Näktergalning

Tappade precis fjärrkontrollen i golvet när jag flyttade på täcket.

- Där var den ja.

Jag sa det högt! En sådan tanke hade varit helt normalt, men att säga det på riktigt? Borde jag bli rädd? Kommer jag bli en gammal gumma med tretton katter som pratar med sig själv och är allmänt förvirrad? Nej, jag är allergisk mot katter. Jag är redan förvirrad. Det går lite jämnt ut liksom.

Men att prata med sig själv? Lite varning på det.

Jag är för övrigt sugen på att hitta psykologikurs att läsa som specialisering i utbildningen. Ska göra mina val i valwebben innan 15 april. Frågan är hur något sådant skulle påverka mig dock, jag vet ju redan hur det kändes av att hitta saker man läste om på gymnasiet. Kroppseko och så vidare. Om man inte är psykiskt störd redan innan så lär man väl bli det av att upptäcka hur mycket psykiska svårigheter det finns.

Den 1 juni flyttar mina föräldrar till Trosa.
Det blir säkert bra, men det känns konstigt.
Hej då Stockholm.

Undrar hur min sommar blir nu...
Känner ett behov av att åka till Stockholm snart och rädda mina ägodelar.

Vissa saker kan jag inte skriva om.
Det handlar om personer som antagligen inte skulle läsa detta.
Jag kan dock inte vara säker på detta och då känns det inte ok.

Jag kan vara öppen med mitt eget liv men inte andras.

Den här veckan består av en kurs på HDK - Högskolan för design och konst. Introduktion idag och redovisning på fredag. Däremellan ska jag individuellt ta reda på något jag vill förändra i det offentliga rummet och genomföra det, eventuellt med hjälp/stöd från andra i klassen. Det ska dokumenteras och visas upp på fredag.

Nu är då frågan: vad vill jag förändra och hur?

Det som först kommer till tankarna och som även diskuterades idag är Konstfacks klotterfilmer. Jag har även tänkt på tv-programmet "Ballar av stål" som jag sett reklam för. Om vi gör något olagligt är det lärarna polisen kommer till, inte oss. Så sa de, men jag tycker det låter konstigt. De sa också att om vi tänkte något jätteolagligt så kunde vi väl komma till dem först och berätta det. Jag vill inte bryta mot lagen. Jag vill göra något snällt, medmänskligt, något som kan uppskattas och ge ett högre värde till något. Särskilt i kontrast med de idéer som kom från lärarna.

Funderingar:
- Se till så trafikanter lämnar plats för avstigande vid spårvagnen och liknande, för det är de kassa på.
- Le mot folk, ta i hand och önska en trevlig dag - inkräkta lite på den personliga sfären.
- Se till att uppmärksamma folk som slänger fimpar eller liknande - ursäkta du tappade något.

Jag måste fundera vidare på detta. Tar gärna emot förslag och idéer.

Sov gott och dröm om något som får dig att le. :-)

Jag känner mig hopplöst försenad.
Skyller på att jag alls inte hänger med i filmvärlden.
Fast det är väl just det som är problemet förvisso.

Är trött som alltid på fredagar så en film var på plats.

Kom som vanligt inte ihåg vilka filmer jag sett, men efter några försök blev det till slut "Låt den rätta komma in". Titeln lät bekant, men det lilla som jag möjligtvis en gång vetat om den kom jag alls inte ihåg. Förväntade mig en smörig kärlekskomedi eller drama, något åt det hållet. Det handlade om en slags kärlek, men inte alls som förväntat. En väldigt intressant och gripande vinkling av vampyrhistoria, dessutom ur ett ungdomligt perspektiv. Mycket söt och jag blev lite förälskad. Kan verkligen rekommendera den. Fast ni kanske har sett den redan.

Jag vill se fler vampyrer. Jag vill se Twilight.

Fick smörgåsinspiration: avocado, ruccola, granatäpple. Kände mig lite reklamskadad, men det var gott. Designad smörgås. Hah! ---- Fikade uppe i vattentornet på Guldheden och passade på att ta lite kort till göteborgsquiz.

Till redovisningen där bland annat detta quiz var med tillverkade jag en t-shirt. Kändes kreativt. --- Ytterligare ett kort från quizet - gissa var?

Delar av klassen inspekterar Göteborg från ett nytt perspektiv.

Tillverkade hus till drömstad på Konsthallen under sportlovet. --- Klättrade upp på Ramberget och tittade på solnedgången, mysigt.

Ibland när jag är i affären köper jag något jag inte hade planerat.
Något att laga mat på eller något extra att unna sig.
Jag unnar mig hellre salt än socker, men det hör inte hit.

Mina föräldrar är inte riktigt kloka.
I helgen var de i Trosa och tittade på en begagnad husbil.
Det är något de pratat om länge, så det köper de säkert till slut.

När de var där undrade farbrorn om de inte skulle lägga ett bud på huset också.
De kikade runt och tänkte "här skulle vi kunna bo" så nu har de lagt ett bud.
Man kan inte spontanköpa ett hus och flytta bara så där!
Visserligen lite av ett skambud, och frågan är hur långt de är beredda att gå.
Men det är mycket möjligt att de flyttar till Trosa.
Kanske till och med ganska snart.

