Näktergalning

Man kan inte gå och lägga sig direkt efter man kommer hem från jobbet vid 23.
Man kan inte gå och lägga sig direkt efter att den sista gästen gått vid 03.

Det är klart man kan gå och lägga sig!

Det är bara en psykologisk grej egentligen.
Är man trött är det klart att man ska gå och lägga sig.
Jag har haft en trevlig hemmakväll med tre till, men har gäspat ganska länge redan.
Det finns en dag imorgon också.

Jag ska bara... titta på Förhäxad.
Sen ska jag sova. Det är min plan i alla fall.
Det här med att bestämma mig för att sova har aldrig varit min starka sida.
Undanflykter är jag dock väldigt bra på...

Först skulle jag till M.
Sen skulle E också med.
Vi skulle ta det lugnt, äta middag.
Sen skulle E ta med pojkvän, men fortfarande middag.
Sen skulle E's pojkvän ta med killkompis.
M skulle ha med två tjejkompisar.
M tyckte jag skulle ta med mig någon också, så jag frågade S som bor nära M.
Sen skulle det bli sent, och middag skulle bli festaktig.
Sen bestämde vi oss för att vara hemma hos mig istället.
E's pojkvän och killkompis anade tjejmiddag och bangade.
B ringde och ville promenera, så jag bad honom komma också.

Just nu är jag allmänt förvirrad.
S är här om en kvart, B kommer vid åtta.
I övrigt har jag ingen aning, vet inte ens om det blir middag eller fest.
M har en hund som blivit sparkad av en häst och är på väg till akuten.
Kanske kommer hon inte alls. Jag tror E kommer.

Det här kan bli en spännande kväll, jag har ingen aning om vad som händer längre, eller vilka som kommer eller om vi ska laga mat eller köpa, och i så fall vad. Men det kanske är fest hemma hos mig ikväll. Tror jag. Hur gick det här till?

Igår var det körfest som sagt, väldigt trevligt.
Inatt blev det inte så mycket sömn, max fem timmar.

Idag träffades vi, tio tappra korister, vid Nya Varvet.
Efter fest och minimal sömn längtar man verkligen efter att slänga på sig balklänning och medverka på doktorspromovering, där man sitter längst fram i närmare två timmar och tittar ut på publiken och försöker att inte gäspa. Vi sjöng fyra sånger med massa tal och föreläsningar emellan. Och ceremonier.

- Mottag denna krans och diplom som bevis på lärdom och duglighet.

Det låter väl inte så svårt att säga? Ändå behövde hon en fusklapp som hon tittade på i princip varenda gång, och stakade sig ändå, och när hon inte tittade sa hon fel. Och det var verkligen ceremonier. Efter ett tiotal hade gått upp på scenen och fått sin lagerkrans och diplom med ett "Var hälsad doktor" innan och ett "Farväl hedersvärda hedersdoktor" efter, var det en man som försökte ta i hand innan han hade gått några steg på scenen, men det gick inte för sig.

Lyckades hålla mig ganska bra från att gäspa och se uttråkad ut. Jag hade hunnit glömma under sommaren hur sömnig jag blir av föreläsningar. På måndag börjar skolan igen...

Efter körfesten igår upptäcktes att bussarna inte gick längre och ringde därför taxi för att kunna komma hem. Ringde Minitaxi som är billigast och bilen kom redan efter tre minuter. Chauffören kändes hetsig och körde som en rallydåre genom stan. Han pratade i princip konstant, utan att man behövde säga särskilt mycket själv. Hela tiden gestikulerade han med händerna som gjorde att han inte höll i ratten och bilen körde i zick-zack och lämnade filen ibland. När han fick en till körning efteråt knappade han in den på GPS:en, då han åtminstone saktade ner farten, men knappt tittade på vägen alls.

- Vilken fantastisk uppfinning! Förut tittade jag hela tiden i den här kartan, men nu ser jag ingenting, om sju år är jag blind. Den här är fantastisk!

Ja, men det känns ju betryggande att höra. Verkligen.
124 kronor. Ingen dricks. Kom i alla fall hem levande.

Igår fastnade jag i irritation ett tag på jobbet.
Eller egentligen var det nästan hela tiden där.

Det är ofta det är folk (läs:  kunder) som är jobbiga, men det brukar inte påverka mig så mycket. "Ok, så du är dum i huvudet? Det var ju synd för dig. Varsågod nästa." Jag är lugn och behandlar det mesta på samma sätt. På senare år har jag dock blivit mer känslosam. Nu blir jag också irriterad t.ex. och dessutom verkar jag ha börjat få viss PMS, då jag kan bli extra känslig.

Igår började med att jag skulle ta lite korgar och varor tills det var dags att byta av en som slutade vid sex, men då ville en annan bli löst för att gå på toaletten. Det hade varit lugnt och inget konstigt med det om det inte vore för att hon alltid gör sånt, och går iväg och röker eller vad det nu är hon gör. Hon tar så mycket smygpauser, fast hon smyger knappt ens med det, och på riktiga rasterna är hon borta alldeles för länge så den som löser raster lätt får sina rastscheman att spricka och det blir jobbigt. Det här gången var hon "på toaletten" i 10-15 minuter. Alla vet att hon gör så, men jag tror inte att det är någon som pratar med henne om det. Den här gången blev jag irriterad på detta. Egentligen spelar det inte så stor roll var jag jobbar, så för min del borde det ha varit irrelevant, men nej. Hon satt i kassan bakom mig så jag kunde heller inte ventilera mig för någon, vilket jag kände att jag behövde.

