Näktergalning

Har inte varit hemma så mycket på sistone, men noterade redan igår att duvhonan såg ut att ligga lite högre än vanligt. Misstänkte att det kläckts ägg och idag fick jag det bekräftat. Såg först att det stack fram lite orange fjun under hanen och när jag hörde att det var skiftbyte på balkongen skyndade jag mig att kika efter och där var de: två duvbebisar.

Blev påmind om det en främling skrev till mig i oktober och gjorde nya försök att översätta detta till något vettigt, denna gång med Yahoos Babelfish som gav några helt andra förslag.

Det han skrev var alltså "te la re pongo" och här är resultat beroende på valt språk:
Spanska: you re I put
Portugisiska: you there reverse speed pongo
Italienska: you the king I place

Jag väljer att bestämma mig för att han ville placera mig som kung. Det låter bättre än hunden Pongo på speed.

Jag är äntligen färdig med närvaron och har räknat ut vem som har högst närvaroprocent per kör och vilken stämma som har högst procent totalt. Om ett tag när kompletterande listor tillkommer ska jag sätta mig med den igen, fast för att sätta massa streck överallt, men tills vidare får jag glädja mig åt att jag själv hade högst närvaro i damkören och således har förärats flitpunsch och ett vandringspris i form av en tennmugg. Kvällen innan balen kommer pojkar ur kören och sjunger serenad för de damer som ska gå på balen. Jag planerar att hissa ned punschen till dem, som traditionen bjuder. Förra året fick de också flitpunsch, då hade jag högst närvaro i den andra kören som jag också var med i då.

Jag läser inte tidningar, tyvärr orkar jag inte engagera mig i nyheter, så min uppfattning om vad som händer i världen är något begränsad. När jag hade sambos fick vi gratis prenumeration på DN av mamma och därför ringer de mig ibland med diverse erbjudanden. Jag tror de har förstått piken nu, för sist de ringde sa jag att jag inte skulle vilja ha tidningen ens om den var helt gratis, det blir bara till att bära ner i pappersinsamlingen. Det är tur att den ruljansen inte är så omfattande i mitt hem, för den påsen med tidningar står på balkongen, och den är ju som bekant bebodd för tillfället.



Trots att jag inte valt någon prenumeration någon stans dimper det ändå ner tidningar i brevlådan titt som tätt, och jag läser dem i princip aldrig. Det är inte mindre än sex olika tidningar dessutom: Lärarnas tidning, Skolvärlden, Studentliv, Pedagogiska Magasinet, Göteborgske Spionen, Lärarstudenten. Eftersom det är billigt och nyttigt är jag med i både Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund, och de skickar tidningar. Jag är student och därför får jag både vanliga tidningar och studenttidningar, plus att kåren skickar också. Ibland ser jag en rubrik som ser intressant ut och som jag känner att jag borde läsa, men jag orkar inte. Jag har ingen ro att läsa tidningar och att läsa i dessa varianter känns som en frivillig utökning av kurslitteratur.

Jag vill inte läsa dem, det går oftast direkt i pappersinsamlingen... det känns som om jag borde ringa och säga upp tidningarna. Jag ska bara....

Lins- eller bönbiffar, 2 portioner

ca 3 dl kokta linser, vita bönor, kidneybönor, sojabönor eller kikärtor
2-3 kokta potatisar
1 liten gul lök
1 ägg
1 krm salt
0,5 tsk mejram eller oregano
smör eller margarin

Mosa baljväxterna med gaffel. Riv potatisen, skala och finhacka löken. Blanda med ägg, salt och smulad örtkrydda. Forma biffarna på vattensköljt skärbräde eller klicka smeten i pannan, när fettet är ljusbrunt. Stek dem gulbruna på båda sidor. Servera med bröd, råkostsallad eller stekt lök och potatismos.



Förändring av ursprungsreceptet:
Jag tog stora vita bönor och borlottibönor, mosade potatisen, hade en röd lök istället för gul. Hade även i en burk tonfisk samt lite thai sweet chilli sauce i smeten som extra ingredienser. Eftersom mängden smet då blev större kompenserade jag detta med ett extra ägg. Till detta åt jag riven morot.

