Näktergalning

Inatt drömde jag att jag gick i affärer med några tjejkompisar. Laila hittade en liten svart klänning, vilket jag tyckte var lite orättvist, hon har ju redan flera sådana. Det är jag som behöver hitta det! Jag letade väska och tittade runt lite på annat. De andra råkade gå ifrån mig och butiken, som nog var second hand, råkade låsa in mig. Men jag kom ut utan problem och tack vare mobiltelefon hittade vi varandra igen. Fast när jag skulle ringa råkade jag istället svara på inkommande samtal, förvirrande.

När jag vaknade hörde jag av mig till Laila om klänningen som tyckte jag kunde ta den istället. Snart ska jag ner på stan på riktigt, men tänkte leta andra saker än en liten svart den här gången. Byxor, väska och halsduk är mitt mål.

Apropå saker. Mamma vill ha en önskelista från mig och jag har svårt att komma på så mycket i år. Förslag?

Eltandborste, DVD-spelare, kaffepressare eller behändigt som inte tar mycket plats, långärmad bylsig sovtröja, knäckebrödslåda, matlådor som inte läcker, svart och guldigt gardintyg, stora (svarta/guld typ) blomkrukor och jord.

Någon gång när jag vaknade till var drömmen väldigt tydlig. När jag slumrat ett tag till var det lite mer diffust och nu har jag varit vaken ett litet tag, men här följer vissa fragment som jag minns.

Gick i en slags park med gräs, där någon klippt en slingrande väg. Gick där med bror och far. Vi hade ett mål men pappa ville utforska längs vägen, vilket jag förvånades över redan i drömmen, han är inte den tålmodiga typen. På krönet av en liten trappa satt ett grått får och såg sött ut och det log eventuellt där det satt på sin rumpa. Jag tog några steg upp för trappan för att ta kort på fåret med mobilen. Upptäckte att det fanns en ishockeyplan där ovanför. Kändes som en fin bakgrund till fåret, men det flyttade på sig hela tiden och det var svårt att ta kort. Ett kortförsök var helt plötsligt ett rosa trähus som jag inte förstod var det kom ifrån. En tjej från kören hade redan innan anslutit vår skara vid fåret, hon hade en fin klänning, likt något adelsflickor från förr skulle ha kunnat ha. Runt midjan var en enormt stor rosett knuten.

Vi gick till det rosa huset och där var någon som såg bekant ut, eventuellt som någon i kören, men han hette Sam Cowell sa han. Han blev intervjuad angående sin koppling till Russel Crow eller om det var någon annan filmaktör, och det verkade som om de var kära. Sedan följde någon slags varieté, där "Sam" var iklädd ett hus, som efter ett litet tag öppnade dörrarna och han hade något konstigt runt i sina händer.

Eftersom jag igår fick frågan om jag fortfarande har "så kreativa drömmar" så vaknade jag med ett leende, då den här drömmen kändes väldigt fantasifull. Gräsgången, fåret, midjerosetten och "Sam" i sitt hus gjorde alla ett tydligt intryck. Sam fick antagligen sitt namn från Samwell som jag lyssnade på häromdagen igen, med sin "What what"-låt. Eventuellt blandat med Simon Cowell från jury-sammanhang. Hur skådespelaren från Gladiator kom in i det hela vet jag inte.

Alanis Morissette. En av dem som mamma tyckte det var jobbigt att jag tyckte om, för hon kunde aldrig stava till det.  Natalie Imbruglia var ytterligare ett exempel. Visst, kanske lite knepigt, men nu var det ju inte för att reta mamma som jag lyssnade på deras musik.

Jag köpte "Jagged Litte Pill" på min språkresa i Tourquay 1996. På kassettband! Ja, det är faktiskt så länge sen. Jag var lite sen med att skaffa cd-spelare också. Mina bröder hade det, men inte jag. Tog mitt kassettband med hem och lyssnade även i sommarstugan. Väldigt mycket, eftersom bröderna inte hunnit skaffa så många cd-skivor än (vi lyssnade även mycket på Just D) och radiokanalerna var få och dåliga. I en kohage lever man lite isolerat så det blev ganska mycket lyssning. Lyssnade sönder den lite, som med så mycket annat, men det går alltid att återuppta igen efter en paus. Nu äger jag den även på CD, plus två till. Trodde Jagged Little Pill var hennes första.