Aaaaaaaaaah!
Hjälp!

Det förändrar verkligen innebörden av ordet "hem". Lägenheten i Göteborg är mitt hem, men det är även huset i Stockholm. Jag har bott där i sex år (flyttade dit i nian) och alltid återvänt dit under mina besök i staden under de sex år jag bott i Uppsala, Brighton, Innsbruck och Göteborg. Rummet jag bodde i ser fortfarande ut som om jag bor där, jag har en hel del saker kvar där. Funderade häromdagen på vad jag är - stockholmare eller göteborgare. Jag vet inte om detta skulle göra frågan enklare eller svårare att besvara.

Det känns konstigt. Vi får se hur det går, om det blir någon flytt eller inte.

Om man påstår att man är stålt... får man verkligen vara det då? Är det innehållet som är det viktigaste? Vissa lärare saknar en del språkliga kvaliteter, går det bra ändå? Har de tillräckligt med självinsikt att förstå detta? Hur bra behöver man vara för att kunna lära andra? Räcker det att vara bra på just det man ska lära ut eller behöver man ha en bred allmänkunskap också?

Får man vara stålt?

"Vi har under en lång tid konstaterat att du regelbundet och punktligt betalar fakturorna från oss. Enligt våra noteringar saknar vi dock betalningen för nedanstående belopp."

Jag tycker det är lite gulligt. Jag minns en annan betalningspåminnelse jag fick där tonen i brevet snarare var "försök inte lura oss på pengar, vi kommer stänga av tjänsten och det kommer bli jobbigt för dig att ordna det sen, så betala, annars jävlar!". Det är ju faktiskt inte med flit jag glömt att betala, även om det säkert är så för vissa, så tror jag ändå att merparten är på grund av ren glömska. Alltså ingen anledning till att bli hotfull. Jag uppskattar den vänliga tonen. Tack e-on.

Idag är det slutspurt.
Imorgon ska hemtentan lämnas in.
Jag ska lämna hemmet.
Sitta i biblioteket.
Jag ska vara sjukt effektiv och kreativ!
Jag ska ordbajsa som fan helt enkelt.

Har jag tur får jag även lite sömn inatt.
Håll tummarna!

Börjar bli sugen på att byta bloggställe.
Det finns mycket jag kan beklaga mig över med blogg.se.
Framförallt just nu att inläggen tar så lång tid att publiceras.
Även funktioner som gått förlorade, nya som utlovats men aldrig kommit.
Det finns garanterat bättre ställen att blogga ifrån tror jag.
Frågan är bara vilka och om jag kommer orka byta.

Förr skulle man ha mycket tyg som dolde allting. Att ha råd med så mycket tyg var fantastiskt och att skymta en naken vrist var väldigt erotiskt. Därför kunde män självklart inte gå bakom en kvinna i en trappa. Håret pudrades blekt. Det var dyrt puder och de fattiga härmade det med ett billigare alternativ, tills allt mjöl i håret ledde till brödbrist och Marie Antoinette antagligen myntade det klassiska uttrycket att de väl fick äta bakelser istället.

Kroppar ska formas, även männens. På 1700-talet använda männen exempelvis lösvader. Kvinnornas kroppsformning tog sig även förr mer extrema former. Korsetter skulle forma en så smal midja att den hårda snörningen ledde till att man lätt svimmade av syrebristen. Det är ganska sjukt att uppfinna luktsalt för att svimningarna var så vanligt förekommande, istället för att göra något åt orsaken till detta.

Förut skulle man vara blek för att visa att man hade råd att vara inomhus, istället för att utföra arbete utomhus. Idag sker det mesta arbetet inomhus och således är det nu trend att vara solbränd för att visa att man har råd med att vara ute i solen, åka på semester och sola solarium istället. Våra kroppar är nu också mer exponerade och ska därför tåla att bli granskade även utan kläder. Korrigeringen sker därför genom plastikkirurgi nu, istället för korrigering med hjälp av kläder.

För övrigt är Mannen Som Inte Gråter en 1800-talsuppfinning för att distansera sig från 1700-talsmannen som grät floder. Det blev en överklassgrej och till slut tar även kvinnor efter och härmar män för maktens skull.


Detta är tankeväckande kunskap och funderingar man kan få sig under ett besök på Göteborgs Stadsmuseum, och så här i hemtentatider plockar jag fram mina anteckningar från detta. Det ska bland annat analyseras från etiskt perspektiv, och det här kan verkligen väcka många etiska diskussioner.

För några år sedan diskuterade jag med min bror om hästar.
Han var fullkomligt övertygad om att han hade rätt.
Att trav är snabbare än galopp kändes självklart för honom.

Hans erfarenheter i frågan kom från tv.
I travtävlingar kommer galopperande hästar på efterkälken.
Att jag försökte övertala honom om att galopp är snabbare än trav tyckte han var korkat.

Lyssna på storasyster, lille bror.
Hon har faktiskt tagit ridlektioner... på lågstadiet.