Jag är frustrerad.
Jag tänker för mycket.
Jag är lite bitter.
Jag har flera saker jag inte vill göra.
Jag har alldeles för lite egentid.

Kort sagt är jag verkligen inte på topp just nu.

Avhöll mig från att sjunga under större delen av kvällen för hostans skull. Letar ny dirigent till hösten och det är kul och jag är engagerad i det och har hittat flera bra kandidater redan. Men jag är lite bitter på bristen av engagemang från övriga i kören. Det finns några få som engagerar sig i saker, och eftersom övriga blundar för det, så är det lätt att dessa eldsjälar brinner ut i förtid. jag börjar få slut på engagemang.

Efter varje rep ska elpianot rullas tillbaka till körrummet, och det är ofta jag som får göra det för de flesta går hem eller i förväg till sofforna där för att mysa och fika. Alldeles för många gånger kommer man lite smått bitter redan från början för att man återigen släpar på pianosaken, och blir ännu mer irriterad av att folk ÅTERIGEN ställt väskor och skor där pianot ska stå. Det verkar inte spela någon roll hur ofta man poängterar detta faktum.

Jag vill inte göra närvaron. Jag vill ha hjälp med sekreterandet på årsmötet på söndag. Jag har ingen tid över och eftersom jag behöver tid för mig själv tar jag tid från sömnen till detta. Mitt humör speglas av "jag vill inte" och "jag orkar inte" vilket påverkar både matlagning och sänggående också.

Ännu en gång inser jag att jag saknar personer som står mig lite extra nära. En del kommer närmre, andra kommer längre bort. Det är så det är. Jag behöver en stabil grund. Visst har jag vänner, men de flesta träffar jag i grupp och kommer inte så nära. Säkert har jag mig själv att skylla för det till stor del.

Det hela sammanfattas ganska bra med: BLÄ!

Igår var jag osäker på hur jag skulle göra idag. Bestämde mig till slut för att strunta i morgonens musiklektion och ta igen min sista dags praktik. Ställde klockan på 05.45 för att kunna vara på förskolan vid åtta... men när klockan väl ringde orkade jag inte ta mig upp ur sängen.

På söndag är det årsmöte med kören. Tills dess ska sekreteraren (jag) ha räknat ut vem som har bäst närvaro och dela ut flitpunsch. Närvaron är supertråkig och jag har skjutit på det hur länge som helst. Nu har jag dock insett att det är mindre än en vecka kvar och min tid denna vecka är i princip obefintlig. Ikväll är det kör, imorgon kväll är det fika, på onsdag är det tvätt och träffa kompis, på torsdag jobb, på fredag motionsmöte inför årsmötet, på lördag konsert och fest.

Kom igen Anna, JALLA JALLA!

Jag firar denna upptäckt av obefintlig tid med att spana in lediga tider på jobbet att boka in mig på, för jag börjar känna mig väldigt fattig igen. Min lön denna månad är 1400 kronor. CSN-bidraget ligger på ungefär 2600. Det blir inte så mycket pengar kvar att leva på när hyran är betald. Utan buffert hade jag aldrig levt så här, men den börjar också minska och snart är det sommarlov. Borde kolla upp det som min handledare tipsade om, att vikariera på förskolan. Men för att jobba betyder det att man måste ha tid till det också.

Jag är hes och hostig. Jag försöker vara tyst, för att spara på rösten, men det går inte så bra. Nu är jag hemma i ensamhet och då går det såklart bättre, men tidigare ikväll har jag varit på manskörskonsert. Lyckades nästan hela konserten med att hålla mig till att hosta i applåderna bara. Konserten spelades in, så jag såg dessutom till att inte sitta för nära mikrofonen. Efteråt gick vi ett gäng till en holländsk pub som bland annat serverade bitterballen. Jag åt laxfilé. Sa till mig själv, och andra, att jag skulle försöka vara tyst, men det fungerar ju inte så. Har försökt på jobbet också. Märker att man nästan pratar ännu mer då, åtminstone blir man mer medveten om allting man säger, vilket ofta accentueras av hostningar värdiga att tävla med den grövsta gubben. Heshet kanske kan vara sexigt ibland, men inte med hostningarna inkluderade.

