Näktergalning

Möt Clarence Crafoord. Det gjorde jag nyss på tv i ett reportage som berörde psykoanalys och Freud. Clarence är psykoanalytiker och det är två saker som slår mig när jag tittar på honom. Ögonbrynen! De där ögonbrynen! På tv förhöjdes dessutom effekten av glasögon som gjorde att de såg större ut. Lite som stora, håriga vingar i ansiktet. Jag tror det är så han kommer lämna den här världen till slut, genom att låta ögonbrynsvingarna växa tills han kan flyga iväg som en ängel. I reportaget verkade de uppta halva pannan och hela mitt fokus. Det är svårt att föreställa mig att ligga i hans soffa och rannsaka sig själv. Hur skulle jag kunna fokusera på orsaker i mitt beteende som härstammar från mina föräldrar med sådana ögonbryn hängande över mig? Om det är hårfobi man vill behandla bör man nog vända sig till någon annan.

Det andra jag tänker på är män, behåring och ålder. När män blir äldre försvinner hår från huvudet och dyker upp på helt nya ställen som i näsan eller i öronen. I det här fallet växer det till och med hår på näsan.

Och ändå... varför känns det lättare att acceptera hår på en manlig näsa, än en mörknande mustasch under en kvinnas näsa? Även kvinnors behåring förändras med åldern, men då blir den mer iögonfallande än männens.


Långa hårstrån får mig att tänka på morfar...