Klickade runt lite på Youtube igår och upptäckte att där fanns låtar jag inte hört förut. Har en känsla av att hon släppt ett nytt album som jag inte hört eller har, men i mitt klickande hittade jag en gammal sång från 1991, med Matt LeBlanc (Joey i Vänner). Alanis - Walk away. Man ser att det är Alanis, man hör att det är Alanis... men det är så annorlunda, så fruktansvärt åttiotal. Jag gillar Alanis, men det där är hemskt att lyssna på!

Det här låter mer som Alanis, trots att det är en slags cover och parodi. Alanis - My Humps.

Jag tänke baske mig vara ute i god tid det här året och köpte ganska nyligen tågbiljetter för julen, 21-30 december. Det var väl själva tusan då att jag nu upptäcker att det den 22 december ligger ett obligatoriskt och examinerande moment. Fy bubblan! Hur ska jag lösa detta nu då? Mailade en av kursledarna nyss om detta. Hoppas slippa köpa nya biljetter, för dels är de inte ombokningsbara och dels så är de ju numera personliga, så jag antar att det inte går att sälja dem vidare i så fall.

Typiskt!

Kom att tänka på "Bara plugg" som jag och tre andra sjöng på balen förra året. Det var riktigt kul och något jag skulle vilja göra om. Både den sången igen men även att skaffa en liten grupp att sjunga med. Nu kanske ni tycker det verkar lätt när man är omgiven av ett hundratal andra sångare i kören, men jag vet inte. Det här är en typisk sak jag inte orkar vara drivande i, möjligtvis kan jag komma med förslaget och se om det är några som nappar.

Hur som helst, eftersom den var lite svår att hitta och eftersom det är en härlig text, här är Studentliv (Bara plugg). Melodin är Galenskaparna och After Shaves "Bara sport". Det var ungefär så här vi sjöng den.

Studentliv

När du kommit hit fylld av kraft och slit
För att läsa nån poäng
Ett studentrum fått med för trånga mått
Och en stenhård liten säng
Ja det blir stekpanna, strykjärn, spagetti i mikron
och Findus fiskgratäng
Bara plugg bara plugg bara massor utav plugg

Sen blir det matte och proppen och vilse i Ryd
och faddrar och nolle-p
Dom berättar hur det var och är och hur och när
Blir och blev och om det blir
Om tentan och spärrar och labbar och kurser
(Ja varje liten fråga får ett svar)
Sen blir man etta och tentar och tvåa och tentar
och trea och fyra och slut

Whoff... jao... wäää... hoo

Och överallt så pluggar man och pluggar man
och duggar man och duggar man
Och läser man och läser man
och räknar man och räknar man
Och tentar man och tentar man
och väntar man och väntar man
(På tentaresultat och sen)
sätter man sig på cykeln
sen sätter vi av mot gettot
sen sätter snuten fast en för lyyyyset
(-Hörru du!)
Motvind till hemmet och motvind till skolan
och dyblöta sockor och socker i kaffet
och kaffet i boken och boken på krita
och krita på tavlan och tavla på tentan
så tentan blir underkänd

Och så över nu till en intervju
med en grabb som har tentat klart
Och det känns väl bra?
(-Vete faaan)
Ja det är väl underbart
Ja det blir tenta på tenta på tenta på tenta
på tenta för just dig
Bara plugg bara plugg bara massor utav plugg

Och i ditt lilla rum där man lätt blir krum
där står en det fåtölj
Den är brun och fin liksom den gardin
Stångåstaden skänker oss
Och i ditt kök där står muggar
och gafflar och knivar
och travar med skitig disk
Skitig disk, skitig disk, det är inte ens din disk
Och på kravallen så flippar man ut
och gör saker man vet först dan därpå

Vem, vem, vem? Jag?

Då berättas hur det var och är och hur och när
Blir och blev och om det blev
Om vem och vart och varför och därför
(Ja och sen så tar man cykeln hem igen)
Och det går hitåt och ditåt och höger och väster
och ramla och missa en kurs

Jao... wich... wää... oops

Och tentorna de går och går och görs och körs
Och bränns och känns och spänns och vänds
Och missas och klaras och exjobbet sparas
(Till slut så är man klar och då )
kastar man boken ut
Sen vräker man på ett tjut
Sen tar man examen ut
(Jabadabbadooo)
Till slut!
Ladok

