Psykologi goes "Hur gör djur?".

Vi delar 98% gener med Bonoboschimpanser. De har sex som socialt samspel, t.ex. för att lösa konflikter. Alla har sex med alla.

Vi drar ibland slutsatser från djurriket. Gräsänder och delfiner våldtar, det betyder inte att det är ok för oss att göra det. "Homosexualitet är inte naturligt" menar vissa, men det finns hos andra djurarter, som exempelvis valross.

När du blir stressad förbereder sig kroppen för flykt. Du blir kissnödig eftersom blåsan kan sprängas om du springer när den är full. Det har vissa djur tagit fasta på och använder det som strategi och jagar därför kissnödiga djur.

När haren ser räven reser den på sig och när rådjuret ser dig vänder den huvudet mot dig och lyfter på ett ben. De signalerar därmed att de har sett dig och är beredda att fly. Räven inser att det inte är någon idé då och går därifrån, vilket besparar dem båda energi. Det kan dock hända att räven återvänder strax därpå och försöker igen.

Det kan hända att det är sådant här som man får lära sig när man går en kurs i personlighetspsykologi.

Jag tycker om alla årstider.

Snön som långsamt dalar skänker mig frid, jag trivs med den. Jag borde skaffa vinterskor och ge mig ut och leka i snön dock, för att kunna utnyttja den maximalt medan den är här. Många klagar och vill ha vår. Jag kommer njuta när den kommer också, fast däremellan kommer slasket. Just nu är det dock en härlig vinter, så jag njuter redan nu. Jag gillar alla årstider, men inte velandet däremellan.

Vinter - kylan som biter i kinderna, snön är vacker och inbjudande.
Vår - Solen återvänder, blommor börjar komma fram, man möts av leende människor.
Sommar - Värmen kommer, sommarregn duggar lätt, badar, filosoferande titta på fluffiga moln på klarblå himmel liggande på en filt i gräset och man är förhoppningsvis ledig.
Höst - Frisk luft, härliga färger, myskoftor och halsdukar plockas fram, mysbelysning tänds.

Spindeln är död.

Igår dammsög jag upp spindeln jag fångade i skålen förut. Det var dags. Inte säker på att det var det bästa beslutet, nu ligger den ju kvar i min dammsugare. Den var död dock, till slut. Inser nu att det var två månader sedan jag fångade den, så det var väl på tiden, men när den fortfarande levde första gången jag tittade fick det mig att dra mig för det.

Den känns äckligare nu än vid fångsten, jag har nog varit mer medveten än jag trodde om att den funnits där. Häromnatten trodde jag att jag hörde en ny spindel klappra över golvet, men det var IKEA-påsen.

Skrev fel först, fast det hade kanske passat bättre: Nattens fångest.

Birdie nam-nam.

Den här videon fick mig att börja titta på fågelklipp på Youtube.

Det finns många söta fåglar och jag kan bli lite sugen på att skaffa. De kräver inte lika mycket som hundar och jag är inte allergisk mot dem som mot katter. De är sociala så man borde ha fler än en i så fall. När jag var yngre hade vi undulater och jag minns hur tidigt de vaknade och vägrade tro på att det var natt, trots att vi hängde tyg över buren. Jag minns dock även hur mysigt det kändes att ha dem där, kvittrandes. Pelle och Sita lärde sig aldrig prata, eftersom vi inte försökte tillräckligt mycket antagligen. Det hände dock att Pelle härmade ett radioljud som var som en vissling, som fick mamma att tro att hon hade lämnat radion på.

Jag kommer inte skaffa fågel nu, det krävs ett aktivt beslut och även om det är mer frihet än t.ex. en hund, så blir man ändå lite låst. Kanske i framtiden. Det blir nog inte undulat igen i så fall, utan något lite större. Den här undulaten var dock väldigt söt!


Nattens fångst.

598a373089a6fef24d49f6214f2fccdc.png

 

Nattens fångst på 6 cm. Snabb var den också! Somnade till ljudet av dess rörelse i skålen jag fångade den i. Klick, klick, klick... som fyra par klackskor i miniatyr. Jag är förvånad att jag inte drömde om spindlar inatt.

 


En fluga är ingen fluga.

Det är skillnad på blomflugor och bananflugor. Bananflugorna är lite gulaktigare, berättar medlemmar på familjeliv. Där står även följande att läsa:


"Bananflugorna lägger sina ägg under silen i slasken och diskhon men även i golvsifoner i badrum. För att få bort boet, eller härden, måste man göra det otrevligt för dem att bo där! Då kokar man vatten i en panna, häller i ättika, och sen ner i slasken/diskhon.. Detta gör man flera gånger, med några dagars mellanrum. samtidigt som man har små skålar på diskbänken med äppelciderblandningen... Gör man bara det ena, med skålarna, så förökar de sig ju hela tiden, och man blir aldrig av med dem! Är det blomflugor, så ner med tändstickor med svavlet nedåt i krukorna, eller strö över snus, då försvinner de!"