Det kommer då och då.
Duvpurret från balkongen.
Jag har börjat känna igen det.
De har hälsat på länge.
Hobby: Bajsa på min balkong. För det är ju roligt. För vissa.
När det där speciella duvpurret kommer vet jag var jag hittar duvan.
Den sitter och gottar sig i min balkonglåda med jord i.
På något sätt behöver den lära sig att det inte är ett duvbo.
Jag brukar hota den med att öppna balkongdörren.
Då blir den rädd och flyger iväg.
IN YOUR FACE DUVAN!

För att se mig genom fönstret är bara tillräckligt läskigt för att flyga upp till räcket.
Vad de gör när jag inte är hemma vill jag inte veta.

Jag sov. Jag vaknade till. Kikade på klockan. Kom på att när jag vaknar måste jag skriva hemtenta. Jag somnade om. Jag drömde. Ett konstigt och ologiskt sätt att åka bil på färja eller om det var tåg, att åka från bro uppifrån när den åker samtidigt och sen parkera. Bara att i den riktningen den åkte i skulle bilen behöva vara max fem centimeter hög för att inte puttas av bron. Skulle följa med en kompis på ett träningspass, där jag anmälde mig genom någon slags dejtingsite, som jag inte visste jag hade och där det fanns flera bilder på mig jag aldrig sett förut. Till slut hamnade jag istället på en fest. Varför viftade jag på min korta kjol framför en spegel och tyckte det var bra att jag var barbent? Jag vet inte.

Till slut vaknade jag, och nu får jag väl se till att börja på den där jäkla hemtentan.

Mitt humör är bara lite bättre än igår. Hoppas att min körglädje kommer komma tillbaka den här terminen. Jag vet ju att jag överreagerar och är alldeles för känslig. Och jag gillar ju att sjunga. Egentligen.

Har varit hos Christine ikväll och haft trevligt, som vanligt. Tack!

Vi tittade lite på Robinson. Det var länge sedan jag såg det sist, men man vet ändå hur det går till. Hur länge har det hållt på, tio år? Det spelar ingen roll att de är inne på den tredje kanalen. Vi satt mest och klagade.

Det var konstigt upplägg, de filmade hackigt och jobbigt, det var inga intressanta människor, inte snygga heller, de lämnade programmet utan att det knappt märktes. Varför sätta dem i ett träsk? Misär känns inte så lockande att titta på. Linda Isacsson kan vara bra som programledare i natur- eller kärleksprogram, men den dramatiken hon försöker utstråla i Robinson passar henne inte alls.

Nä, jag kommer inte titta på Robinson 2009 igen. Fast det visste jag redan innan jag tittade på det idag.

Ingen hjälp med bröllopssång.
Ingen hjälp med göteborgsquiz.

Vad ska man med er till egentligen?
Alla åtta.

På måndag har vi gruppredovisning av tema. Min grupps tema är "Vår stad" och redovisningen kommer därför gå i göteborgska banor. Vi delar in klassen i fem grupper, som får gå till en station i taget och samla poäng. De drar ett göteborgsk landmärke och gestaltar det med lera, teckning, kroppen eller andra ord och övriga i gruppen får gissa. Det går på tid och poäng delas ut efter hur många rätt de hinner med. Det avslutas med att alla samtidigt får lyssna på göteborgsk musik och gissa låt och artist. Min station är ett slags quiz eller frågesport, som visas upp i form av powerpointpresentation och jag håller på att skapa frågor eller bilder till detta.

Jag behöver hjälp. Just nu har jag slut på idéer och skulle behöva lite tips, inspiration och tankar. Kursen handlar om kreativt skapande, så även om det inte är fel att ha rena faktafrågor, är det roligare om man får tänka till lite extra på andra sätt än de traditionella. De får tre minuter på sig ungefär och samma princip gäller, antal rätt styr antal poäng. Man kommer kunna passa och hoppa över frågor, så det känns som om vi behöver ganska många frågor.

Hjälp!

Exempel på vad som redan finns är:
Översätt: Elevator-nobody
Saltholmen + Kålltorp - Guldheden = ?
Var ligger Östra och Västra Porris?

Det finns även några bilder där man ska gissa var det är ifrån, samt en rebus:



Kom igen, har ni ingenting att hjälpa mig med nu?
Det kan vara bilder, frågor, rebusar, ordvitsar, svengelska, dialektfrågor... vad som helst egentligen.

Hjääääääääälp!

Det här med lördagsgodis känns för djupt inpräntat i dagens barn.

Igår tog jag igen en dags praktik på förskolan och vi samtalade bland annat om att det var fredag och därmed lördag nästa dag. Då ska jag äta morot, sa jag. Nääää, godis! sa barnen. De trodde jag skojade. Det gjorde jag väl också först, men HAH! ...där fick de så de teg! Eller som Malin uttryckte det: In your face barnen! För jag åt nämligen precis en morot. Lördagsmorötter är bättre än lördagsgodis. Dessutom är jag ganska vuxen så jag får äta godis när jag vill. In your face igen barnen!