Det kan bero på att jag inte var särskilt motiverad till att börja med, men den här examinationen var nog den värsta på länge. Jag har lämnat in saker med enbart minuter till godo tidigare, men då var jag lugnare och hade bättre överblick. Vet inte om det jag presterat räcker för att bli godkänd, men det visar sig. Just nu är det dock frihet att ha lämnat ifrån sig det och slippa tänka på det temporärt. Jag har förvisso bara lämnat in de examinerande delarna än så länge, så den behöver fortfarande kompletteras. Examinering och opponering på måndag, håll tummarna! Känner mig inte riktigt värd godkänd men hoppas på det ändå. Får jag väl godkänt ska jag försöka undvika hånskratt tills läraren inte kan höra, men det känns ju mindre troligt.

Varje gång säger man till sig själv att man ska börja i tid nästa gång, men det blir ju sällan så. Den här gången var ganska ångestladdad, som producerade mer lamslagning än effektivitet. Tentaflyktandet har slagit nya rekord.

Firade inlämningen med att stressa ner till Centralen för att få påskrift på ett protokoll på vägen till jobbet, som jag inte ens blev sen till. Nu är jag hemkommen sedan tre timmar tillbaka och känner frihetens ljuva sötma. Imorgon är en annan dag.

Hej Ångest.

Du är tillbaka. Jag visste att du skulle komma. Det är inte välkommet alls, även om jag inser att du nog kan tro det. När jag skjuter på saker så här är det väl att vända andra kinden till, "kom igen, slå mig!". Du är tillbaka. Vad vill du mig? Varför får du mig att må dåligt istället för att göra mig produktiv? Vi behöver kommunikation i det här förhållandet. Vår relation fungerar inte på det här sättet.

Jag försöker ignorera dig när du gör så här mot mig. Jag skruvar på Molger. Jag sätter upp blommor i hallen. Jag går till ICA och jobbar. Jag umgås med andra människor. Jag går på körmöte i sex timmar. Jag talar med min mor i telefon. Jag hämtar mat. Jag bloggar, tydligen. Jag pratar med Christine. Hon är också här, på Chalmers. Men inte ens hennes närvaro kan få dig att hålla dig undan. Du är tillbaka.

Om vi ska fortsätta umgås måste det ske en förändring. Nu tycker jag du får ta och göra mig produktiv istället, okej? På tisdag klockan fyra kommer jag dumpa dig. Du kanske blir lite ledsen då, men jag kan trösta dig med detta: du kommer fortsätta att komma tillbaka.

Så Ångest, kom igen. Ge mig lite kärlek nu så lovar jag att återgälda tjänsten!

Jodå, tentaflyktandet går bra. Jag har inte skrivit någonting alls överhuvudtaget än. Idag är det dock dags att sätta igång, på tisdag ska det lämnas in och en hel del tid försvinner innan dess till annat. Det är säkert jättebra att inleda en sådan här dag med att gå ut och dansa i fem timmar om natten och sen sova två-tre timmar för lite. Det här känns bra. Nå, jag är ändå som mest effektiv när jag arbetar under tidspress. Önska mig gärna lycka till!

Tror det var kören som skulle bo på något slags vandrarhem och för att komma till olika rum gick man igenom andra rum och de flesta sängarna var redan ockuperade av andra. Den manliga dirigenten blev lite till sig av tanken att få sova i våningssäng, han ville sova överst. Många hade spänt upp lakan eller handduk där huvudet låg för att skyla omvärlden. Jag tror inte vi fick plats så vi skulle sova utomhus.

Gick igenom en skog. Jag skulle skära något och råkade skära några aggressiva killar. Jag fick fly och var rädd för mitt liv. Några hade åkt i förväg. Någonstans i det hela skrev jag mitt namn i sanden och vätte ut det med vatten så det försvann. Det fanns en skylt som pekade mot dit vi skulle. Vi kunde inte simma, fast det såg inte så långt ut. Eftersom det var fara för mitt liv snodde jag en segelbåt. Den var hög och ganska konstig, vinglade en hel del och var två våningar och väldigt liten. Jag kom till den genom att ta en liten roddbåt från stranden, så liten som en badbalja ungefär.