Det fortsatte i samma stil, med massor med jobbiga kunder och varuberg. Det dumma är bara att när jag blir irriterad och lite småarg så blir jag snabbare och mer effektiv. Varorna svischar förbi. Jag kan strunta i att stoppa bandet för att försöka hämnas på varorna, och bryr mig inte lika mycket om att lägga ömtåliga saker åt sidan, men det är ingen som brukar märka någonting, och de riktigt jobbiga kunderna gnäller om att inte köra bandet så jag knappt kan utföra mitt jobb i kassan.

Det var mycket att göra igår och ganska långa köer av och till. Under en sån period ringde det hos frun, som därför knappt kunde packa upp så jag fick sitta och vänta. Slöseri med tid när det är köigt. Den som ringde ville ha glass, och därför bad hon att få gå in och hämta det. "Jag sitter här i alla fall, men jag tror inte de i kön bakom dig blir så glada." Hon frågade paret närmast bakom, tjejen överlät frågan till killen, det syntes att de ville säga nej men de sa väl att det var ok. Det handlande paret tyckte antagligen redan här att jag var otrevlig. Jag var inte trevlig och jag var stressad och ville bara försöka jobba så snabbt som möjligt, då passar inte ett "vänta här, jag ska bara..." in i den bilden. De var tröga och stod och funderade på "Ska jag dra mitt ICA-kort?" men till slut kunde jag börja med nästa kund. Fast efter ett tag kom de på att de hade glömt en kupong. Det var mitt i en kund och det stod fortfarande minst sex personer i kö så jag sa att "då får ni ta det i kundtjänst". Att det fanns andra i kön som också ville komma hem verkade de dock inte ha någon förståelse för. "Varför då, vi handlade ju här precis, vill du slippa jobba?" I vanliga fall, som mitt lugna, trevliga jag hade jag försökt förklara mig bättre och antagligen fått dem till nöjda kunder, men igår orkade jag verkligen inte. Jag fixade deras kupong efter kunder jag höll på med, bara för att bli av med dem. Jag får väl vara otrevlig i deras ögon då.

Tio minuter innan stängning ramlade en olivburk ner för en varubergare så jag ringer till golvet för att be de städa. "Då får ni ta det själva, jag har inte tid." Han är ofta åt det hållet den killen, och jag stör mig på hans attityd också. Det var fortfarande lång kö, men lyckades få en att städa ändå. Den sista kunden var klar fem minuter efter stängning, trodde det skulle bli längre.

Det fanns vissa ljusglimtar under kvällen ändå. Några söta barn, några skratt med en kollega, bland annat när hon skulle hälsa på en kund och tittade på mig och sen började skratta: "Varför hälsar jag på dig? Gu va konstigt!". Det var också en snäll kund, som såg på mig och frågade: "Har du ont i ryggen?" Vilket kändes vänligt att uppmärksamma, men det var inte så mycket mer att göra än att konstatera: "Ja".

På vägen hem var mitt ventilationsbehov så stort att stackars kollegan som bor en hållplats bort antagligen fick lite mer hål i öronen, för jag pratade och pratade och pratade. Precis innan jag klev av spårvagnen insåg jag att hon knappt fått en syl i vädret på hela resan. "Shit vad jag pratar!" Hon bara skrattade och log: "Ja-a."

Men det hjälpte. Efter den resan var jag inte irriterad längre.

Himlen har bestämt sig för att sjöar passar fint här utanför.
Först passerar två piffiga unga tjejer i smink och stövlar.
De trippar försiktigt i kanterna och försöker undvika vätan.
Sen kommer ett spralligt barn i andra sorters stövlar och heltäckande galon.
Hon springer med glädje genom vattenpölarna och hoppar och sparkar.

Jag vet vem av dem jag helst vill vara.

En syssling/tremänning var med i Sunset Beach, hon var den elaka färgade tjejen.

En annan syssling var med i melodifestivalen själv någon gång och i bakgrunden flera gånger.

En avlägsen släkting är gift med Vilse i pannkakan Westerberg.

Jag har körprofessor Eric Ericssons autograf.

I Innsbruck träffade jag DJ Ötzi, som bland annat gjort Hey Baby och Burger Dance.


Finns det fler Lassie-historier?

Tänk så mycket spännande saker som händer i kroppen när man nyser.
Man blundar och får gåshud och jag låter en hel del vilket kommenterats mycket.

Ut med det gamla, in med det nya. Följ ljuset i tunneln.

Inatt satt jag på en buss mellan två främmande killar som började pilla mig i håret. Vågade inte säga något eller titta på dem för jag var rädd att de skulle sluta då. Sen stod en kompis på hållplatsen och sa hej då till sin bror, ungefär samma scen som var på jobbet när hon lämnade nycklar till honom häromdagen. Hon var på bussen, men såg inte hårpillet och vi gick av. Sen gick jag och letade efter killarna i Frölunda när jag gått av bussen, jag ville ju få mer hårpill.