Jag har en längtan inom mig. Jag vill göra massa saker, träffa massa människor... men tills vidare försöker jag bara vara tyst. Ensamheten hjälper mig i detta. Även fast jag inte vill vara ensam egentligen.

När man varit hos frisören känns det nästan som ett slags tvång att ta bilder på förändringen att visa upp för omvärlden. Det känns alltid llka krystat. Ska man le? Ska man visa tänderna? Ska man titta in i kameran? Ska det vara framifrån eller bakifrån? Vilket kort ska man nöja sig med? Det är långt ifrån naturligt.

Det känns ungefär som precis efteråt när man ska spegla sig för att spana in resultatet. Jag gillar inte att spegla mig offentligt, det känns... förmätet på något sätt. Jag är antagligen offer för jante-lagen. Jag speglar mig oftast som hastigast för att få en överblick och en liten känsla av vad jag tycker om resultatet, sen fortsätter jag spegla mig hemma, men det brukar jag inte hänge mig åt särskilt långa stunder heller.

Jag glömde ta förebild.* Det ska vara med viss glåmighet, dålig vinkel och ljussättning enligt utsago. Jag satsar tydligen på glåmighet i efterbilderna istället. Hur som helst är resultat av mina fyra timmar i frisörstolen att ungefär två decimeter av håret har försvunnit och att det är ljusare nu. Jag märker stor skillnad men eftersom jag fortfarande är långhårig antar jag att andra antagligen knappt kommer märka någon skillnad, det är så det brukar vara när man har långt hår. Några decimeter hit eller dit verkar vara bagateller då.

*Lustigt ord, förebild. Är förebilder personer som liknar någon man var tidigare och i hemlighet längtar tillbaka till? Vad är det för skillnad på idol och förebild?



När jag klipper mig brukar mitt hår hamna på den magiska oanständighetsgränsen. Innan skulle jag teoretiskt sett kunna dölja hemliga behag och efteråt blir det precis över gränsen. Spännande.

Jag tycker jag är sjuk tillräckligt ofta för att lära mig att förvara nässprayet på ett sådant ställe att jag lätt kan hitta det, ändå finner jag mig gång på gång gå igenom lägenheten och väskor för att försöka hitta det. Den här gången har jag fortfarande inte hittat det, så på väg till frisören ska jag införskaffa ett nytt. Kanske borde skaffa senilsnöre till det så jag vet var det är?

Förkylning i begynnelseffasen.
Något förhöjd kroppstemperatur.
Lite påverkad näsa och hals.

Frågan är om jag ska jobba ikväll eller inte.
Är det sjukdomen eller pengabehovet som vinner?

Hur mycket och vad jag skriver är tätt relaterat till hur jag mår och känner. Inspiration och kreativitet är ingenting som framtvingas i vissa lägen. En del saker jag vill sätta ord på är inte lämpliga att luftas här. En del saker vet jag inte hur jag ska uttrycka eller till vem. Om jag inte själv förstår mig själv eller hur jag tänker, hur ska då andra kunna göra det?

Tänkte att jag skulle fira detta, men orkar inte planera någon slags fest. Känner mig rastlös. Har bakat kakor, då känner man sig huslig. Igår bakade jag bröd. Inom en snar framtid bakar jag antagligen paj och solskensbullar, men nu snart är det dags att åka till kören. Det blir nog inget firande. Har dock fått ett gratti-sms idag, tack Daniel. Antar att det beror på min massiva marknadsföring för denna händelse på Facebook. Jag har också skickat meddelande till alla mina åtta låtsastvillingar jag hittat via Facebook, som finns i en grupp där inte särskilt mycket händer. Skimret i att ha en låtsastvilling som följt mig sedan KP-tiden håller på att försvinna. Det finns dock en tjej som får det att vara värt det på något sätt, dessutom har hon en söt hund.