Inuti denna banan fanns två bananer. Ungefär som det blir ibland i en nöt eller kastanj till exempel. Lite platt vid kanterna där de satt ihop. Den smakade ändå banan. Det gav lite extra diskussion vid förskolans fruktstund, men vi hade kunnat göra mycket mer av det hela. Fast det var ju faktiskt fredag eftermiddag.

Fick verkligen mersmak av karaoken för två veckor sedan. Det var väldigt läskigt och jag tvivlade i det längsta på om jag skulle våga sjunga någonting överhuvudtaget, men när jag väl hade gjort det flödade adrenalinet och det kändes jättebra. Tror det är nyttigt med sådana saker. På en körfest i december sjöng jag solo på ett gyckel, det var också läskigt. Kören skapade ljudstämning med o-ackord. Jag tror jag måste utmana mig själv med fler liknande saker för att utveckla mig och bli modigare. Jag vill sjunga mer. Det finns massor med känslor i sången, det går att utnyttja så mycket mer, men det blir sällan mer än ett vagt nynnande till musiken jag lyssnar på. Antagligen borde jag försöka skaffa sångpedagog igen, det är jättenyttigt.

Är det någon som är sugen på att ta med mig på karaoke? Vi kan peppa varaandra. :-)

Så intresserad jag är av vad läraren säger.
Jag är så intresserad av detta så jag bloggar lite istället.
Är det inte busigt, så säg?

Jag sitter på golvet, för klassrummet är alldeles för litet för hela klassen och jag kom sent. Trodde vi började nio, men det var visst halv nio. Känns bra att stövla in ungefär 40  minuter efter lektionen har börjat. Då blir det till att sitta på golvet. Det känns helt ok dock, syns inte lika bra då. Det betyder både mig och min trötthet. Har tagit av mig skorna.

För trött för att riktigt orka bry mig om Vygotskij just nu.
Efter lunch ska vi skriva färdigt ett arbete, hoppas det går fort.
Vad ska jag bjuda styristerna på för mat ikväll?
Det finns en vegetarian, men jag överväger lax.

Kram!

Den 4 juli gifter sig min kusin. Jag ser fram emot detta och har insett att bröllop berör mig mer just nu. Jag får nästan tårar i ögonen och det måste vara för att jag tänker på Sara. Det kommer bli intressant att se om jag gråter på bröllopet. När min moster gifte sig var jag 11 år ungefär, så det räknas inte så noga, dessutom var jag brudtärna. Jag har även varit på två kompisars bröllop, men jag känner dem inte helt väl, så där var inga tårar alls. Tror inte att jag har gråtit av glädje någon gång tidigare, men kanske är det dags nu. Sara har jag känt hela hennes liv, vilket förutom ett år även är hela mitt liv. De senaste åren har vi inte träffats eller hörts lika mycket dock, men jag glädjs nu för hennes skull. Som sagt, det kommer bli intressant att se om det kommer några glädjetårar på hennes bröllop.

Jag funderar på om jag ska våga sjunga på bröllopet. Jag sjunger typ aldrig offentligt, särskilt inte i mindre sammanhang med folk jag känner. Det här är dock ett speciellt tillfälle och jag överväger att göra ett undantag. Under vigseln eller på festen efteråt, det är lite oklart. I så fall ska det dock vara rätt låt. Där har jag problem. Det finns många kärlekssånger, men de flesta riktar sig till en partner. Jag vill att det ska vara någonting riktat till dem båda från mig om det ska handla om kärlek, om deras kärlek, inte om min kärlek till dem. Det skulle också kunna vara något om att det är en underbar dag eller om kärlek överlag.

Jag tar gärna emot förslag. Helst vill jag också att det ska gå att sjunga själv utan komp.

När man vaknar från en dröm känns den så logisk, och man tror att den kommer vara lika kristallklar även senare om man skriver ned några stödord. Det gjorde jag imorse, men jag fattar inte så mycket ändå.

Disco, gula lappar - säga vad man tyckte om folk. Fastna. Någon försökte sova. Skulle transportera med webkamera. Bitar av rulltrappan försvann. Hade åkt till mor och far, insåg att jag skulle missa kusinens möhippa och nästan bröllopet också.

Glasklart, eller hur? Det enda jag minns är där jag hade fastnat i slutet av rulltrappan, där ytterligare bitar försvann hela tiden. Samt den jobbiga känslan i att ha åkt mot fel del av landet bara för att jag fick syn på mina föräldrar, så jag missade möhippan.

Natten innan drömde jag att jag vann storvinst, ihop med två till. Det var nånting-trettiotre-tusen, minns inte men mellan 133-933 000. Vi var glada och gick till kiosk för att lösa in vinsten, fick vänta väldigt länge. Så länge att jag hann vakna innan jag fick några pengar. Synd att det var en dröm, hade gärna vunnit pengar nu.

Ikväll har det varit styresomsits med tema slow motion. Trodde det skulle vara många utklädningar och gyckel efter temat, det är många som är bra på sånt i kören och det är alltid teman på festerna. Jag brukar inte komma på så mycket, men jag kom på flera saker den här gången.

Mot slutet av kvällen konstaterar jag dock att fantasin verkar ha varit bristfällig i veckan, som för många präglats av tentor. Pratar med en annan om detta.