När jag ser mig själv i spegeln nu så ser det ut som om det var mer än en dröm, med tanke på rufset som inträtt. Jag älskar hårpill, det är något av det bästa som finns tror jag, särskilt när det görs på rätt sätt. Man ska lyfta på håret och ge det luft, och det är framförallt viktigt i kanterna och i nacken. Min hårpillar-grej jag köpte på Universeum finns även på Teknikmagasinet en liknande variant. Där heter den Orgasmotron. Med tanke på hur skönt det är och vilket knullrufs man får efteråt så är det väldigt passande. Ett betyg på båten om den var just att den var som en orgasm.

...har jag känt mig huslig idag och städat och lagat mat till många.
...blev maten god och uppskattad.
...har Petra fått ett brev nu att räkningen från Fortum avskrivs.
...kan man se ut så här under vattnet.

När man försöker maila till ett mobilnummer, det är då man inser att man måste gå och lägga sig.

För det har någon tyckt till om på Facebook.
Jag känner mig dock något tveksam till detta...

Jag har hört det - man är snyggare än man tror, och det tror jag nog stämmer.

Tänk så olika det är från dag till dag vad man tycker om sig själv. När jag vaknade idag fick jag syn på mig själv i spegeln och tänkte att "ja, men det ser ju faktiskt ganska bra ut" samtidigt som jag andra gånger tänker att de som tycker jag är snygg och sexig måste vara dumma i huvudet eller halvblinda. Vissa lyckas säga komplimanger som faktiskt låter som att de menar det som sägs, medan vissa känns som väl inövade saker att säga, oavsett vad man tycker egentligen.

Jag har väl aldrig känt mig smal, men när jag nu tittar på kort på mig själv för 25 kilo sedan så känns det som att jag borde ha gjort det då. Allting är relativt. Personliga komplex har alla och vad man tycker om sitt utseende beror mycket på vad man väljer att fokusera på, vilket i sin tur till viss del beror på humöret i övrigt. Ofta letar man efter saker att förstärka sin sinnesstämning med. Är man glad hittar man andra saker att bli glad av, och tvärtom.

Personlighet lyser igenom och är en del av utseendet, och kanske är det delvis därför man är snyggare än man tror. Jag tror inte man tänker på sin egen personlighet. Olika personer lägger olika mycket vikt vid personlighetsbiten av utseendet. Personligen koncentrerar jag mig på personligheten och insidan istället för utsidan. Hur klyschigt det än må låta så är humor ändå betydligt viktigare än t.ex. jämna tänder, även om man vid kompatibel humor visar dem ganska mycket.

Ikväll har vi styrelsemöte hemma hos mig och jag ska bjuda på middag.
Jag fick reda på att det skulle finnas en vegetarian ibland oss.
Som vanligt när det gäller mig ställer det till vissa mentala problem.

- Ok, inget kött. Hm.... kött.... kött.... kött.... kött. Äsch.

Hade allmän fantasibrist och kände mig nödd att göra en tråkig tomatsås. Det är väl som i Triss-reklamen: Plötsligt händer det! I Frukt&Grönt-avdelningen kom jag nämligen på att rotfrukter i ugn var en mycket bättre idé och slängde ner ingredienser i min korg. Det som blir spännande nu är att se om jag tagit för mycket eller för lite rotfrukter, hur mycket rotfrukter kan sju personer få i sig egentligen? Samt hur vi alla sju ska få plats vid mitt lilla bord som helst bara vill ha fyra personer kring sig. På pizza/spel-kvällen testades bordet för sju personer och det går, men blir trångt. Eftersom jag ska skriva protokoll, vilket jag åtminstone hittills gjort på datorn, kanske det är lättare om jag äter i förväg. Äh, det löser sig.

Jag tänkte servera potatis, morötter, rödbetor och palsternacka i ugn, möjligtvis även rödlök, och en sallad med avocado och tomat samt en sås med creme fraiche och vitlök till. Jag hoppas detta kommer falla alla i smaken.

När det finns något billigt att köpa som jag inte kan ha själv så försöker jag ibland övertala andra att köpa det istället. Det gäller ofta örhängen, så även idag. De var ju jättefina, och billiga! Halsband och örhängen ihop, 12 kronor. Bara en sån sak! Även om det inte var äkta alls, så var de söta. Men nänä... "Du får väl göra egna hål i öronen så du kan köpa dem." Vad är det för vänskap? Allt ska man behöva göra själv.

Jag är student och då är man inte rik.
Förra terminen tog jag bara studiebidrag och inte studielån.
Om det går skulle jag gärna göra detsamma den här terminen.
Studieskulder är faktiskt inte särskilt kul att ha, tro det eller ej.
Den ökar snarare än minskar känns det som, trots att jag betalat tillbaka två år.

Har inte jobbat särskilt mycket i sommar, har inte haft någon lust.
Jag är inte fattig... än... men jag borde hålla i pengarna bättre.
Därför har jag shoppat en del idag lite spontant sådär.
Jag är farlig att släppa lös i affärer ibland, köper allt som är "billigt".
Borde definitivt inte jobba i butik heller, jag köper så mycket onödiga saker.