Min bror skulle följa med och han var som på sin gnälliga tid som liten. Han satt och surade på stranden med armarna i kors och ville att jag skulle hämta honom, men jag visste inte ens om jag skulle kunna segla alls, så jag kunde inte. Jag kunde höra mina föräldrar som segelbåtens ägare beklagade sig för, hur hemskt det var att stjäla en segelbåt och jag skämdes men jag hade ju inget val. Seglet satt inte fast ordentligt och liknade mer skurtrasa än segelduk. Till slut simmade han ut till mig så vi kunde börja försöka segla. Då tänkte jag att jag inte hade sjökort och eftersom jag nog var lite halvvaken genom större delen av drömmen vaknade jag där, det blev för mycket komplikationer att försöka lösa.

Blåsa löv alltså. Känns inte det som något typiskt manligt att komma på? Varför kratta löv när man kan ha något mer manligt som lövblås med motor och som låter lite. Markera att här är jag, och jag är såååå manlig! Penisförlängare, någon?

"Inte lämplig för barn under 3 år. Innehåller smådelar som kan orsaka kvävning. Spara denna information för framtida bruk."

På en bok? "I skymningslandet" av Astrid Lindgren & Marit Törnqvist. Nu undrar jag... varför är den olämplig? Smådelar, vilka då? Som bokstäver då... stora och små bokstäver...? Kan man kvävas av bokstäver, eller en bok heller för den delen? Är det historien i sig som får barnen att sluta andas?

Jag förstår inte.

Och dröjande flykt
av två gula löv
likt vingslag mot södern
Då grönt anar vitt
Dold av trädens fallna vingar
Kylan biter blossande kind

Nu har jag linser så ofta att jag hunnit glömma bort hur dåligt jag ser när jag tar av mig glasögonen. Spännande.

Började titta på tågbiljetter till jul, en månad för sent egentligen, trots att det är två månader kvar. Köpte en biljett för 295 kronor i första klass som var billigare. Under köpet av den andra biljetten blev det något fel, så jag började om - och då var biljetten dyrare! Då blev jag lite sur och slutade med köpet. För det lär ju verkligen SJ en läxa! De får akta sig för mig, kan bara fly framåt - så går det när man åker på räls, ingenstans att svänga av. Mwuhahaha.

Meningslös hämndaktion, som att försöka hämnas på varubergskunder genom att inte lägga deras korvbröd åt sidan, för de märker ju ändå ingenting. Att vänta gör bara biljetten dyrare. Irriterande. Hände i somras också, men då ringde jag och så fick jag originalbiljetten.

Aha! Mitt i skrivande stund resignerade jag och tänkte köpa biljetten, trots att den blivit dyrare, men då hade priset sjunkit igen till originalpriset på 387 kronor. In your face, SJ! Jag vann! ...eller nåt.

Detta betyder att jag är i typ Trosa/Stockholm/Uppsala 21 till 30 december, minst julafton och juldagen i Trosa med familj och släkt. Börjar kanske snart se fram emot julen, men först måste jag fylla år - även om många affärer inte bryr sig om det. IKEA har ju redan börjat.

Var på IKEA idag och skaffade mig en MOLGER bänk, samt väggdekorationer i svart blomform som jag tänkte sätta på garderobsdörrarna i hallen. Bänken ska stå på balkongen. När jag monterat den ska jag fundera på om det räcker med en bänk eller om jag ska komplettera med en till, så rumpa och ben kan bre ut sig ordentligt, även med sällskap, eller om det blir en matchande hylla till. Funderar i övrigt på en hylla i rummet, en EXPEDIT att dela av rummet med lite, samt förvara massa grejer. Jag har verkligen MASSA saker.

Och apropå ingenting så hittade jag av en slump den här sången, När som jag var på mitt adertonde år. Jag blev lite kär, vackert vemodig. Känner mig samtidigt lite körskadad, för jag började genast tänka hur fin den vore med lite stämmor till. Skulle kunna göras ett riktigt schysst arr på den.

• Jag har klarat mig frisk under mina två veckor praktik med barnen för en gångs skull, men nu snubblar jag på målsnöret och blir förkyld. Typiskt.

• Jag har rivmärke på låret som jag inte har en aning om var det kommer ifrån.

• Drömde om att kissa "imorse" eftersom kroppen ville vakna och lätta på trycket. Det var på buss med damkören och toaletten var på utstickande golv som började vid trappans slut, där det normalt inte finns någon buss. Bredvid stod en barnvagn med sovande bebis. Halva golvet på toaletten var ett hål och då kunde jag inte ta stöd med fötterna. Förstod inte konstruktionen och beslutade att smita av, eftersom bussen körde så långsamt. Då tog den fart och körde så jag fick springa, men hann ifatt till slut.