- Det verkar som om det bara är du och jag som klätt ut oss.
- Va, har du klätt ut dig?

Ja, det hade jag. Hade inte tänkt färdigt innan, övervägde telefonmodem med tillhörande jobbigt ljud, men det blev istället mer åttiotalsinspirerat. Åkte hemifrån när jag började känna mig ful. Då hade jag blå ögonskugga, armsvettband (som egentligen är toe-tubes), kort svart sommarklänning, svart-lila-guldrandiga leggings, svarta benvärmare och som pricken över i en snedtofs. Det var framförallt den som kändes markant i mina ögon, blev förvånad att hon inte förstått det, hennes tankar måste ha gått åt samma håll, fast mer extremt och längre tillbaka i tiden med fransar och cigaretthållare.

Först kändes tofsen ful. Det blev så mycket hår på nåt sätt. Till slut växte den nog lite på mig dock. När jag kom hem kändes den nästan fin. Fast jag måste säga att det är en fruktansvärt obekväm frisyr att ha när man äter, håret hänger bara ner i maten ju och i ansiktet. Jag hade tillräckligt med längd för att lägga håret på andra axeln och sätta fast det där med bh-bandet. Hur fick de i sig någon mat de där åttiotalsmänniskorna?

Dåligt med gyckel enligt temat. Mitt styre planterade citronkärnor. Tog med dem hem, får se om det börjar växa något.

Jag är 9970 dagar gammal.
Undrar om någon är hemma och tillgänglig i påsk, jag känner för att fira min femsifferhet sedan.





Birthday.se gör att man slipper räkna dagarna själv.
Det har jag gjort förut och skottår är så jobbiga.

Hade tänkt återvända till verkligheten idag. Funderade på det redan dagen innan men igår var jag säker och tvivlet var borta. Imorse kände jag mig dock värre igen och har sovit bort hela dagen. Till och med lite feber igen, även om det bara är en halv grad. Vad är detta? Varför är min kropp dum? Hur sjutton kan jag bli sämre? Jag har inte gjort annat än att ligga i soffan med tv och dator sedan i fredags kväll. En vecka är mer än nog.

Jag gör ett nytt försök på att bli frisk till imorgon. Det är sista dagen på förskolan, men alla dagar jag missat av praktiken måste jag ta igen innan jag får ut mitt betyg i kursen. Jag tycker om att vara med barnen, men jag vet inte när jag ska få tid att ta mig dit.

Jag var bitter redan i lördags när sjukdomen gjorde att jag missade en fest, imorgon är det dags för nästa och som det känns nu är det ganska osäkert om jag kommer klara av den, även om jag återvänder till förskolan. På lördag är det fest igen, omsits för styrister och det ska nog mycket till om jag missar det. Det är gratis för mig och kommer nog bli mycket gyckel och roligheter. Missar jag den blir jag ännu mer bitter, även om det gör att jag får se på melodifestivalen istället.

Jag ska göra ett nytt försök att sova mig frisk nu. Jag är sååååå trött på att vara sjuk, så önska mig gärna lycka till.

Varför jag vet att de kommer dö? För mina senaste försök har alla gjort det. Den här gången försöker jag inte på riktigt egentligen, stoppade ner hela chilins innehåll direkt i jorden, alla frön och strängen de satt fast på. Jag vet att det är för många, de sitter för tätt. Det får helt enkelt vara kul så länge det varar.

Fick en liten chiliväxt som inflyttningspresent av en gammal klasskamrat för ungefär tre år sedan. Den växte till slut väldigt hög, långt över en meter, men på ett dumt sätt på tunn stjälk som inte på långa vägar klarade av tyngden, så till slut blev det dess död. I flytten hit bröts stjälken och den dog, inte särskilt överraskande. Mina övriga försök har alla till slut fått ohyra och dött, även om det blev några chilifrukter producerade innan döden.

En dag kanske jag lyckas igen.

När man var liten fanns det flera sätt att fråga chans. Man kunde skicka en kompis, men också vara betydligt mer personlig och skriva en lapp istället.

Får jag chans på dig?
[   ]  Ja
[   ]  Nej
[   ]  Kanske

Vad gör vi nu? Handskrivna lappar känns ju fruktansvärt omodernt och att fråga rakt ut kan ju kännas både pinsamt och barnsligt. Jag tror det enda rätta är att skicka en förfrågan på Facebook. Där kan man ju dessutom välja vilken status förhållandet har, om det är komplicerat, dejtande eller ett riktigt förhållande. Ok, det blir kanske lite pinsamt om förfrågan nekas, men då slipper man ju undra i alla fall.

Som bonus får man dessutom direkt reda på vad omgivning och vänner tycker om det hela ifall det accepteras. Man kan välja att "tycka om" eller kommentera för att mer specificera sina åsikter om det hela. Utvecklingen är fantastisk!

Min status kommer inte ändras än på länge. Den dagen jag står listad som i ett förhållande är det A) väldigt seriöst, eller B) min Facebook som blivit hackad/terroriserad.

Kollar efter biljetter på SJ.
Ett förslag på hur jag kan ta mig från Stockholm till Göteborg.