Jag har redan vattenglas stående med vitvinsvinäger och diskmedel, eventuellt lite citronsaft också. Det verkar fungera ganska bra för att fånga in dem. Såg nyss en fluga som gick på kanten av glaset och sedan bara ramlade ner, kanske blev den yr av ångorna. Jag ska nog slänga ihop nån slags blandning med vinäger och kanske lite bikarbonat som jag läste något om också. Hade varit lättare att låta vattnet skölja igenom, om det inte vore för det där hålet i vasken.

Nu ska jag laga mat. Det känns inte särskilt lockande med de där små odjuren som flyger omkring, men det får gå ändå. Det känns i alla fall bra att det inte var från frukten de kom. Kanske vågar jag till och med äta upp resten av fruktsalladen då som blev kvar från igår.

Flygande invasion.

För någon timme sedan eller två så gjorde jag en fruktsallad. Hade en del frukt som behövde ätas upp. Smakade bra där jag åt den i min härliga soffa. Efter ett tag blir jag törstig och går ut i köket för att dricka. Där möts jag av en invasion!



Nu mår jag lite illa. Psykiskt. De måste komma från frukten och den har jag precis ätit. Och det gick så fort!

Jag förstår inte hur de fungerar, blomflugor eller bananflugor eller vad man nu vill kalla dem. Uppenbarligen är det deras högsäsong just nu. Jag har försökt sätta upp en fälla där de gärna får drunkna i glaset eller flyga ut genom balkongdörren. Antagligen flyger de väl istället in i min näsa eller liknande. Usch!

Duvorna avlägsnas.

Köpte gula handskar på Willy's som får mina händer att lukta gummi. Tog med mig balkonglådan med jord, bajs och ägg till komposten där de nu får vila i frid. På balkongen dock går honan omkring med anklagande blickar på mig och lyfter på kvistar för att leta efter äggen. Emellanåt flyger hon ner på marken för att titta om de hamnat där. Hon fattar ingenting.

Nästa steg i processen är att göra mig av med bajset på balkongen och det borde göras nu på kvällen så det inte rinner bajsvatten på folk nedanför. Känner mig dock fortfarande lite för skyldig inför duvföräldrarna och vet inte om jag vågar visa mig därute än, tänk om de attackerar mig?

Efter detta gäller det att anpassa balkongen så den inte är inbjudande för duvor längre utan istället avskräckande, nu är jag trött på bajset. Hänger antagligen upp blänkande saker som får dingla och förhoppningsvis skrämma iväg dem, eller något rovfågelsaktigt som ser läskigt ut.

Roligaste tipset kom dock från en vän som googlade åt mig:

"Gå och köp en massa flugpapper som du sen virar in balkongräcket med. Sen när duvorna kommer, så fastnar de. Destu mera de spratlar, destu mera traslar de in sig. Snart har du en massa döda duvor som du kan stoppa upp. Eller laga mat på dem." (inte mina stavfel)

Duvungarna har lämnat boet, men det är ändå inte tomt.

Nu har duvungarna flugit iväg. Häromdagen såg jag hur en av dem flaxade sig upp någon decimeter i luften. De såg nästan ut som helt fullvuxna duvor. Nu är dock problemet med hur jag ska undvika en ny kull. På ett sätt är det redan för sent. Jag hade tänkt vara snabb med att rensa bort lådan och sätta upp läskiga saker eller så när de lämnat boet, men duvföräldrarna var snabbare än mig, så det ligger redan två nya ägg där nu. Lyckades skrämma iväg pappan och därunder låg de. Har sett mamman ligga bredvid ungarna ett tag nu, så de verkar verkligen se till att inte förlora någon tid. Kullar omlott med varandra.

Suck.

Det har varit ganska kul att ha duvorna här och se dem växa upp. Lite som husdjur. Men nu är det slut på det roliga, det är min tur att använda balkongen nu, de får inte en och en halv månad till. Nu vet jag dock inte riktigt vad jag ska göra, eller hur. Jag antar att jag får slänga lådan och äggen, eller ta med dem till förskolan kanske. Det känns lite som mord, så jag måste samla lite moralisk rättfärdighet först. Konstigt egentligen, hönsägg äter jag ju hur lätt som helst. Har väl börjat skaffa mig en relation till just de här duvorna eller nåt.

Är det någon som vill adoptera två duvägg?

Både duvor och bajshög växer på balkongen.


7 maj - De gula fjunen börjar försvinna.


