I'm a big big girl, in a big big... blog?
En blogg jag har hittat tillhör mitt ex, som numera är pappa sedan två månader tillbaka. Vi skiljdes åt utan några större problem, det var känslorna som tog slut, men jag tror inte det är många som klarar av att vara vän med ett ex. Numera är vår ytterst sporadiska kontakt mest via internet någon enstaka gång. Sms:ade iväg ett grattis när jag hörde att han blivit pappa också. På bloggen om hans son, där hans sambo är den som skriver det mesta av innehållet, fanns det bland annat ett kort på exet som har somnat med en sovande son i famnen. Jag blev sugen på att lägga till en kommentar att "han somnar ju hela tiden!" men det kändes fel. Jag har aldrig träffat hans sambo och vet inte alls hur hon är. Jag vet heller inte riktigt hur jag själv skulle reagera om ett ex från min framtida pojkvän hörde av sig från det förflutna på ett sådant sätt. Den intimiteten man delar med någon man älskar vill man helst vara ensam om. Även om man vet att det funnits andra innan en själv, är det skönt om man inte får något som påminner om det, så man kan förneka det en aning. Man skriver på ett offentligt forum, men vissa personer vill man helst att de inte hittar dit ändå. Jag tror att jag är en sån person. Liksom mina föräldrar är det för mig. Det skulle inte vara världens undergång om de hittade hit ändå, men lite olustigt skulle det allt kännas ändå.
Varför är det så? Varför är det lättare att blotta sina djupaste tankar för vänner eller främlingar, än för sina föräldrar? Är jag den enda som känner så, eller är det standard? Det känns så ologiskt, men det är likadant med sången. Flera som tjatar att jag ska sjunga för dem, men jag sjunger hellre på scen framför massor med främlingar, eller personer på avstånd, än för en eller några få som jag känner i ett mer intimt sammanhang.
Hur gör man? Får man läsa alla bloggar? Hur ska man göra för att inte känna sig spionerande? När får man kommentera? Och när man har fått en kommentar, hur ska man svara? Ibland känner jag mig lite vilsen i den här stora världen...
Du skriver väldigt bra. Lätt att svepas med måste jag säga. Jag är ganska ny i bloggvärlden så jag har ingen aning om man får kommentera på alla eller inte. Antar att det finns någon slags vett och etikett i bloggvärlden.
Själv har jag inte talat om för någon om min blogg. Ingen jag känner läser den. I alla fall inte så att de vet att det är jag. När jag började var det nog som för dig - jag bara skrev lite istället för att skriva dagbok. Jag tänkte att ingen kommer någonsin hitta dit i alla fall och det gjorde inget heller. Nu har jag ett litet gäng bloggar som jag gillar och följer och känner mig lite nöjd med det.
Men jag håller med du...min mor skulle inte få läsa.
ja vem vill man skall läsa egentligen..
Mer nya vänner som är utan förutfattade meningar, på gott och ont, som skapar sig en egen bild utifrån det jag skriver. Så är det kanske med kommenterandet oxå. Jag kan kommentera de jag känner irl och de som jag inte känner.
Det finns en bloggare som jag halvkänner, vars kompisar jag även halvkänner men jag tillhör inte det sk. gänget och där är det svårare med kommentarerna. Varför?
Jag har i alla fall inte brutit igenom vallen där.
Annars är det väl bara att läsa på. No mercy...
Antagligen skapar sig olika personer olika regler. Finns det officiella riktmärken är de nog ändå inte tillräckligt utbredda för att gälla alla. Vanligt sunt förnuft, som med det mesta i livet. Och där är det lätt att känna sig som en liten grå ointressant mus som väl ingen kan tycka vara spännande att titta/lyssna på. Men uppenbarligen finns det vissa som gör det ändå. Jag tänker nog alltid på vilka som skulle kunna läsa och håller mig lite restriktiv ändå. Försöker iaf. För jag skulle nog inte gå tillbaka till inlägg som är några månader gamla och rensa om det skulle visa sig att... t.ex. mor skulle hitta hit. Det får vara som det är.
Göran, snart kommer kanske det gyllene tillfället, där det känns naturligt att kommentera. Eller så får du öva på andra bloggar så det till slut kommer naturligt att lämna avtryck. Vore intressant att få veta vad personer som inte känner en tycker om en efter att ha läst här, särskilt jämfört med personer man känner "på riktigt".
Mina lyten, om du inte skvallrar för min mor så lovar jag att inte berätta något för din heller :-)
Jag skall sätta upp ett mål, jag skall snart kommentera...
Jag tror inte att man är någon annan här eller där, egentligen. Om man är ärlig. Här "pratar" jag dock med personer som jag inte vet om jag gjort irl. Vem vet om
vi träffats på ICA. Hade jag då då sagt mer än, Tack det var bra, nä jag skall bara ha på beloppet... Jag hade kanske missat dig där.
Det intressanta på bloggen är vad man skriver och inte hur man verkar vara eller vilka man umgås med?
Och jag gillar det du skriver själv ;-)
Jo, jag menar att man upplever olika saker och olika sidor, även om man i grunden alltid är samma person. De flesta agerar nog annorlunda kring Gösta, 93 år, än kring Frida, 6 år, eller mor och far 55 år. Och beroende på hur man är som person tar man kanske till sig olika saker från andra. Vet att några på jobbet tyckt det varit konstigt att jag umgås med en annan tjej där för hon är så sprallig, och jag är iofs lite blyg och upplevs nog ännu mer sån då jag oftast koncentrerar mig på att jobba och ta hand om kunderna. Jag får dåligt samvete om jag står och pratar med någon som inte kan koncentrera sig på kunden framför sig, eller om det blir kö, t.ex. Är inte särskilt mottaglig för vad kunder säger heller, det mesta känns som dåliga, framkrystade skämt, som man redan hört massor med gånger "Jaså här sitter du alldeles själv och bara väntar på mig" "En trisslott också... en med vinst!" De flesta kunderna är liksom bara jobb, även om jag är trevlig för stunden.
Även de som träffat mig samtidigt i samma situationer skulle nog beskriva mig på olika sätt. Har precis hjälpt en kompis med ett seminarium hon skulle ha i skolan genom att ange tre starka sidor och tre svaga som hon kan utveckla, och hon skulle be två till. Jag tror det är många olika svar man skulle kunna få där. Det vore nog rätt intressant till och med.
Men vad gäller bloggandets kommentarer så fortsätter jag nog att inte kommentera exets bebisblogg. Det känns bäst så. Tack för komplimang! :)
