 juni.
Fyra och en halv månad ungefär faktiskt.
Det är alldeles för lång tid för att komma ihåg att titta på tv.
På söndag är det repris, kanske minns jag bättre då.
Mina föräldrar hade tydligen sett mig i alla fall.
Moster och kusinen ville titta på IDOL istället för Doobidoo.

För tio år sedan brann ett diskotek i Göteborg och 63 ungdomar miste sitt liv. För ett tag sedan reagerade jag på att stället där utanför där en bänk med kort och blommor som fungerade som sorgeplats hade rensats och flera saker slängts i papperskorgen intill. Det förfärade mig då, men nu förstår jag anledningen: att göra plats för ett nytt, mer officiellt minnesmärke över det hela. Gick förbi där igår, där många ljus brann och blommor hade lämnats. Intill den stora stenen med allas namn stod ett par och grät och kramades. Därintill stod ett flak öl och påsar från systemet. Om de var på väg till fest verkar det ha varit ett konstigt sätt att skaffa partystämning... gå och sörja och gråta lite?

Vi gick även in i byggnaden där det brann, där olika saker ställts ut som minne till de döda. Det var väldigt sorgligt och trots att jag inte känner någon som omkom började nästan jag också att gråta. Sedan jag flyttade till Göteborg har jag lärt känna några som skulle ha gått på festen men stannade hemma, eller känner folk som omkom. Jag tänkte på dessa personer och genom dem kom händelsen närmre mig själv. Tio år sedan. Jag minns när det hände och tiden går fort - hur kan det ha gått tio år sedan dess?

På plats inne i lokalen fanns fotografier på de som dog och folk hade lämnat blommor och kort och brev med ord som förklarade deras sorg och saknad. Det som var mest gripande var dock en glasmonter där tillhörigheter ställts upp. Vad de haft på sig när de dog mestadels. Det jag minns tydligast är en hårklämma i plast som smält av branden i ena kanten. Väldigt sorgligt. När man kommer ut från lokalen står man precis vid ingången till Lek&Buslandet. Kontrasterna är väldigt påtagliga.

Runt hörnet därifrån spelade SVT Drama in någonting där en man dog. Vid frågan om vi fick gå förbi fick vi uppmaningen att inte trampa på han som låg ner "för han är död". Det var uppenbarligen genrepet eller liknande. Att leka död så nära platsen där så mångas riktiga död precis hedras känns lite makabert.

Jag tjatar på barnen på förskolan om att de måste kissa innan de går ut.
Själv känner jag av ett tryck i blåsan innan jag går ut, men kissa?

Nej, det orkar jag inte.

Och sen får man skylla sig själv. För så är det ju.

På onsdag har vi styrelsemöte hemma hos en i styret och hon pratade idag om att hon köpt lite saker till lägenheten och städat eftersom hon ska få besök och hittills varit ganska nyinflyttad.

Det är då jag kläcker ur mig:
- Det är bra att få besök så man får anledning att städa. Jag vill också ha besök!

Plötsligt inser jag dock att jag får besök på torsdag av moster och kusin. Aaaaah! Jag ångrar mig, jag får ågren, hur ska det här gå till? Skola på dagarna och imorgon är det manskörskonsert och på onsdag möte och sen kommer de ju! Hur ska jag hinna städa? Sova måste man ju också hinna med ibland. Jag hoppas att det även kommer göra underverk för min ömma rygg, som tydligen inte alls mådde bra av kursgårdens sängar och stolar. Ingen som vill förbarma sig över den stackars ryggen med lite massage?

Vilken idiotisk kropp man har! Den borde passa på att ta alla chanser den får till att sova just nu. Den är långt ifrån dagsfärsk vid det här laget och borde veta att det är ont om sömn just nu och hur trött den blir senare under dagen. Hjärnan är inte så smart den heller som inte talar om detta för kroppen och ser till att den går och lägger sig som en duktig liten kropp. Nu är både kropp och hjärna trötta. Jag skulle vilja säga: Skyll er själva!!