En av de saker jag köpte idag var en gosig halsduk.
Jag börjar se fram emot hösten nu.
Friskheten i luften, de klara färgerna, sparka i löv.
Klä på sig varma mysiga tröjor och svepa in sig i gosiga halsdukar.
Det blir som att gå omkring och bli kramad på hela dagen.
Sen blir det mörkt och man tänder ljus och allmänt myser.
Köpte även hållare till blockljus.

Malin tipsade mig om Missy Higgins och jag har svårt att få den här låten ur huvudet.

Det är horder av irriterande ungdomar på stan just nu.
De är uppnosiga och de bryr sig inte och är allmänt störiga.
Vad gör de? Varför är de här? Hur får man dem att lyssna?

Ett gäng satt på gång- och cykelvägen så jag knappt kom förbi. Jag sa "Det finns väl bättre ställen att sitta på än just här"
och jag lyssnade på musik så jag hörde inte riktigt svaret, men det var definitivt att käfta emot det de svarade och inte försökte de flytta på sig heller. En kille gick en bit ifrån sitt gäng vid ett övergångsställe och när han såg mig sa han något i stil med "jävla cyklist" fast vi inte var nära alls. Överallt genom stan fanns det massor med gäng ungdomar, som knappt såg ut att vara över 18, så jag vet då inte vad det var de gjorde där.

Det känns som det är lönehelg, för det vinglade även runt en hel del fulla människor.

Nattens dröm var sjuk och jag inser att den har med gårdagens intryck att göra.

Jag var detektiv i polisen, eller så var det bara så jag sa när jag ringde SOS Alarm.
Då hade jag genom tips upptäckt att det fanns en fasttagen kvinna under marken.
Jag bekräftade detta genom att sticka ner en pinne i ett hål mellan två stenplattor.
När jag träffade kvinnan som verkade sitta rakt under hörde jag "ohajajajajbuff!".
Jag ringde för att ge larm och kunde inte komma på vad det var jag var, detektiv?
Hon brann nog tyvärr inne, och kvar blev bara en svart handske som var behandlad.

Mördaren såg väldigt konstig ut, satt ihop med trådar och hade metall lite här och där.
Jag blev förföljd och gjorde en undanmanöver med två bilar för att finta bort mördaren.
Körde nerför en brant för att gömma bilen vilket mördaren också gjorde,
men jag hade dubbelfintat och på något sätt körde min bil iväg utan mig och mördaren därefter.

Efter nån scen i ett hus där jag insåg att det inte fanns något sätt att vinna så att alla klarade sig så kröp jag fram till en bomb mördaren (som såg ut som en clown med röd krullig peruk) hade förberett och ställde fram den att sprängas direkt. Jag hann precis  undkomma genom fönstret. Eventuellt flög jag iväg med tryckvågen. Sen låg jag där i öknen tills jag såg en fot, som var väldigt opererad och satt ihop med snören och hade långa metallnaglar i olika färger, och då började pulsen slå snabbare för det såg ut som clownmördaren. Sen såg jag dock att stortån var en mänsklig tånagel som var vackert rödmålad och då insåg jag att det var en vanlig människa. Tittade upp och blev glad när jag såg att där stod en tjej jag trodde hade dött i explosionen, som kanske var min dotter (kan hon ha hetat Sofie eller Melinda?) med söta fräknar över axlarna och sa med ett leende: Jag är kirurg!

Och där var drömmen slut så jag vaknade.
Jag kan inte minnas att jag drömt en dröm ända till slutet förut.
Nu minns jag inte längre vilka andra delar i drömmen jag kände igen,
men de fräkniga axlarna kommer från en av Silverfiskens bilder.

Idag gick jag ner i garaget.
Där står följande på en vägg.



Kelrum låter ju ganska mysigt.
När man går runt hörnet står det så här på dörren.



Pedrum? Ett rum för pedofiler? Som kelar?
Hm, jag vet inte jag. Det fanns inga personer i rummet.



Tycker inte att det ser särskilt mysigt ut heller.
Vem vill kela i ett sånt här rum? - Cyklar!
Om båtar kan köla, så kan väl cyklar kela.
Varför inte? Det kan ändå inte bli för mycket kel!

Titta så söta de är, de små nollorna.
Jag förutspår en rolig tid nu framför dem.
Åh, jag vill nästan bli nolla igen.
Man kanske borde ha blivit fadder.
Nåja, det kommer fler nollor.

På spårvagnen på väg hem från jobbet satt två killar och rökte när jag klev på. Jag blir så sjukt irriterad på sånt! Att man har mage och inte tänker på andra - allergiker, astmatiker, folk som försöker sluta röka, eller alla som hatar röklukten. Så här i efterhand stör jag mig även på att jag inte sa till dem direkt, utan sa det till chauffören istället. Han gick och sa till dem tror jag, han gick iväg ett tag i alla fall, men jag vet inte vad som hände. Om de blev tvingade att fimpa slängde de säkert bara ut sina cigg på gatan, så det blir skräp och tar flera år för naturen att bryta ned.

Suck.

Inte lär sig göteborgarna att lämna plats för avstigande heller.

Vi slänger köttfärsen, ok? Sluta tjata.

Pratade precis med Fortum om den 16 månader gamla elräkning vi precis fått.