8 maj - Nu är du lite nära, försök inte. Titta här så stor och läskig jag är när jag ställer mig upp, visst är jag? Visst blir du rädd?


10 maj - Lite gos med mamma. Svårt att få plats med båda två under nu. De har åtminstone alltid varandras närhet. Vid matning kan man konstatera att det inte alls är omöjligt att mata två ungar samtidigt genom samma mun.


11 maj - De blir mer och mer lika stora duvor nu. Det går fort, tydligen växer man snabbt när det enda man gör är att ligga still i samma ställning och bara äta och sova. Det kan säkert många soffpotatisar intyga om också. Det mindre tilltalande är bajshögen intill balkonglådan, som också bara växer och växer. Jag har en del att göra därute sedan när de flyger iväg.

I början var de helt tysta, nu piper de ganska gulligt när föräldrarna kommer för att mata dem. I övrigt ligger de tysta och stilla, andas ganska mycket. Föräldrarna är för det mesta ute och letar mat nu så de är själva ofta. Ibland kommer några andra duvor förbi. De verkar mest nyfikna. Är föräldrarna här jagar de bort de andra, annars händer inte så mycket. Ungarna känner uppenbarligen av vilka föräldrarna är och ligger vid dessa tillfällen fortfarande tysta och stilla.

Äggen lades omkring omkring 10 april och kläcktes ungefär 28 april. Enligt mammas fågelbok ska ungarna vara flygfärdiga efter ungefär 30-35 dygn, så de borde flyga härifrån om ungefär två veckor vid månadsskiftet. Med tanke på hur snabbt de vuxit hittills ser de nog ut som vanliga, fullvuxna duvor då gissar jag. Jag undrar dock hur de ska kunna komma upp till balkongräcket för att ta sats. När de flygit iväg får jag försöka vara snabb med att städa bort därute, innan mamma och pappa duva får för sig att tillverka en ny kull.

Sitting under a lemon tree.



Citronerna växer.
Styrets gyckel på omsitsen med tema slow motion. Planen är att göra citronsaft och det är viktigt att hålla vattnet kokande i väntan på skörd. Det går verkligen i slow motion, så det passar bra.

Snart kommer sommaren och det ständiga problemet med blomvattning. Det räcker med en gång i år tror jag. 1-15 juli åker jag till Trosa/Stockholm. Någon frivillig på att komma förbi och vattna här omkring 7 juli någonstans?

De ser ut att växa för varje dag.

...men de blir inte särskilt mycket snyggare ändå.


Lördag 2 maj. Kommer jag för nära ser de ut att göra vågen när de något pulserande ställer sig upp några gånger. Antar att det är ett försök att se farliga ut.

Måndag 4  maj. De lämnas av föräldrarna oftare nu, de hämtar antagligen mer mat.

Darrande gula fjun och grått pälsludd.



De ser ut att frysa lite när de ligger där ensamma och darrar lite. Har även sett hanen mata dem. Jag vet att det är så det går till, men det ser ändå inte särskilt lockande ut att äta kräks. Praktiskt dock att förvara matsäck inuti sig och ta fram vid behov. Det enda som hörs är vingslag vid skiftbyte och något enstaka purr mellan föräldrarna vid samma tillfälle, annars är det helt tyst därute. I alla fall från duvorna.

Det finns fler nyfödda i naturen, på förskolan finns det harungar (eller om det är kaniner) och har de tur har förskolebarnen fullt upp med att leka så de glömmer bort att de finns där. En vuxen som jag kan också kika ibland...



Den här årstiden verkar även vara populär för att föda ungar för vår egen ras. :-)

Från ägg till fjun.

Har inte varit hemma så mycket på sistone, men noterade redan igår att duvhonan såg ut att ligga lite högre än vanligt. Misstänkte att det kläckts ägg och idag fick jag det bekräftat. Såg först att det stack fram lite orange fjun under hanen och när jag hörde att det var skiftbyte på balkongen skyndade jag mig att kika efter och där var de: två duvbebisar.


Hur kul kan en gul vägg vara liksom?

Duvorna må ruva och ta hand om ungarna sedan också i skift, men jag vet inte vilket som är att föredra. När vi tillverkar bebisar gör vi det inne i magen och därför kan vi inte turas om och det tar nio månader att slutföra produktionen. Vi kan dock gå runt i världen större delen av denna tid och fortsätta med våra liv. Det verkar ganska tråkigt att ruva ägg. Det finns ingenting att titta på förutom några gula väggar. De sover en hel del, förutom när jag kommer och stör. Hannen tar det ganska lugnt, tittar på mig men rör inte en muskel. Honan ser lite mer förskrämd ut.

De första bilderna på duvorna och deras ägg.