Nu ska jag sluta skriva.

Duvorna må ruva och ta hand om ungarna sedan också i skift, men jag vet inte vilket som är att föredra. När vi tillverkar bebisar gör vi det inne i magen och därför kan vi inte turas om och det tar nio månader att slutföra produktionen. Vi kan dock gå runt i världen större delen av denna tid och fortsätta med våra liv. Det verkar ganska tråkigt att ruva ägg. Det finns ingenting att titta på förutom några gula väggar. De sover en hel del, förutom när jag kommer och stör. Hannen tar det ganska lugnt, tittar på mig men rör inte en muskel. Honan ser lite mer förskrämd ut.

The happy couple. Man ser skillnad på dem.  ---  Beviset: ett ägg, kanske fler kommer?
Honan och hannen turas om med att ruva på ägget. De verkar trivas på min balkong.

Den mindre, mörkare duvan är antagligen honan, vet inte vilken sorts duva det är. Den andra verkar vara någon sorts klippduva. Det kommer ta ett tag innan jag kan använda min balkong ordentligt igen, men jag kan nästan förstå att de trivs där, så avskilt som det är. Att det är stökigt verkar de inte bry sig om. Ruvning i 17-19 dygn, sedan omkring 30 dagar till de är flygfärdiga. Efter första kullen får de inte vara kvar längre. Förutsatt att jag är hemma då för att ta bort boet.

Fakta:
Ämnesomsättningen sker till viss del redan i huvudet innan födan når magsäcken.
För att underlätta matsmältningsprocessen upptar de små stenar.
Duvor förekommer nästan överallt på jorden, dock inte i Arktis eller Antarktis.
I Sverige häckar fyra olika arter av duva; tamduva, ringduva, skogsduva och turkduva.
 Duvorna häckar i träd, bland klippor, på marken och vid människans boplatser.
De lägger vanligen två kullar med ägg per år.

Bilder på hur fula duvungar tydligen är finns här (klicka).

Omega-tecknet tyder på en matematiker eller student.
På fredagar och söndagar får man äta, men lördagar blir det ingen mat.

Det har aldrig tidigare varit några duvor som spenderat natten på min balkong, oavsett hur mycket och ofta de hängt där tidigare. Det gör de nu. De ligger där i min balkonglåda. Det är två stycken olika. Den ena är lite mindre och mörkare, den andra mer klassisk grå duva. Jag tror bestämt att de ligger och ruvar ägg där just nu. Funderade på vad jag ville, om jag skulle skrämma bort dem eller om det vore intressant. En kompis påpekade det faktum att man aldrig ser duvbebisar. Jag har även insett att man inte heller ser duvor om natten. Nu tror jag att duvorna redan tagit beslutet åt mig. Enligt mammas fågelbok ska äggen ruvas i 17 dygn och sen dröjer det ungefär 30-35 dagar innan de är flygfärdiga. Det här kan bli intressant. Jag försöker tassa runt tyst och försiktigt för att inte skrämma duvan på balkongen, de ruvar i skift. De lägger sig ganska tjockt, vilket jag tyder, ihop med övriga tecken, som att det ligger ägg därunder redan. Jag öppnar balkongdörren fortfarande och vädrar ibland, och även om den tittar på mig lite nervöst då, så ligger den fortfarande kvar.

Nu ska jag dock sluta tassa och ge mig ut på filt i solen!

Larmet går på jobbet.
Personal strömmar till utgången. Många, många.
En kvinna och en man, båda av alkisvariant, fångas in.
Kvinnan krampar upp i epilepsianfall.
Ambulansen får hämta henne.

Så går det om man försöker sno saker, kom ihåg det!

Helgdagar betyder inte särskilt mycket för mig. Det är trevligt att vara ledig, men påsklov har jag inget. Fredag till måndag blir mitt påsklov och jag ska inte göra något speciellt. Mina planer är att "leka" sekreterare, bland annat sammanställa hela körens närvaro och lite annat.

Jag hoppas ni får en glad påsk!