Avläsningsgaranti
Vi läser av hur mycket el du har använt minst en gång var tolfte månad och du får då en faktura som är baserad på hur mycket el du faktiskt förbrukat. Om vi inte fullföljer vårt åtagande att göra avläsning, behöver du inte betala för skillnaden mellan vår beräknade och din faktiska förbrukning som är äldre än tolv månader.

Den sa hon att den inte gällde, eftersom det finns en avläsning.
Hon skickade vidare ärendet till faktureringsgruppen nu.

Faktureringsgaranti
Om vi inte har skickat ut din nät- eller elfaktura som vi ska, efterskänker vi den del av fakturan som är äldre än 12 månader. Detta gäller både el- och nätkostnaden.

Hon pratade om 10% rabatt på det som är äldre än 6 månader, men det känns löjligt. Personligen tolkar jag båda garantier som att den här räkningen inte är något vi ska behöva betala. Det kan ta ungefär en vecka, sen skickar de ett nytt brev till Petra. Om de inte avskriver det här tänker jag fortsätta bråka, och C som också är berörd i detta har tre års juridikstudier att bidra med. Om de vill ha krig så ska de få det. Det är idiotiskt och löjligt och jag har inga planer på att betala detta. Byråkrater har en förmåga att göra en upprörd ibland alltså.

Jag har gärna halsband och helst i silver och de ska vara enkla.
Så har det liksom alltid varit, men jag har förändrats och börjar inse det.

Jag har satt på mig en enkel silverkedja med ett litet hänge och haft det länge.
Varierat med några olika varianter när jag känt för det. De har varit en del av mig.

Nu använder jag oftare större halsband av olika slag, som syns bättre.
Det blir mer av en accesoar som jag matchar efter kläder och humör.

Jag fick ett guldhalsband för flera år sedan av mitt ex, ett kinesiskt tecken för kärlek som passade mig perfekt, gillar verkligen sånt. Jag blev glad och använde det såklart, men det var ju i guld och jag är en silvertjej, så det blev inte så ofta.

Jag vet inte varför jag hållt mig ifrån guld men tror delvis det handlar om att guld är dyrare och man måste vara mer försiktig, vilket inte passar mig. Jag vill kunna ha på mig det jämt och vill inte behöva oroa mig för att det ska gå sönder. Guld känns mer vuxet och jag känner mig inte vuxen. Jag har nästan bara silver och inte särskilt mycket guld - i princip ingenting. Efter det tog slut med J kändes det dumt att sätta på mig en kärlekssymbol från ett dött förhållande. Nu känns det däremot annorlunda. Jag har börjat använda det oftare och jag trivs numera bättre i guld. Vet inte om det är ett tecken på att jag börjar vuxen. Det är inte längre en kärlekssymbol mer än i sin kinesiska betydelse, J och jag har gått vidare med våra liv för länge sedan och han har till och med skaffat barn. Nu är det helt enkelt bara ett fint halsband och jag inser att guld antagligen passar mina färger bättre.

Det kanske bara är en period jag går igenom, men annars måste jag nog skaffa mig lite fler guldsmycken. Av enkel och slitstark sort, för dyrare varianter skulle jag fortfarande inte trivas i. Det är likadant när jag går ut och äter vill jag hellre äta billigt, även om jag blir bjuden, jag trivs helt enkelt bäst så.

Igår sov jag inte tillräckligt alls på långa vägar.
Idag vaknade jag dock av mig själv, så jag får väl anses vara utvilad nu.
Det var en särskild kroppsdel av mig som såg till att jag vaknade.

När jag låg där och försökte diskutera mentalt med denna kroppsdel,
så ringde Petra, min kära föredetta sambo, och var upprörd.

Sedan december bor jag själv i en etta.
I april till december 2007 bodde jag med Petra i Gamlestan.
Augusti 2005 till april 2007 bodde jag och Petra med C och J vid Heden.

Vi hade Fortum som elleverantör då och nu har de skickat en räkning.
En avstämningsräkning på 490 kronor för februari till april. 2007! Hallå?

Av någon anledning har vi fortfarande kvar Frazze.
Så heter pärmen med räkningar och annat vi haft ihop.
Det är jag som ger Frazze en bostad just nu.

Imorgon ska jag ringa Fortum och fråga om de glömt bort sin Avläsningsgaranti.
De ska läsa av faktisk förbrukning minst var tolfte månad
och fullföljer de inte det behöver man inte betala det som är äldre än tolv månader.

Vi har själva läst av mätaren och rapporterat mätarställningen.
Minns inte siffrorna nu såklart, men vi har gjort det vi skulle göra.
Jag tror nog att det varit någon förbi och läst av de också.

Jag är inte så upprörd, mest lite trött.
Hur tänkte man här egentligen?

Har haft ont i en muskel och under den tiden har jag gått till massören två gånger. Därför känns det lite imponerande att lyckas utveckla en inflammation där i ryggen. Jag smörjer dock med massageliniment. Jag har egentligen ingen aning om vad det är för något, men det luktar Jenka-tuggummin och det hjälper. Hoppas slippa sitta i kassan imorgon också, men "vi ordnar det" kan betyda ganska olika saker på jobbet.

Metro hade en tänkvärd krönika idag.

Det handlade om hur vi ska hålla på att se ner på oss själva hela tiden.
Vi fokuserar lätt på det negativa och är inte bra på att ta emot komplimanger.
Jag skämtar lätt bort en komplimang eller skyller ifrån mig och ger bort äran.
Det är många som är likadana, det vet jag redan.