• Spindeln ligger fortfarande kvar i skålen under sängen. Jag tror den borde vara död nu, men får väl se hur länge det dröjer innan jag tar tag i det hela.

• Jag tänkte på något mer, men nu har hjärnan lagt sig, så det gör jag också.

Jag har dansat och viftat rumpa tills fötterna värker. Man tänker inte på det förrän i slutet, men när det börjar kännas är varje steg hem en plåga. Det görs alldeles för dåligt med snygga och BEKVÄMA skor för tjejer. Alla har ju klack! Det är snyggt, men jag får ont i trampdynorna.

En annan uppfriskande idé vore ett uteställe som fokuserade på dans, utan att vara köttmarknad. Där man kunde få dansa ifred, omgiven av glada, studsiga människor, som lät bli att försöka klämma på en och inte vägrar förstå de mest grova pikar. Till och med hålla fast och fortsätta försöka prata, fast man försöker slita sig bort och hela tiden säger nej. Det var inte ikväll det hände, men så här i efterhand blir jag lite upprörd. Jag glömde bort att bli det då, men med vilken rätt försöker folk tränga sig på på ett sådant sätt?

Idag hittade jag pengar på golvet och blev rik. Jag tittar ofta ner, även när jag promenerar. Jag vill inte trampa på sniglar, hundbajs och annat utomhus och på dansgolvet försöker jag undvika de kladdigaste ställena och alla glasbitar som samlar sig. Om jag ser ett helt glas försöker jag plocka upp det och ställa på lämpligare ställe. Hittar jag ett kreditkort, smycke  eller annat så lämnar jag in det i baren eller hos DJ:n. Inte pengar dock, går ju inte direkt att återfå mot beskrivning.

Först hittade jag en krona. Tjoho! Kollegan/grannen sa att det var en lyckopeng och att jag inte fick handla för den. Kanske hade hon rätt. Lite senare hittade jag nämligen en femhundralapp. Synd för den som tappade den, tur för mig. Grannkollegan sa att hon förväntar sig en stor, fet present nästa vecka, då hennes födelsedag ska firas, nu när jag gått 500 kronor plus på kvällen. Eller egentligen 481 kronor plus. Jag klagar inte.

Jag vet att man måste ta egna initiativ. Om man bara sitter hemma och rullar tummarna händer det inte så mycket. Jag tänker på inget sätt sluta ta initiativ. Hur ska andra annars veta vad jag vill göra? Men det vore trevligt om fler tog initiativ till att hitta på saker. Det känns som att när andra tar initiativ involverar det oftast andra än mig. Varför är det så? Jag vill ha spelkväll och har nämnt detta för några, men det känns inte som det fått särskilt entusiastiskt mottagande, vilket gör att jag inte är så motiverad att göra det konkret och bestämma datum. Jag vill sjunga karaoke igen och har nämnt det för några och försökt fråga när vi ska göra det, men ingenting blir bestämt och om jag inte tar tag i saker kommer det antagligen bara rinna ut i sanden. Stockholmare har pratat om att komma hit och hälsa på, men inget datum blir bestämt.

Jag vill bli ihågkommen. Jag vill att folk involverar mig i sina planer. Jag vill umgås och ha trevligt. Jag vill slippa dra hela lasset själv. Nej, jag måste inte bjudas in till allting. Men oftare skulle uppskattas.

Hemtelefonen ringer.

- Hallå, det är Anna.
- Hej, det är rörläggaren!

Jag har ingen aning om vad han heter, för det sa han aldrig. Lite som kungen svarar i telefon: "Aa, det är Kungen" (Brorsan stod mycket högvakt i lumpen och fick höra detta) Det är två månader sedan jag felanmälde diskbänken, så det går inte fort! Fortsättningen är nästan ännu bättre, för han undrar om jag är hemma imorgon eftermiddag. Snacka om framförhållning! Lyckligtvis råkar jag vara det, så får se hur det går med det där "vi kommer och tittar mellan halv tre och halv fyra någon gång", det kan ju innebära vilken tid som helst. Man har väl träffat hantverkare förut.

Tacka vet jag tapetseraren. Han ringde direkt och när jag sedan fick avboka, i avvaktan på att rörläggaren skulle behaga höra av sig, så hörde han av sig igen efter ett tag, trots att vi sa att jag skulle höra av mig. Det känns som om jag kan lita mer på honom, men det där vet man ju aldrig.