När man har ett sug efter något borde man suga.
När man suger får man suget till sig.
När suger har anlänt borde det bli tillfredsställt och försvinna.
Om man suger är man dålig.
Det säger kidsen.

Betyder det att man inte blir nöjd när man är duktig?
För att vara duktig ska man alltså inte suga.
Då får man antagligen blåsa istället.
Blås bort suget.
Men på engelska kan man då säga "I blow".
Det är inte heller positivt säger kidsen.

Sug är inte nyttigt och man ska vara nyttig.
Det säger kanske inte kidsen, men trenden.
För att vara nyttig verkar det som att vi får sluta andas.

Men kanske är det skillnad på olika sug?
Det finns flera olika sorters sätt av sött.

Jag har även köpt spislock i Mariestad.

...inte tömt soppåsen.
...åkt till Karlstad.
...inte läst varken bok eller tidning eftersom jag haft för trevligt på bussen.
...ätit tacos och druckit mycket vin.
...blivit berusad redan vid halv nio, eftersom förfesten började kl 16(!).
...sjungit Fader Abraham och ramlat in i en bokhylla.
...dansat på Nöjesfabriken.
...träffat en göteborgsk fd klasskamrat på dansgolvet.
...utvecklat en viss haltande gångstil pga blåsa under foten, aj.
...inte sovit särskilt mycket.
...pga vätskeobalans införskaffat matsäck framförallt i flytande form.
...spenderat några timmar på en buss aningens kissnödig.
...vägt för- resp. nackdelar med att tränga sig in i busstoaletten.
...vid göteborgsk ankomst åkt direkt till manskörsfest och chilli.
...tillsammans med fyra andra tjejer fått mycket manlig sånguppmärksamhet.
...blivit bedårad och charmerad.
...lärt mig några nya norska ord som "kjempegöy på hytta" (dock inte stavning).
...blivit musikaliskt inspirerad av Manskoret Arme Riddere från Bergen.
...inte följt med manskörerna ut på stan.
...till slut åkt hem för att sova ett litet tag.

En härlig helg! Jag har hunnit med massor! De norska gästernas motto "At bedåre kvinner med våre smektende mannsrøster og fortære vårt øl i festlig kameraderi." har de lyckats ba med ikväll!

Jag har insett att jag nog lät lite väl kritisk och negativ till mitt projekt att försöka sprida glädje på stan. Jag tror absolut att det skänkte vissa glädje, men jag tyckte fortfarande det var jobbigt. Idag hade vi redovisning och en annan tjej hade gjort ungefär samma sak fast med en stor skylt på sig "Det är gratis att bry sig - det har du råd med." och jag tror att det känns lite lättare då. Jag hade en hel del lappar kvar och fick tips av en i klassen att lägga under vindrutetorkare. Det gjorde jag och det kändes mycket bättre. Jag slipper tränga mig på och personen som får lappen kan i lugn och ro ta till sig det. Tills lappen eller bilen försvinner kan dessutom människor som går förbi se dem också.


Det är inte omöjligt att jag gör om något liknande. Jag tycker om att sprida glädje ju, särskilt om jag får göra det på mina villkor och mina förutsättningar. Kanske kan man göra det med barnen i framtiden. Skriva lappar, brev eller rita teckningar och dela ut till folk på torg och gator. Jag tror människor är mer öppna för barn, som inte har samma hämningar som vi heller. Det fanns en del andra saker under dagens redovisning jag tog till mig också.

På min balkong utförs viss duvporr med purr. En del av mig vill jaga bort dem, en del av mig vill smyga för att se om de fortsätter bygga bo där. Hur lång tid tar det att göra en duvbebis?

---

GP skriver om "blomstergraffitti" i Majorna. Jag vet vem som dekorerade hållplatsen. Kul att det uppmärksammas!