Frågan är varför?

Är vi rädda för att andra tycker något negativt om oss och skyndar oss att säga det först så det inte sårar oss? Har vi så dålig självkänsla att vi inte tror på komplimanger vi får? Är det bekräftelse vi söker genom att förneka det, för att få ytterligare bevis? Är det rädslan över att verka för självgod? Alla har vi våra egna personliga komplex som ingen annan tänker på men som vi själva kan må ganska dåligt över. Varför då? Titta inifrån och ut istället för tvärtom.

Skönheten ligger i betraktarens öga, men vem har sagt att vi inte kan betrakta oss själva? Vi borde alla bli bättre på att uppskatta våra egna bra egenskaper, både fysiska såväl som psykiska. Man är sin egen bästa vän och borde behandla sig själv därefter.

Vägbeskrivningen hade jag läst igenom men inte memorerat.
Tänkte att jag kör på känsla när jag kliver av hållplatsen.
Jag skulle till nummer 25, och när jag klev av stod det 9-17 på skylten.
Gick vidare och kände mig skitduktig som gick rätt på en gång.

- Pfff, vem fan behöver vägbeskrivningar liksom!

Det kom en rondell, det stod rätt gatunamn, jag är grym!
Sen passerade jag rondellen och plötsligt stod det fel namn på skyltarna.

- Meh, hallå, vad hände nu? Hur gick det här till?

Nåja, jag behöver ingen vägbeskrivning, hur svårt kan det vara?
Jag var ju på rätt gata nyss, det är bara att gå tillbaka.
Gick tillbaka till hållplatsen igen, det står fortfarande 9-17 på skylten.
Jag antog att det var vägen där bussen åkte som var rätt,
men husen längre fram kändes för låga och för gamla och fel helt enkelt.

Testade därför att gå över vägen och in på en gård, det skulle kunna vara rätt.
Det är ganska svårt att läsa gatuskyltar på avstånd i mörkret med något taskiga linser.
Då får man gå ganska nära för att kunna läsa så man får traska en bit.
När jag kom tillräckligt nära upptäckte jag att det var fel ändå.
Återvände än en gång till hållplatsen, det står fortfarande 9-17 på skylten.
Kan det vara de här husen ändå? Nä, det stod något om 5 minuters gångväg.
Började gå en bit på vägen men insåg ju längre jag gick att det kändes fel.

Det är här jag ger upp.

- Hej.
- Hej, alltså ni har ju väldigt fina kvarter, men var bor ni??

Självklart var det husen närmast hållplatsen trots allt.
De hus jag gått förbi några gånger redan.

När jag väl kom fram var det väldigt trevligt och lägenheten var fin.
För ovanlighetens skull var det väldigt många tenorer där.
Det KAN ju ha något att göra med vilken stämma värdparet tillhör.

När de få som var kvar började stirra tomt framför sig och se ut att vara färdiga för sängen så gick jag hem. Jag tänkte ta tid och noterade därför att klockan var halv ett när jag började gå, men sen glömde jag bort att titta på klockan när jag kom hem. Det kan ha något att göra med att jag tog med mig en vilsen kundvagn en bit på vägen, duktig och ordningssam som jag är. Ehum. Men jag tror det tog lite mindre än en halvtimme, en skön nattpromenad fylld av sång. Inte en särskilt stabil sång, de där massiva magmusklerna jag hade en gång i tiden när jag gjorde 500 sit-ups om dagen en sommar när jag hade tråkigt är borta för länge sen, så varje steg mot marken hörs i rösten. Gratis vibrato, tjoho.

På Liseberg i måndags stod det ett äldre par framför oss.
De fick mig att smälta, de var så söta.

En söt liten tant med gammelfläckar på huden, och grått hår som hon försökt färga brunt och en gång i tiden hade friserats till väl lagda lockar, men nu mest bestod av ett sött rufs. En söt farbror med rynkiga händer som säkert var minst ett huvud längre än den lilla tanten.

Det syntes lång väg hur kära de fortfarande var i varandra.
Han la sina rynkiga händer på hennes axlar och stod bakom henne.
Trygghet, närhet, och en gnutta massage eller beröring.
Oavsett hur de stod så rörde de alltid vid varandra.
De sjöng glatt med i allsångerna och tanten tittade leende och kär upp mot farbrorn.
Gemenskapen de delade med varandra gick inte att missa.

Det är sådant som gör att man förstärks i tilltron till mänskligheten och kärleken.

Bytte spårvagn vid Kungsportsplatsen igår och där satt två killar med viss brat-anda i 25-30-årsåldern, med varsin väska som såg ut att innehålla packning.

- Fan asså jag är inte så upplagd för att supa egentligen.
- Nä, inte jag heller.
- Skulle hellre gå på bio.
- Ja, jag med! (Entusiasm anas.)
- Jag vill se Batman.
Nu kommer falsettrösten fram och entusiasmen sprudlar:
- Ja!! Jag också!! ...ska vi inte göra det?
- Ja fan, vi åker hem och bokar biljetter och går på bio istället.
- Fan va bra!

Jag bara log. Tyckte det var ganska gulligt, särskilt i den åldern.
Tänk va fint med vänner som tänker likadant som en själv.