Efter samtalet från rörläggaren kommer ett till från Västtrafik som vill ställa lite frågor. Åtta minuter av kvinnlig röst med stark brytning, som talar mycket fort och är svår att förstå, där jag dessutom ska svara på frågor om i vilken skala jag anser massa saker. Urk, halvvägs kände jag starkt för att lägga på. Men, men...

Kändes som om jag skulle glömma att ta med mig fruktsalladen till kören. För säkerhets skull ställde jag den bredvid sångboken för att inte glömma. Jag fick med mig fruktsalladen. Men sångboken glömde jag. Typiskt.

Helgens roligaste felhörning:
- Ja, vi kan gå ut, men jag tror jag vill vänta med samlag tills jag är piggare.

Nyligen hemkommen från denna praktikvecka, känner mest för att krypa ner under täcket och sova länge, länge. Det jag istället ska göra är att duscha, äta något, packa det sista och ta mig iväg på rephelg med kören. Vi ska fika, leka lekar, sova lite, repa, fika, sjunga, festa, gyckla, sova ännu mindre, fika, städa och sedan komma tillbaka i ett antagligen ganska trött men uppsjunget tillstånd. Alternativt hes och med mörk röst efter fest och sömnbrist. Har redan varnat för att jag kommer komma och gäspa på måndag sedan. Men kul kommer det att bli! Eller ROLIK som barnen kan skriva. Nu ska vi börja sjunga julkonsertslåtarna! Konserter 4 och 5 december. Hojta om ni är intresserade att gå så berättar jag mer!

Första praktikveckan avklarad. Det är 20 härliga ettagluttare och många lärare med dubbelnamn. Jag känner mig inte helt tillfreds i skolan, är nog hellre med yngre barn som inte kräver lika mycket planering. Just nu känner jag mig mest som ett bihang. Jag gör lite saker, men tittar annars mest på. Har gjort två intervjuer idag och det blir nog två till i nästa vecka. Härliga svar man får. Dessa är från en kille som kan läsa ganska bra redan och är intresserad av att lära sig saker och har bra minne för det han lärt sig.

"Hej! Jag är på fest hos en person som har ett läskigt duschdraperi. Då tänkte jag på dig. :-) Jag måste alltid kolla att ingen står bakom. Kram!"

Det här sms:et fick jag i lördags och jag är väldigt nyfiken på varför, men har ännu inte fått något svar på det. Kan du förklara vad som ligger bakom detta?

Det jag började tänka på var en dröm jag skrivit om förut, där jag trodde det var ett duschdraperi jag gömde mig bakom, men det känns lite långsökt. Jag vet inte. Är jag eller mitt duschdraperi läskigt?

Jag har lärt mig att ett pedagogiskt sätt att få någon att förstå att de har sagt fel är att upprepa det och använda det på ett korrekt sätt. Det fungerade inte på den här damen.

- Jag fick inte ut några pengar i automaten, har det något att göra med att jag har chips?
- Chipet har ingen betydelse, det måste vara något annat som är fel.
- Så det är inte chipset det är fel på?

Kunskapen gick aldrig fram där. Överlåter åt någon annan att fortsätta försöka.

Var och såg "Allt för min syster" med bland andra Cameron Diaz. Jag tyckte väldigt mycket om boken, så jag visste att det fanns en viss risk med att se filmen, men jag ville ändå göra det. Hade inte räknat med att de skulle ändra på framförallt slutet helt och hållet. Kanske tyckte de inte att slutet var tillräckligt hollywoodanpassat, men det blir ju en helt annan historia! Var lite upprörd efteråt, ändra slutet sådär! Jag har svårt att ta till mig filmen som film och rekommenderar fortfarande boken istället. Filmen är nog bra egentligen, men det är mycket jag saknar från boken.

Historien handlar om en trettonårig tjej som blivit till för att vara genetisk matchning till sin syster som har leukemi och behöver navelsträngsblod, benmärgstransplantation och nu en njure. Tjejen går till en advokat och stämmer sina föräldrar för att få medicinsk självbestämmanderätt, för att själv kunna bestämma över sin kropp. Historien berättas utifrån olika personers perspektiv. I boken enbart från de runtom systern med leukemi, men i filmen har hon en egen röst också.