22.20 Stockholm C - 22.47 Upplands Väsby
22.49 Upplands Väsby - 23.55 Tierp stn
00.05 Tierp stn - 00.35 Skärplinge bstn
00.35 Skärplinge bstn - 01.41 Gävle Rådhuset
05.15 - Gävle C - 10.52 Göteborg C

12 timmar och 32 minuter.
4 byten.
379 kronor.

Ganska billigt, men då åker jag faktiskt hellre X2000 direkt.
19.10-22.17 för endast 329 kronor.

Svårt val.
Verkligen.

Tre och en halv timmes nattlig sightseeing i Gävle är svårt att tävla med liksom.

Jag har precis kommit på hemligheten.

När man är sjuk är personlig hygien ganska lågt prioriterad. Det känns exempelvis betydligt mer angeläget att beklaga sig och vältra sig i självömkan. Febertermometerns siffror ger varken bingo eller lottovinst, det är ingen som vill tävla i vem som snyter sig mest, och illamåendets bekämpande när luftrören rensas är ingen annan intresserad av. Istället bosätter man sig i pyjamas och misär, för det finns inte så mycket att roa sig med.  Det är därför luktsinnet försämras, för att slippa påminnas om att deodoranten skippades den här dagen också. Kroppen kollar läget ibland.

- Är det fritt fram? Sniff. Åohuuuuvva! Nä, det här går verkligen inte. Än kan jag inte bli frisk, jag tror vi får täppa till luftrören lite mer först. Den här doften vill jag undvika!

Det är därför man ofta mår bättre av en dusch. Luktsinnet och hälsan vågar sig tillbaka. Så nu kommer jag precis från duschen. Hade gärna tagit ett varmt bad, men 20 minuter i duschen fick duga. Det var tillräckligt för russinfingrar och rödflammig hud i alla fall. Jag rakade till och med benen, så nu måste jag verkligen bli frisk snart!

Duschen var nödvändig för att kunna ta mig ner till affären vilket är nödvändigt för att kunna införskaffa toalettpapper. En halv rulle kvar är alldeles för riskabelt, då mitt nuvarande tillstånd kräver en hel del av varan. Jag är dock feberfri idag. Kom igen kroppen, kämpa! Jag lovar att du ska få lukta gott imorgon också.

Det finns värre saker än att vara sjuk.
Exempelvis att vara sjuk under lingonveckan.
Det blev precis ännu jobbigare att hosta.

Febern gick upp till 39,1 igår så jag började bli lite nervös.
Idag har den gått ner igen och jag känner mig mycket piggare.
Det är på väg åt rätt håll men får nog stanna hemma imorgon.

Febern stiger, kroppen värker. 38,4, får jag bingo snart eller behövs det mer än två grader?

Min röst är lik en whiskeydrickande karlakarls, varvat med hostningar som får hundar och sälar att skämmas. Hostningarna får dessutom lungorna att vända sig ut och in och skicka nödsignaler till andra delar av kroppen, men ingen vit riddare anländer. Dock nyponsoppa, får se om den kan klättra tillräckligt högt för att göra mig frisk. Jag tror inte Rapunzels taktik att låta håret hänga ned till hjälpen är rätt i detta fall.

Det är så härligt att vara sjuk. Verkligen.
Det blir ingen fest ikväll, jag får titta på schlager istället.

En pojke var ledsen idag på eftermiddagen när vi var ute på gården. Jag satt länge med honom, vid ett träd, på en bänk och till sist lade vi oss i den stora handikappgungan och tittade på himlen tills han började frysa. När gråten stillats med kramar och närhet fick jag honom på andra tankar genom att prata mycket. Till slut var han sitt vanliga glada jag igen och det var väldigt mysiga samtal.

Solen sken och det fanns nästan inga moln på himlen. Månen syntes och vi filosoferade över varför den var halv och inte rund.

- Var är den andra halvan?
- Det är någon som har ätit upp den.
- Vem då?
- Det var... Hulken.
- Han var nog hungrig. Tror du han äter andra halvan också?
- Nä, nu är han mätt.

Och det var väl tur.

En tjej frågade... nä, bestämde... igår att vi skulle leka frisör. Jag fullkomligt älskar all form av hårpill så det gick jag självklart med på. En till tjej ville också vara med.


Jag fick "flätor" precis som Pippi bland annat. Det kammades, klipptes, blåstes, sprayades. Byggklossar med stickor fungerade som kam, trots att jag var rädd att de skulle fastna i håret, och även för att spraya håret. Sprayljudet som lades till sprayade omedvetet även lite salivstänk i mitt hår. Vi kan låtsas att det var en hårinpackning.

Jag skulle bli fin. Som Barbie.
Och jag fick socker i håret. ....socker?
- Ja, socker!
- Har Barbie socker i håret?
- Ja, hon har det i håret.

Självklart.

- Nu ska hon bli ful.

För då var tydligen festen slut, och då är man visst ful. Udda, jag som trodde att alla vaknade upp utvilade, fräscha och perfekta dagen efter.