När jag vill göra något blir det oftast ganska spontant.
Jag kommer på något jag vill göra och sen frågar jag några.
Öppnar en lista i mail, mobil, Facebook eller liknande och klickar i på måfå.
Diverse trevliga människor utan större genomtanke.

Ibland misströstar man lite för att folk bangar.
Ibland känns det som att det ändå inte är någon idé.

Ibland går det bra, ibland går det dåligt.
Oavsett hur det går så har jag inte så bra överblick.
Men det blir desto mer spännande då att se vilka som kommer.
Ikväll bakar vi pizza och spelar spel.
Jag tror vi blir åtta stycken, men det återstår att se.
Det känns i alla fall bra ibland att jag har svårt att ge upp hoppet.
Ibland lönar det sig nämligen och resultatet blir väldigt trevligt.

"Vad heter filmen om en kille som ska köpa kondomer men de var svårare än han trott?"

Kära besökare, jag är ledsen att jag antagligen inte lyckades hjälpa dig med denna fråga.
Antagligen fick du min kondomreklam som resultat när du frågade Google om detta.
Jag ställer frågan vidare till mina få men trogna läsare, har ni något förslag på frågan?

Andra saker folk sökt på för att hitta hit är bland annat:

svullen i rumpan vuxen
      och
varför får flickor lättare blåmärken än män?

Jag är återigen ledsen om jag inte kunnat stå till tjänst.

Finns det de som har någon de kan berätta allt för?
Det mesta kanske, men är det verkligen allt?

Jag är ganska öppen för det mesta när det gäller mig själv.
Förtroenden är dock något jag behåller för mig själv.
Även i de fall där det känns som om det vore nyttigt att berätta.
Det kan dock vara bra att förtydliga ibland att det är känsligt.

Med andra ord finns det vissa saker jag inte får berätta, pga andra.

En del saker vill man prata om med någon som är insatt.
En del saker vill man prata om med någon som står helt utanför.

En del personer har jag komplicerade relationer till, där måste jag ibland välja mina ord försiktigt.

Ibland har jag något som brinner och vill komma ut och då måste jag fundera lite.
Det är oftast ingen som känns självklar att höra av mig till då för att ventilera.
Vem är tillräckligt involverad i mitt liv för att vilja lyssna utan att tänka på bieffekter?

Jag undrar om det finns de som har en så nära relation att de kan prata om precis allt.
De som berättar förtroenden för andra för de delar allt och vet att det stannar där.
De som diskuterar färgen på sin avföring utan att skämmas.
Om det finns de som har en sån relation, är det verkligen nyttigt i så fall?

Jag inser redan några saker om det här året som sekreterare i körstyret.

Jag kommer känna dåligt samvete för att jag inte gör saker.
Jag kommer känna mig duktig och produktiv för att jag gör saker.

Jag kommer inte alltid göra allting på en gång och tills jag utför det kommer det ligga och gnaga något på samvetet, men när jag väl gör det, och det kommer jag göra, så kommer det kännas bra. Jag har redan känt av det och har ikväll börjat mailattackera koristerna och pillat med hemsidan. Ergo: nu känner jag mig duktig och produktiv. Jag har till och med tvättat ikväll.

Vidare förutspår jag att jag snart kommer känna ett visst obehag på grund av intag av nötter och väljer att fira min produktivitet med en film.

Typiskt att jag först idag fick reda på att det var internationella orgasmdagen igår... Tioårsjubileum och allt.

"Den instiftades av den provokativa konstnären och aktivisten Alexander Hirka 1998. Hirka instiftade den som en födelsedagspresent åt sin flickvän och vill att människor den här dagen ska ge sig hän åt extasen, njutningen och vällusten."

När man var liten kunde en timme vara en evighet.
Nu känns det som tiden bara försvinner, det går så snabbt!
Jag har tagit på mig ansvar, men har ännu inte hittat tiden att åtgärda det.
Ikväll blir det bastukalas, men innan dess finns det kanske lite tid över.

Jag vandrar en väg.
Jag har redan kommit en lång väg.
Fram kommer man nog aldrig, men man kan närma sig.
Jag försöker. Det går ganska bra.

Men av och till slungas jag tillbaka.
Det kan vara stora saker eller små.
Sen kan det vara lätt att fastna där ett tag.
Då glömmer man att det alltid sker både bra och dåliga saker.
Då fokuserar man på det dåliga
och personligen drar jag mig lätt undan då.

Min lördag var inte en särskilt bra dag.
En vecka till sjöss med bristfällig sömn.
Fest kvällen/natten innan med ännu tröttare resultat.
Men framförallt hormonella störningar.
PMS eller pga mensuppskjutarmedicinen.
Vad det än var kände jag mig lättretad och nära till gråt större delen av dagen.
Jag varnade de andra i byssan om detta i förväg.

En sådan dag är en dålig dag för följande scenario.
Frågar om sällskap till affären och väntar in detta vid jakande svar,
men efter att ha hämtat skepparen åt ett besök har övriga försvunnit.
Jag ropar och går efter men de saktar inte in.
Jag kan inte gå särskilt fort och försöker inte heller när de ändå inte tycks vänta.

Jag hatar sånt.
Det gör ont i mig.