Kom nyligen hem från min andra rephelg med kören. Det är härliga tider. Vi hyr en buss och åker till en kursgård fredag till söndag och repeterar massor, framförallt julmusik. Nu är det bara en månad kvar till julkonserterna! Vi sover på kursgården och på lördagen festar vi. För logi och mat betalar vi endast 80 kronor, och jag har verkligen haft en jättetrevlig helg.

Det finns väldigt goda förutsättningar för bra gyckel på festen. Vi förberedde ord till inspiration som tvingar en att bryta logiken och ger rim som "skulle gå på stan för att köpa en grön varan för det stod på inköpslistan". Fantastiskt roligt.

Sen kom vi hem, trots att bussen som skulle hämta oss var sen. Kanske var det för att den trodde den var en cykel.



Nu är jag trött. Har övertalat min basgrupp till att vi ska vara lediga imorgon. Göttamig! Det behövs verkligen.

Veckans trend verkar vara att först försova mig, sen missa en buss för att behöva vänta länge på nästa som är försenad. Göttamig! Kroppen kämpar för att motstå sjukdom, jag försöker hjälpa till medelst frukt, men slarvar med sömnen som vanligt. På måndag ska jag tillbaks till skolan igen och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Klart är iallafall att semester vore fruktansvärt skönt just nu. Känner återigen att jag ligger efter. Ska försöka koppla bort det i helgen när jag åker bort med kören.

En morgon när man försover sig en timme ungefär vill man inte vid hållplatsen mötas av beskedet att det är 27 minuter kvar tills bussen ska gå. Jag gick in på Pressbyrån och köpte flytande frukt i ett försök att mota bacill-Olle i grind. När det är fem minuter kvar tills bussen ska gå kommer en dam med utländskt påbrå och beklagar sig till mig.

- Fem minuter! Va länge!
- Ja jag har suttit här sen det var 27 minuter.

Hon lyssnade nog inte så noga, för sen handlade det mest om hur jobbigt det var för henne att åka från Hisingen till Sahlgrenska där hon jobbade. Hon pratade konstant och förstärkte det hon sa genom att ibland putta mig lite på armen och hon stod väldigt nära.

- Ojoj, ska vi åka samma buss? Kommer hon sätta sig bredvid mig? Kommer jag behöva lyssna på det har pratet hela vägen?

Jag hade dock tur, hon var så stressad av sig att hon sprang till en annan buss som antagligen gick samtidigt som min buss, och enligt hennes utsago tog lite längre tid. Jag kände dock inte för att påpeka detta för henne. Fast jag undrar ju förstås om hon har tid att andas och sova. Det är tveksamt.

En man med ett creepy leende anländer till busshållplatsen där jag står och väntar. Han ringer till någon med komplicerat namn från Irak. - Hej, minns du mig? Vi gick en kurs tillsammans 1995 när vi var 17. Kanske din farsa minns. Jo, läraren hette Lasse. Vi gick på en grej tillsammans. Jag tittade i telefonkatalogen och såg ditt namn och tänkte att det var länge sen vi sågs. Ja, det var 13 år sen! Jag hade inte haft nån aning. Inte han heller märktes. Tragiskt liv att leta vänner så desperat.

Har bara gjort lite ikväll av det jag behöver göra. Struntade i att ta mig till körrepetitionen ikväll med motivation att gå och lägga mig tidigt istället och kurera mig. Det gick ju bra det här. Jag är alldeles för bra på det här med "ska bara"...

Jag lever en halv dag i taget just nu. Det är så mycket som händer hela tiden att jag inte riktigt kan hålla reda på allting. Det är tur att det finns kalendrar som kan hålla ordning på livet åt en. Ibland dyker det dessutom upp små trevliga överraskningar, som nu. Upptäckte precis att jag är ledig imorgon kväll och torsdag kväll. På onsdag är det föräldramöte på min praktikplats som jag ännu inte har bestämt om jag ska gå på eller inte, fast det vore nog bra. Jag tror inte alla föräldrar vet eller förstår vem jag är och det är svårt att förklara. Två kvällar ledigt, det är ändå inte så dåligt.