Kortet är taget precis efter mitt besök hos frisören. Det är dock lite oklart om slutresultatet är Barbie, ful, eller något helt annat. Det har varit uppsatt i knut sedan dess eftersom mina konstiga sömntimmar gjorde mig förvirrad imorse så jag inte hann duscha. Det gör jag imorgon bitti istället. Jag ser verkligen fram emot att reda ut den härvan med hår. But it's so worth it!

Jag är inte sämre än andra, jag kan också växla mellan tysthet och ketchupeffekt. Jo'rå s'att...

En smärta är på upptäcktsfärd i min kropp.
Det började vid höger muskelfäste i ryggen och har sedan krupit framåt.
Muskelfästet känns ganska normalt, men höftbenet?
Det är väl en liten inflammation igen kan jag tänka.

Kändes bra sist hos massören, för en gångs skull hade jag inga låsningar.
Men säg det som varar för evigt. They're back.

Men nu är det dags att sova.
Undrar hur dessa timmar sömn känns sammanlagt när jag går upp igen.
Om bara lite mer än tre timmar.
Jag kanske skulle ha tänkt på det lite tidigare.

När jag har tid över och kikar in lite andra bloggar jag brukar läsa händer det titt som tätt att det inte händer något i dem. Det spelar ingen roll hur ofta jag uppdaterar då, för ägaren uppdaterar inte själv. Däremot när jag har fullt upp och knappt hinner med mig själv, ännu mindre att läsa andras bloggar, då minsann rasslar det till och folk skriver så tangentbordet glöder.

Hur tänker ni då egentligen? Va? VA?

Jag lindar in mig i värmande kärlek från barnen. Den gör under för min själ. Jag som har lätt för känslor men svårt för kärlek får en försmak av framtiden genom barnen, de oförstörda. Ömhet. Och möten på morgonen av glädje och kramar. Kan man få en bättre start på dagen?

Idag fick jag en kram av en tjej så jag välte omkull. Det blev till en lek, att lägga sig på min mage, lyssna lite på hur det lät om man klappade lätt på ryggen som en trumma, och vi sjöng blinka lilla stjärna för att barnet skulle "vakna". Mycket populärt, "nu är det min tur!", så till slut fick det övergå till att jag och barnen  masserade varandra med massagebollar som rullas på mage och rygg. "Det killas."

De här två veckornas praktik kommer göra mig gott. I alla fall psykiskt, fysiskt är det inte helt omöjligt att man snappar upp några baciller, det finns en hel buffé med olika att välja på. Inser att det är dags för en ny kategori: Barn-anekdoter. Avdelningen på förskolan där jag praktiserar har ett tjugotal barn som snart fyller fyra år.

Igår snöade det, men det smälte direkt när det nuddade marken. Det bildades vattenpölar på gården. Jag och en liten tjej byggde i ett rum och jag pekade på fönstret.

- Har du sett, vad är det där?
Hon tittar ut och formulerar ett fantastiskt ord för fenomenet.
- Det är vattensnö!

På vägen hem läste jag spännande bok.
Jag kom hem vid fem, och då ville jag fortsätta läsa.
Kurade upp mig i ett berg av kuddar och täcke i sängen.
Efter en stund blev jag trött och somnade.
Jag vaknade och tänkte att jag skulle gå upp.
Sen somnade jag igen.

Klockan hann visst bli tio innan jag gick upp på riktigt.
Jaha. Om man skulle gå och lägga sig snart kanske...

I fredags var jag nervös. Jag skulle ta med mig någon hem, eller några. Efter sittningen samlades vi och det blev en slags auktion över vem som skulle ta vem. Jag fick Simon. Vi hade inte pratat någonting under kvällen då, så vi utbytte några krampaktiga meningar. Sedan försvann jag i festens virvlar igen. Förväntade mig att bli trött tidigt, som vanligt på fredagar nuförtiden, antagligen ett tecken på att jag blivit äldre. Han också, eftersom han bara sovit tre timmar natten innan. Han hade rätt, jag hade fel. Han ville gå hem, jag var nervös. Jag klängde mig fast i ungefär två timmar till. Stackars Simon.

Det tog tid för mig att bli redo för hemgången. Jag var egentligen inte helt redo när vi gick, men jag gick ändå. Då var klockan strax efter fyra och det gick inte längre några bussar därifrån. Det slutade med att vi gick hem. Från Korsvägen till Hisingen. Klockan var halv sex när vi kom hem. På slutet av promenaden började jag få lite ont i fötterna. Det positiva var att vi fick mer tid att prata innan sömnen.

Vid tio började jag vakna igen. Vid elva gick jag upp. Vätskebristen kändes av men jag gick upp, fick i mig en liter vatten och sen kändes det bättre igen. Då började väntan på att Simon skulle vakna. Mitt omkringtassande blev mindre och mindre hänsynstagande, men uppenbarligen sov han ganska djupt att döma av diverse sovljud som hördes. Jag tror att min soffa är för skön.