De svänger och jag tror inte det är mot affären så jag frågar.
Nej, de ska inte till affären, så jag får gå själv.
Väntan förgäves och jag är övergiven.
Sån känner jag mig och det är jobbigt.

Jag slänger iväg ett sms för att ventilera och stackars Petra blir nog lite orolig.

Men det är bara så, att även om jag vandrat längs vägen så finns mycket gammalt kvar. Jag är inte bra på att ta för mig, jag glider hellre undan, jag vill inte störa eller ligga någon till last. Jag tänker själv mycket på andra och hur de tänker och känner och agerar mycket efter andras bästa, ibland glömmer jag mig själv. Gång på gång inser jag återigen att alla andra inte fungerar likadant och känner mig överkörd eller oförstående. Även om man inte inser den stora skadan måste man väl ändå förstå att det inte känns kul? Detta var dagen efter festen, där det även blev väldigt tydligt att jag inte är så socialt anpassad som jag skulle vilja vara. Då var jag trött och ville gå och lägga mig redan innan middagen vilket gör det så tydligt. De andra skrattar och har roligt och jag känner mig mest nykter och utanför.

Jag undrar hur man ska pumpa upp självförtroendet bättre. Oftast tänker jag inte på det, jag är inte alls så deprimerad som det här inlägget antagligen får det att låta som, men då och då får jag punktering och självförtroendet rasar. "Vem vill väl höra på vad jag har att säga, vem bryr sig väl om lilla mig?" Då känns det som att göda den elden när jag yttrar mig i gruppsammanhang och det känns som att det passerar obemärkt förbi. Då känns det som om jag har rätt, fastän jag egentligen vet att jag inte har det. Men i de coola människornas värld känner jag mig inte alls hemma, då behöver jag någon att hålla hårt i handen.

Jag glömmer mig själv ibland. Snälla, gör inte det du också.

Det var förvisso kulingvarning i söndags och det fanns lite vågor, men de var mest roliga den gången. Det var i mitten av veckan det fanns en dag där många blev sjösjuka och hängde över relingen. Det känns dock som om vi hade otroligt bra timing med vädret på seglingen med tanke på allt man läser om stormen så här i efterhand. Solen sken och vinden räckte oftast till att segla också.

Jag har inte kommit ikapp med sömnen. Jag är så trött, så trött. Det första mötet med styret tog några timmar i tisdags efter massage och två timmars jobb, igår jobbade jag 12-21 och så även idag. Jag får återkomma senare.

Det må låta som en klyscha, men det är sant: Vilken upplevelse!

Förra söndagen lämnade trettiotalet förväntansfulla människor Thulekajen i Uddevalla för en veckas segling på skutan T/S Britta. Vi har tagit oss fram med både segel och motor, då det inte alltid var så mycket vind, men däremot sol nästan hela veckan, härligt väder. Vi passerade i tur och ordning Ellös,  Fiskebäckskil, Kragerö, Stavern, norsk skärgård och naturhamn, Svinesundsbroarna, Havsstenssund, Hunnebostrand, Kungshamn, Smögen, Stora Kornö och tillbaka till Uddevalla i söndags. Vi har badat en hel del, bland annat två gånger på öppet hav (över 300 meters djup) med segel uppe och ändå kunnat simma före skutan för att dra den framåt i en tamp - för att få snygga bilder om inte annat. Fotograferats har det gjorts massor, både här och där. Det är svårt att misslyckas med korten på en sån här resa. I tisdags låg vi för ankar i norsk skärgård och fick därför vara uppe en timme var under natten för att vara ankarvakt. Den natten slog 120 000 blixtar ner över Norge och det var väldigt vackert att titta på, särskilt eftersom det inte regnade där vi låg. En eller två nätter regnade det lite och då läckte det en aning, så det var tur att jag valt en sovplats i mitten. Det har kryssats och dragits i tampar och en övning i "Man över bord" och brandövning har också genomförts. I fredags festade vi loss i Hunnebostrand, vilket var trevligt trots att jag redan innan middagen kände mig så trött att jag ville gå och lägga mig (höll ut till tre-fyra nånting ändå). I lördags hade jag byssatjänst ihop med tre till och tillagade fiskgryta och gulasch till 35 personer - med andra ord var det fullt upp hela dagen. På kvällen hade vi en liten minikonsert på Stora Kornö i utbyte mot hamnavgift, och det har sjungits mycket även annars hela veckan, framförallt Svensk Punschsång och Hoist the Colors.

Jag är nöjd, jag har fått färg, och nu har jag nog kommit ikapp med sömnen igen och duschat bort saltet.

Jag är hemma. Jag har haft det bra. Jag har inte lidit särskilt mycket av någon sjösjuka. Jag har inte bränt mig särskilt mycket. Jag har sovit, men inte särskilt mycket. Kändes som jag skulle somna där jag satt på relingen tidigare idag och var livbojsvakt, men det är så svårt att rädda sig själv om man skulle ramla i så jag struntade i det.

Men jag är trött.
Väldigt trött.
Zombie.

Eftersom jag snart kommer somna får ni veta mer om min resa imorgon antagligen.



Jag sov här.
Sov ganska bra efter att jag började använda öronproppar.
Men jag har sovit alldeles för lite.

Godnatt.