Ledig är väl en definitionsfråga förvisso. Jag behöver städa, och jaga stämföräldrar, och rapporter till körmötet, och fylla i närvarolistor till Folkuniversitetet, och ta reda på vad det är jag ska göra för arbete under praktiken, och fundera ut lekar till rephelgen med kören fredag till söndag, och fixa med mötesprotokoll från två tidigare styrelsemöten, ställa tillbaka sakerna i badrummet efter renoveringen, sy in dragsko i ett par nya byxor samt ändra lite i en klänning... och så vidare. Men jag kan i alla fall vara hemma, så jag får väl känna mig ganska ledig. Pauser kommer jag ta dessutom och kanske ta lite ledigt. Nu kom jag på att jag nog behöver ta mig förbi körrepen imoron och på torsdag för att få underskrifter. Min ledighet börjar gå sönder, det är bäst jag slutar fundera mer över den nu och sover istället.

Det var en rolig konsert ikväll i alla fall, jag är nöjd och det verkade publiken också vara. Vi sjöng bra! Göttamej!

Mental styrka. Trängsel. Knuffar. Leenden över dansgolvet. Ensamhet. Glädje. Nedstämdhet. Dansar. Bra låtar. Tråkiga låtar. Tokiga personer. Slemmiga personer.

Mental styrka. Det går upp och ner. Från dag till dag och från stund till stund. Ena stunden mår jag bra, känner mig glad och nöjd och ser positiva saker omkring mig. Andra stunden känner jag mig ensam, utstött, bitter, förstår inte varför jag bryr mig, varför andra bryr sig. I nästa stund njuter jag av trevligt sällskap och goda stunder. Jag söker närhet och jag vill vara ensam. Jag är glad, sprallig, irriterad, nedstämd, stressad, fullbokad, slapp, busig, ledsen, förvirrad... allt om vartannat.

Mental styrka. Jag knuffas omkring på dansgolvet men väljer att le. Väljer att ta till mig närheten av dansande kroppar omkring mig istället för att känna mig ensam då min kompis raggar i baren. Jag väljer att gå in i musiken och känna glädje i en bra låt och försöka få tillräckligt med plats för höfterna och rumpan att vifta.

Mental styrka. Det går sådär, men fungerar i alla fall ibland.

Det känns som jag fastnar och snubblar idag. Jag vill åt ett håll, men det rycks och drar i mig åt andra håll. Det blir inte som jag tänker mig. Det handlar om humöret och om det kan hållas uppe tillräckligt för att det ska bli en bra kväll. Jag måste tänka på morgondagen också. Den verkar återigen innehålla sekreterande på några timmar under det stora körmötet. Jag misstänker att det kommer lägga ett moln över kvällen och göra att jag inte kan släppa loss ordentligt. Ska söka andra vägar. Verkar ha lätt till misströstan idag och det bådar inte gott för framtiden.

Det handlar om inställning och jag ska försöka ställa om mig själv. Klart jag kan ha kul ikväll, jag ska ju ut och dansa! Visst kan jag sekretera imorgon, bara det att det kommer ta tid som jag egentligen inte har känns det som. Kanske dyker det upp någon annan att fråga. Varje moln har en guldkant av sol bakom sig.

Tänkte där jag låg i min säng imorse: så skönt alarmet är. Klart som piiiiip det är behagligt när det är så mjukt att det inte tjänar sitt syfte: att väcka mig! Har försovit mig varje dag den här veckan, även om det var mest i måndags jag kom sent. Jag är så trött, så trött. Jag lyckas aldrig ta igen den förlorade sömnen heller. Ser fram emot helgen på ett sätt jag aldrig gjorde förut. På lördag tänker jag baske mig sova ut!

En främling har skrivit till mig på facebook.

te la re pongo

Jag vet knappt ens vilket språk det är på, och har ingen aning om vad det betyder, så jag testade Google Translator. Chansade på spanska först, vilket gav "du Pongo" och eftersom det inte är Tarzan som skriver så tror jag det är fel. Portugisiska ger "du är den schimpans". Eftersom Ivan kommer från Argentina kanske det är rätt språk, men frågan är om det är rätt översatt.