Farmor är dålig. Hon har inte ätit på länge och nu har hon även slutat dricka. De säger att hon nog dör när som helst. Jag kan inte ta till mig det nu. De har sagt i minst ett halvår att hon kommer dö när som helst. Redan när farfar dog trodde de att hon skulle följa efter snart därpå, eller redan innan dess. Det känns med andra ord verklighetsfrämmande just nu. Jag får sörja när det är dags istället. Ibland har jag smygstartat. Luleå är långt bort och hon mår för dåligt för att besök ska kännas riktigt befogat. Det hade varit en annan sak om det vore närmre. Bättre att försöka minnas henne som hon var istället för den hon (knappt) är nu. Det känns dock ändå dumt. Jag kan inte låta bli att känna mig som ett dåligt barnbarn.

Sist jag var i Luleå var på farfars begravning och nästa gång lär bli farmors begravning. Efter det kommer det inte finnas någon naturlig anledning att åka dit längre. Det känns också konstigt. Fortfarande finns viss doft från deras hus kvar i en fleecetröja (om man anstränger sig) och i ett påslakanset. Sen är det borta.

Klockan ringer. Vill inte.
Dunen i täcket omsveper mig. Vill stanna kvar.
Sängbrottas med samvetet. Ska jag stanna eller gå?
Jag stannar. Jag stannar. Jag går.
Protesterar mot mitt eget beslut.
Rör mig långsamt genom lägenheten. Oengagerat.
Dunen ska återigen omsvepa mig.
Tanken tröstar mig.
Nu är det morgonens lugn som omsveper mig.
Staden vaknar, så även jag.

Jag hade en tanke i somras. STOPPA PRESSARNA! Eh...
Tanken kom aldrig fram till internet, för det fanns inte i Stockholm då.

Jag sov över hos Christine i Nyköping. Vi delade en säng som var gissningsvis 120 cm. Det gjorde mig påmind och fick mig att börja tänka. Jag blir medveten om min kropp på ett helt annat sätt när jag sover med någon annan. När jag är själv är jag fokuserad på sömn och somnar oftast utan problem på kort tid och senast den tredje ställningen kroppen intar. När jag sover med någon annan börjar jag tänka på om kroppen slänger ut kroppsdelar mot den andra eller gör konstiga ljud. Jag lyssnar mycket mer och analyserar: Hur är andningen? Sover han/hon än? Jag fnissar flåsigt biblioteksfniss eller ler mentalt åt saker den andres kropp gör när den släpper taget.

De flesta somnar ifrån mig. Jag är rogivande säger de. Kanske är det mitt lugn som skiner igenom. Ett vanligt scenario är att jag tigger till mig lite hårpill. Sedan känner man handen bli tyngre och sakta ner. Kroppen rycker, andningen blir tung. Jag fnissar, personen vaknar. Inte sällan försöker den fortsätta i tron att jag kanske inte ska märka någonting. Hårpill är fint och kanske är det en del av det rogivande också. Välkommet är det i alla fall.

Jag somnar inte utan att jag tillåter mig själv det. Ni kommer inte hitta mig sovande med en bok över ansiktet eller framför en film, utan att jag själv bestämt det. Det hade varit bra om jag hade samma disciplin och var bättre på att faktiskt bestämma mig för att gå och lägga mig också. Om åtta timmar ska jag vara i skolan igen för en dags poesiverkstad. Det blir inte tillräckligt med skönhetssömn nånstans. De andra i min basgrupp tänker inte komma och jag är också lite sugen på att skolka. Varför ska jag vara sån där duktig flicka för?

Fick höra att jag har en stark röst. Det var överraskande, hade reagerat betydligt mindre på tyst, snabb och otydlig, för det är så de flesta upplever mig. För att förtydliga kom även en teknisk jämförelse mellan en lastbil och en östeuropeisk skruttbil som kör lika snabbt. Jag är en lastbil.

Jag var övertygad om att jag hade skrivit om det tidigare och sökte för att bli påmind om vad det hette. Utan framgång. Det är aldrig för sent, därför kommer här ett tips. Det är något som måste höras, det är humor! Roligt för svenskar och kanske även de som har intresse av att lära sig svenska.

Slay Radios Mastering Swedish finns i fem lektioner. Särskrivning och ng-ljud är en del av det som behandlas när en engelskspråkig radiopratare ska flytta till Sverige. Klicka och lyssna! http://www.slayradio.org/mastering_swedish.php