The happy couple. Man ser skillnad på dem.  ---  Beviset: ett ägg, kanske fler kommer?
Honan och hannen turas om med att ruva på ägget. De verkar trivas på min balkong.

Den mindre, mörkare duvan är antagligen honan, vet inte vilken sorts duva det är. Den andra verkar vara någon sorts klippduva. Det kommer ta ett tag innan jag kan använda min balkong ordentligt igen, men jag kan nästan förstå att de trivs där, så avskilt som det är. Att det är stökigt verkar de inte bry sig om. Ruvning i 17-19 dygn, sedan omkring 30 dagar till de är flygfärdiga. Efter första kullen får de inte vara kvar längre. Förutsatt att jag är hemma då för att ta bort boet.

Fakta:
Ämnesomsättningen sker till viss del redan i huvudet innan födan når magsäcken.
För att underlätta matsmältningsprocessen upptar de små stenar.
Duvor förekommer nästan överallt på jorden, dock inte i Arktis eller Antarktis.
I Sverige häckar fyra olika arter av duva; tamduva, ringduva, skogsduva och turkduva.
 Duvorna häckar i träd, bland klippor, på marken och vid människans boplatser.
De lägger vanligen två kullar med ägg per år.

Bilder på hur fula duvungar tydligen är finns här (klicka).

Jag väntar tillökning. Prrrrr!

Det har aldrig tidigare varit några duvor som spenderat natten på min balkong, oavsett hur mycket och ofta de hängt där tidigare. Det gör de nu. De ligger där i min balkonglåda. Det är två stycken olika. Den ena är lite mindre och mörkare, den andra mer klassisk grå duva. Jag tror bestämt att de ligger och ruvar ägg där just nu. Funderade på vad jag ville, om jag skulle skrämma bort dem eller om det vore intressant. En kompis påpekade det faktum att man aldrig ser duvbebisar. Jag har även insett att man inte heller ser duvor om natten. Nu tror jag att duvorna redan tagit beslutet åt mig. Enligt mammas fågelbok ska äggen ruvas i 17 dygn och sen dröjer det ungefär 30-35 dagar innan de är flygfärdiga. Det här kan bli intressant. Jag försöker tassa runt tyst och försiktigt för att inte skrämma duvan på balkongen, de ruvar i skift. De lägger sig ganska tjockt, vilket jag tyder, ihop med övriga tecken, som att det ligger ägg därunder redan. Jag öppnar balkongdörren fortfarande och vädrar ibland, och även om den tittar på mig lite nervöst då, så ligger den fortfarande kvar.

Nu ska jag dock sluta tassa och ge mig ut på filt i solen!

Det här är inget duvbo.

Det kommer då och då.
Duvpurret från balkongen.
Jag har börjat känna igen det.
De har hälsat på länge.
Hobby: Bajsa på min balkong. För det är ju roligt. För vissa.
När det där speciella duvpurret kommer vet jag var jag hittar duvan.
Den sitter och gottar sig i min balkonglåda med jord i.
På något sätt behöver den lära sig att det inte är ett duvbo.
Jag brukar hota den med att öppna balkongdörren.
Då blir den rädd och flyger iväg.
IN YOUR FACE DUVAN!

För att se mig genom fönstret är bara tillräckligt läskigt för att flyga upp till räcket.
Vad de gör när jag inte är hemma vill jag inte veta.

Siamesisk tvillingbanan.


Inuti denna banan fanns två bananer. Ungefär som det blir ibland i en nöt eller kastanj till exempel. Lite platt vid kanterna där de satt ihop. Den smakade ändå banan. Det gav lite extra diskussion vid förskolans fruktstund, men vi hade kunnat göra mycket mer av det hela. Fast det var ju faktiskt fredag eftermiddag.

Chilidjungel.

Det här är chili. De kommer dö.



Varför jag vet att de kommer dö? För mina senaste försök har alla gjort det. Den här gången försöker jag inte på riktigt egentligen, stoppade ner hela chilins innehåll direkt i jorden, alla frön och strängen de satt fast på. Jag vet att det är för många, de sitter för tätt. Det får helt enkelt vara kul så länge det varar.

Fick en liten chiliväxt som inflyttningspresent av en gammal klasskamrat för ungefär tre år sedan. Den växte till slut väldigt hög, långt över en meter, men på ett dumt sätt på tunn stjälk som inte på långa vägar klarade av tyngden, så till slut blev det dess död. I flytten hit bröts stjälken och den dog, inte särskilt överraskande. Mina övriga försök har alla till slut fått ohyra och dött, även om det blev några chilifrukter producerade innan döden.

En dag kanske jag lyckas igen.

Tidigare inlägg
RSS 2.0