Tycker han jag är en schimpans? Varför då? Och framförallt... är det en komplimang eller förolämpning?

---

Nu försöker kuk-Dennis från Ockelbo att ringa mig på Skype. Vad är det här för dag egentligen??

Idag skulle vi ses kl 11 på skolan för att jobba med vårt grupparbete, så jag ställde klockan på nio ungefär. När den ringde stängde jag av den några gånger. Sen vet jag inte riktigt vad som hände, för plötsligt vaknade jag mitt i en dröm om blåbär på sommarstugan som mamma försökte få Emil att äta "jag tror du kommer tycka om de här, du som gillar kött" samtidigt som jag letade efter garderobsblommor eller fikusar att gräva upp och ta med hem med hjälp av en plastspade för barn. Tyckte att det var konstigt att jag vaknade av mig själv utan att någon klocka ringde, och ännu konstigare att klockan var tolv. Jag hann inte ens i tid till föreläsningen klockan ett, men dock i tid till att Jonas Gardells eget lilla mumintroll höll upp dörren för mig när jag skulle gå in.

Imorgon börjar vi 8.30, hur ska det gå? Kanske ska försöka gå och lägga mig lite tidigare än fyra den här natten.

Ibland är även mustascher ute i världen och reser.
Kommunikation är viktigt. Därför: håll till godo med dessa fraser!

Voyez ma moustache faite entièrement à partir du brie et des prieces de la paille
- Behold my moustache made entirely from Brie and prieces of straw.

Con este bigote, yo te desposo.
- With this fake Moustache, I thee wed…

¿Donde puedo comprar un bigote falso para mi perro?
- Where can I buy a large brown fake Moustache for my dog?

A mi llama se le ha caido una pata y querria comprar una rueda de repuesto, por favor.
- The leg has fallen off of my Llama and so I'd like to buy some sort of replacement wheel please.

Ok, nej jag vet inte heller vad lamor har med lösmustascher att göra. Om den nu inte hade någon på sig. Men det citatet fanns också med på hemsidan detta kommer ifrån.

Kultur är ett lite lagom luddigt begrepp för gemene man tror jag. Vid ett bättre valt tillfälle hade jag kanske filosoferat mer över detta, men om jag ska hinna få någon sömn inatt försöker jag istället fatta mig kort. Kulturnatt i Göteborg med massor att erbjuda, men frågan är om det finns något som är värt att se. Jag ska på en konsert via kören, kanske stannar kvar där för en till sak som jag redan glömt vad det var. Det säger en del om mitt engagemang i detta.

Det känns lite som om man måste sätta en stämpel på det som kultur för att det ska uppskattas av vissa. Olika namn betyder inte att innehållet förändras. På Kulturkalaset kunde jag observera hur massor med folk stannade för att lyssna på spelande och sjungande indianer i Brunnsparken. Man riktigt såg hur de njut av kulturen de fick till sig. De reflekterar uppenbarligen inte särskilt mycket över att det är samma indianer som brukar stå där vid Brunnsparken och spela och sjunga på precis samma sätt. Vid andra tillfällen är de inte lika kulturella, och därför inte lika intressanta. Det känns motsägelsefullt.

Jag ska därför ha en trevlig kväll istället, det tänkte jag satsa på. Om jag får med mig lite kultur på vägen så må det väl vara hänt det också.

Det är roliga ämnen i skolan just nu. Bland annat har vi gitarrlektioner så jag försöker febrilt lära mig spela. Har framförallt svårt med G-ackordet och man får lite ont i fingrarna. Jag behöver skaffa en gitarr att ha hemma, en timme i veckan är inte tillräckligt att öva på. Innan jag lärt mig bättre vill jag dock inte köpa någon. Det är ingen som har en gitarr att låna ut till mig? Helst med strängar också... :-)

Jag blir lite stolt över mig själv faktiskt för varje ny sak jag lär mig tycka om. Smaken förändras och det är viktigt att ha ett öppet sinne och smaka på nytt. Det var väldigt nyttigt för mig att jobba på förskola. Kunde inte gärna säga att barnen måste smaka även om de trodde att de inte tyckte om, men inte jag. Så jag smakade, och jag kan faktiskt äta både spenat- och ärtsoppa, om än inte med särskilt stor njutning. För varje ny sak jag kan lägga till känner jag mig lite mer vuxen, men vissa saker är jag tveksam till om jag någonsin kommer få i mig, som t.ex. kaffe eller choklad.