Vi hann inte med brunch, så vi åkte direkt till öhlbollen, via gatuköket. Öhlboll är en fantastisk upplevelse, perfekt för dagen efter. I handen håller man en öl eller annan vätska och spiller man blir det frispark. Tempot är långsam gång. När någon gör ett mål flyttar man på målstolparna så målet blir mindre, vid tre mål står de helt ihop så man inte kan göra fler mål, och till slut står det 3-3 och det blir oavgjort. Lika förvånande varenda gång. Det var lite mer synd om Simon här som blev tacklad och fick sin vätska över jackan. Turkisk yoghurt.

Efter öhlboll och lite sång tog vi Älvsnabben för att "känna den västkustska saltbrisen" som det uttrycktes. Visserligen var det nog mer diesel än salt som sniffades, men sätena var väldigt sköna och vi såg ostindiefararen. När de andra gick på restaurang var jag fortfarande mätt efter gatuköket och väldigt trött så jag åkte hem och pausade. Råkade sova i fyra timmar innan telefonen ringde vid åtta. Jag hann se slutet av melodifestivalen och tur var väl det, för nu kan jag minnas upplevelsen av Darin som sjunger  "Se på mig" med så mycket stönande att Jan Johansen måtte fått ståstubb.

Mötte upp de andra igen i vår körlokal, där det sjöngs, drack öl och var allmänt trevligt. Klockan två åkte vi hem, trots att spårvagnarna inte gick som de skulle. På grund av detta, och att en frysande Tomas ville vara tuff i sin skinnjacka som han endast motvilligt knäppte, besökte vi McDonalds, där pojkarna drack milkshake. Simons vitfläckiga jacka kom på tal och han yttrade något om att folk kanske skulle tro att han hade dreglat, för det hade ju varit pinsamt. Sen dreglade han lite milkshake, så jackan fick lite fler vita fläckar, innan han skaffade sugrör för att underlätta drickandet. Vi gamla och visa 27-åringar log åt den tafatta nittonåringen.

Imorse ringde hans alarm vid nio-tiden. Sen sov vi en timme till. Eftersom det sista vi pratade om innan vi somnade var våra långa snoozningstider kommenterade jag detta när jag märkte det, men han hade frivilligt valt att skippa brunchen och sova lite längre. När han väl lyckades gå upp märkte jag det inte, för då sov jag. Men jag vaknade innan han gick och efter ytterligare några krystade meningar tog vi avsked. Jag känner honom fortfarande inte.

En konstig helg sömnmässigt. Imorgon börjar två veckors praktik, så det blir till att gäspa sig igenom dagen med barnen och kvällen med kören efter dessa fem timmar sömn jag nu tänkte införskaffa mig.

Godnatt!

Jag gillar att prata med folk på internet, för där är så mycket lättare att hitta likasinnade personer med samma humor som mig. På vissa sätt är jag kanske lite konstig och att få hämta energi i personer som man inte behöver förklara sig inför är guld värt. Självklart finns inte dessa personer enbart på internet, vissa finns redan i mitt liv och vissa införlivas i mitt liv med hjälp av internet.

Olikheter måste också finnas, men är man för olik andra är det lätt att känna sig utanför, särskilt i gruppsammanhang. Det har gjort mig gott att få byta klasshalva nu tror jag. Träffar fortfarande de personer jag var med förut ibland i skolan. De är trevliga egentligen, men jag känner mig inte välkommen. Det är många små saker som växt så nu övertolkar jag antagligen dessutom.

Som när de planerar fest eller att träffas ihop och antingen inte bjuder med mig, eller gör det så halvdant att det märks att de inte menar det. Eller som när jag ställde en fråga om en bok och den personen ignorerar den och ställer en annan fråga om boken till en annan person.

De undrar ibland hur jag har det i den andra gruppen. Jag försöker svara ganska neutralt att visst har jag det bra. De känner varandra bättre än vad jag gör, men jag känner mig i alla fall välkommen där. De bryr sig om mig på ett helt annat sätt. Det är ganska segregerat mellan de olika halvklasserna, framförallt förut, därför tycker jag det är synd att inte fler tog chansen att byta grupp till denna terminen.

En grupp där alla är olika skapar en större gemenskap än om man känner sig som en katt bland hermeliner.

Det är klart att det finns undantag. En av tjejerna som de var hos i fredags frågade mig några gånger om jag inte skulle med och tyckte det var synd att jag inte kunde komma. Hon anade antagligen en del av vad jag tycker med sin fråga när de andra inte var kvar "kan du inte på riktigt eller vill du inte?" och det värmer. Nu kunde jag inte på riktigt, men jag vet inte om jag hade kunnat ge ett ärligt svar annars ändå.

Det värmer så mycket när man märker att någon ser en och bryr sig. Det finns några i nuvarande halvklassen som är lite extra duktiga på det, framförallt en, som dessutom är tillräckligt stark för att säga ifrån till andra att de får tänka sig för, så någon inte hamnar utanför.

Jag tänker mycket på andra och försöker sätta mig in i deras situation. För mig är det lättare att ta hand om andra än mig själv. Jag behöver nog jobba på min styrka. Dels för att stå upp för andra mer aktivt, istället för att lida med dem i det ganska tysta, men även för att stå upp mer för mig själv. Jag skulle även behöva jobba mer på min pondus, för att kunna hävda mig bättre i gruppsammanhang.