- Försökte klä mig tyskt och gjorde flätor. Kändes som om håret sa 'slurp' och försvann in i huvudet.
- Minns ni de gamla 20-lapparna? Det är inte länge sedan, men de känns ändå redan främmande. Hittade denna i kassan, någon måste ha missat detta och tagit emot den ändå.
- Ett tips från skolan: måla på genomskinligt duschdraperi.Tänker mig att det passar att ha i fönstret. Vik dock inte ihop efteråt. Klibbar ihop och fastnar även om det känns torrt.
- Måste klippa naglarna. Det sa ett barn också. "Va långa naglar du har.... du får nog klippa dom!"
- Chillin växer och frodas, det är kul när det växer, känns som en egen lyckad prestation. Intill en av de två nya lamporna från IKEA (KNUBBIG, körsbärsblom) som jag blev kär i.

Ikväll var det styrelsemöte och intressenter till att aspa styret nästa år var på plats för att äta mat och få en inblick i körens verksamhet. §7.5 Uppföljning av kolonilott. Det finns körmötesbeslut på att skaffa punschveranda. Styret har för detta ändamål inköpt en kolonilott för 125000. Summan har delats upp i delar på 20000 som är maxbelopp att godkänna utan körmöte. Mötesdeltagarna blir eld och lågor, en vill bli trädgårdsmästare, en annan undrar om han får sova där i sommar. Ordförande frågar vilket datum det är idag. Nu börjar de förstå att det är ett aprilskämt och att de blivit lurade. De fortsätter dock att tycka om idén. Skulle inte förvåna mig om den dyker upp som en motion till decembermötet om tre veckor.

Jag gick ut på stan för att försöka sprida glädje.
Först googlade jag på "uppmuntrande budskap" och hittade flera religiösa träffar.
Sedan skrev jag lite citat om leenden på lappar och gav mig ut på stan.

Först gick jag in till polisstationen och sa att det är ju soligt ute, tänkte försöka ta med lite sol in hit till dig. Han blev förvisso glad såg det ut som, men jag kände mig ganska töntig. I Brunnsparken konkurrerade jag med andra som försökte pracka på folk någonting. Folk håller sig väldigt på sin kant när man försöker ge dem något. De trodde jag ville sälja något. En del grymtade bara lite och hastade vidare. Jag kände mig jobbig, påfrestande och påträngande. Många blev förvånade, men flera tog emot lapparna och log lite. En farbror började prata om tussilagos, eftersom jag skrivit det på lappen han fick: Snart kommer tussilagos! Jag log, gick rakt fram till personer som var för sig själva och önskade dem en bra dag i solen. Kändes lite krystat, plus att jag kände mig som en sinnessjuk som inte brydde mig om folks privata sfär. Jag är egentligen alldeles för blyg för att göra något sådant här, så det var väl en bra utmaning för mig, vilket var en del av syftet med uppgiften. Om det spred någon glädje är lite oklart. Vissa log, de flesta undrade nog vad jag höll på med och kanske tyckte de liksom jag att det kändes lite frikyrkligt på något sätt. En dam såg precis lika butter ut efteråt, även om hon log lite lite mot mig. En dam mötte sin väninna och visade upp lappen hon fått såg jag. Mammor med barnvagnar var tacksamma att gå fram till.

Efter en halvtimme gav jag upp. Jag hoppas att jag skänkt några leenden och glada tankar, svårt att veta. Klart är i alla fall att det är lättare att sprida glädje och omtanke till folk man känner, delvis för att man vet var man har varandra och vad som gör den andra glad. Jag tänker gärna på andra och försöker sprida glädje, men i fortsättningen kommer jag nog inte gör det på detta sätt som idag.




Tussilago, vitsippor, vårsol, leenden, kramar, sång, gemenskap, dansa, brev, spirande kärlek, glad förväntning, en bra hårdag, barn, gos, nostalgi, glädje och skratt smittar av sig... och världen är full av både stora men också massa små källor till glädje och det gäller att ta tillvara på dem.

Jag har något av en plan nu.
Jag ska sprida glädje.

Min teori är att glädje smittar av sig och jag tänkte ta mig ut på stan lite spontant och le mot folk, dela ut lappar med något trevligt budskap och kanske improvisera något ytterligare. Jag hoppas att det sprider sig som ringar i vattnet.

Kanske är det ett sätt att förändra det offentliga rummet. Om det inte ses som ett aprilskämt.