Det senaste jag lärt mig är avocado, det är på väg mot att antagligen snart bli jättegott. Igår gjorde jag en god sallad som innehåll det och jag tänkte att jag skulle dela med mig. I textform, för själva salladen är slut för länge sedan.

Avocadosallad

Avocado, småbladssallad, tomat, rödlök, äpple, kidneybönor, solrosfrön. Kryddade med italiensk salladskrydda och balsamvinäger. Mycket gott och ganska mättande.

Det är lätt att hamna i onda cirklar.

Jag har mycket att göra och får för lite tid över till mig själv. (som jag redan tjatat massa om) Det gör att jag inte mår så bra och är lika harmonisk som jag annars är. Därför orkar jag inte söka kontakt med folk och göra allt det där jag gör för att klistra ihop relationer i vanliga fall. Det ligger mycket i att man vet vilka ens sanna vänner är när man mår dåligt, då märker man vilka som klarar av en. Jag har nog lätt att bli lite smått bitter nuförtiden när man märker att det inte är så många som klarar av det. Som ser hur jag mår, som frågar hur jag har det, som tar sig lite tid för mig. Inte för att jag har så mycket tid över heller, men det är tanken som räknas och den är svår att upptäcka hos de flesta. Hos en del känns det lite halvhjärtat.

När jag frågar hur någon mår är det för att jag vill veta, det är inte bara en artig fras jag slänger ur mig. När jag får frågan känner jag nästan alltid efter och ger ett ärligt svar, med det jag kommer på, alltifrån "trött, ont i huvudet, har gjort illa ett finger" till vad som helst egentligen. Just nu blir det lite av ett undflyende svar dock, för jag är rädd för att känna efter för noga. Det finns risk för att jag blir påmind om att det inte är så bra, även om jag inte kan påstå att jag mår dåligt. Inte just nu i alla fall.

Jag bryr mig om andra. Jag vill gärna att folk bryr sig om mig också.

Vissa kanske tar åt sig nu, men det är inte säkert att jag menar just dig. Jag tänker på några olika personer och jag tänker på några som är bättre än andra. Det finns av alla sorter, men hade gärna fyllt på mer i vissa kategorier.

Kom precis hem från Pilates. En sak som är given är att det är en kass träningsform när man har mens. Ligga ner och spänna magen. Som pojke förstår man kanske inte problemet, men kort och diffust uttryckt: det var inte allt som höll sig dit det skulle vara.

Jag ska fundera på om jag ska återkomma och försöka igen, vid ett bättre valt tillfälle. Det kan vara värt att ge det en chans till i alla fall, om jag inte kommer på något bättre att göra istället. Jag vet att jag behöver sällskap om jag ska lyckas komma iväg, så om det är någon som är sugen på att dra med mig på något - säg gärna till!

Det gick över, jag hade trevligt, nu känns det bra igen, jag är hemma och nu ska jag sova. Godnatt.

Känner mig felplacerad trots att jag vet det blir värre ju mer jag tänker på det. Men jag är inte alls bra på situationer som kräver ett forcerande socialiserande. Middagen var väldigt trevlig men nu vill jag mest gå hem, fast jag vet jag skulle ångra mig i så fall.

Jag mötte en förvirrad person på vägen hem. Fast jag kände mig också förvirrad, för kanske var personen inte förvirrad av ålderdom utan snarare påverkad av någonting. Jag vet inte ens om det var en gumma eller gubbe, men den såg beklämd ut. Att jag la märke till den... nä det här går inte, nu bestämmer jag att det var en gumma.... Jag la märke till henne för att hon gick över gatan. Jaha, det är väl inte så konstigt? Nej, men när man gör det för fjärde gången börjar det bli konstigt - dvs samma övergångsställe! Hon verkade styras av de gröna gubbarna och kunde inte riktigt lämna dem och gå åt något annat håll heller. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Är det en förvirrad snäll gammal gumma som bara behöver en fråga om hur det står till och visande av rätta vägen eller är det en galen påverkad alkis som kan få ett raseriutbrott om man tar kontakt? Är det så illa att jag ska ringa polisen eller ska jag gå fram själv?

Reklamskadad som jag är borde jag väl köpt en trisslott, för plötsligt hände det! Det kom tre polismän och löste mitt problem - jag gick fram till dem istället och förklarade situationen. "Jag tror jag vet vem du menar." Och därmed kunde jag sluta stå och titta bekymrat på henne på avstånd och fortsätta hemåt med ett lättare sinne.

Ibland är det svårt att agera. Det finns en del påverkade personer häromkring och man vet inte riktigt om de kan vara farliga för sig själva eller andra, om man borde låta någon veta var de finns så de kan bli omhändertagna, eller om de bara ska få fortsätta hemåt och sova ruset av sig.

När ska fördämningen brista?
Jag behöver få ur mig det här.

Jag ligger efter och den känslan förföljer mig överallt just nu. Idag har jag jobbat på med körsaker för att försöka komma ikapp och har åtminstone kommit en god bit på vägen. Det är inte så mycket panik med saker att göra i skolan just nu, även fast jag (som man alltid bör) borde se till att läsa i god tid. Jag jobbar inte jätteofta, ungefär en kväll i veckan, men det har varit på väldigt olämpliga tider på sistone, som gjort att jag missat en del saker, bland annat sömn. Sen är det kören en gång i veckan, förutom sekreterarrollen jag tagit på mig, där mycket listor och annat ska göras just nu.

Det är fullt upp med andra ord och det syns på lägenheten. Därför kan jag inte riktigt koppla av hemma heller, för det är så stökigt omkring mig och jag känner att jag vill få bort massa saker. När man börjar tänka på att städa inser jag hur mycket jag kan göra, sortera papper och skaffa mig en bättre ordning. En sådan organisering skulle ta väldigt lång tid.

Det känns som det är ett stort trassel som tornar upp sig när man börjar dra i trådarna och jag har en olustig känsla just nu. Jag vet att det kommer bli bättre, snart får jag mer tid på fler fronter och snart är jag antagligen tillbaka till mitt vanliga jag igen. Innan dess kan det dock hända att ni upplever att jag drar mig tillbaka lite och den känslan stämmer nog.

Jag måste helt enkelt se till att utnyttja all tid jag lyckas få nu till mig själv, annars är jag ändå inte särskilt trevlig. Annars går jag sönder. Idag har jag haft på mig farfars gamla fleecetröja. En konstig och delvis sorglig känsla när små doftpuffar av deras hem når näsan. Jag tror det är mitt försök att skapa lugn i en miljö som just nu har svårt att framkalla harmoni.

Ett gäng killar går i stor grupp snabbt framåt vid Kungsportsplatsen och skriker på vad de förmodligen hoppas vara ett hotfullt och skräckinjagande sätt. De har delvis rätt. En bit därifrån bevakar ett gäng poliser dem, iklädda mundering som tyder på att de förväntar sig motstånd, dvs hjälm t.ex. Mitt i detta går lilla Anna med sina matkassar, på hemväg från jobbet mot Brunnsparken i ett trött tillstånd. Då känner man sig inte särskilt stor. Kände dessutom att jag blev lite mer spänd av att veta att det händer saker omkring mig, även om det inte var just då. Frågade polisen vad det var som hände, tydligen var det bråk mellan fotbollssupportrar.

Bussar och spårvagnar blev stående ett tag, det var därför jag valde att gå en bit till fots. Fast på vägen funderade jag på om det var särskilt smart, men när jag började gå visste jag inte alls vad det var som hade hänt. Inget hände som jag såg och jag kom hem ordentligt.

Men den där machobiten kommer jag nog aldrig förstå - folk som går ut för att leta reda på folk att slå? Helt idiotiskt! Finns det tjejer som är sådana också?