Näktergalning

"Jag gillar ditt hår. Gillar du att dammsuga? Chokladfontäner? Jag gillar inte kondomer, de kostar mycket... Jag gillar kåta och hjälpsamma tjejer!"

"More About Me :
I'm looking for that special someone...

Who I Would Like to Meet :
Blondes, big breasts, generous, good in bed!"

26-årig, arbetslös göteborgare som letar efter "casual encounters".
Keep on looking säger jag bara!

Inkomna raggningsförsök utan resultat:

- Can I drop an application to be your lover?
- Ojdå, jag visste inte att änglar kunde flyga så här lågt.
- I know what caused global warming. You!

Språkade med en datalingvist nyss och fick ett tips. När man talar med ett datoriserat talsystem så kan man svära åt dem, så blir man kopplad till en människa. Det funkar inte på alla, men de flesta, enligt henne. Bra skit! De kan säkert bli frustrerande ibland, så det måste vara en inbyggd nödbroms.

Skolan slutade tolv idag.
Fyra timmar senare kom jag hem.
Däremellan gick jag på stan.
Ska sjunga för frimurarna imorgon iklädd "den lilla svarta".
Någon svart, liten klänning fick jag dock aldrig med mig hem.
Istället blev det gummistövlar och handväska från Lindex.

En affär (Tezzie?) verkade lovande, men den galne italienaren i den gjorde mig mer än lovligt nervös. Han pratade hela tiden, försökte övertala alla att köpa något, framförallt en speciell tunika som även jag prövade. Han tog mig i armen och drog med mig för att visa på skyltdockan precis utanför hur den såg ut på. Han öppnade dörren till en provhytt och drog ut kvinnan därinne till en spegel därutanför för att visa hur hon skulle bära den. Hon köpte förvisso tunikan också. När jag gick in i provhytten var jag nervös. Jag visste att han skulle komma, och han kom. Mellan varje byte stressade jag, som jag aldrig gör annars. Kände inte för att visa mig halvnaken för honom, även om han själv inte bryr sig. Det är ändå min kropp. När han kom hade jag på mig en klänning han rekommenderat. Halterneck ger alltid vissa BH-problem och jag stod precis och funderade på om man kunde dra upp den tillräckligt långt bak på ryggen för att dölja BH:n. Då kommer han och drar ner den så hela ryggen blir bar. Kanske är det så man ska bära den, men jag kommer inte gå tillbaka dit. Han var jobbig och påflugen, integriteten kändes avlägsen och det kanske funkar på en del, men absolut inte på mig.

Man måste kunna känna av en kund och veta vad den vill ha, eller kanske framförallt inte vill ha.

Jag har tjatat länge om städning. Det är för att jag tänker på det mycket men inte kommer till skott. Jag vet att jag borde städa, så jag tänker att jag ska göra det, men i slutändan hittar jag på något annat, för det är ju så tråkigt. Den här gången har jag dessutom gått in på grunden, sorterat papper och andra saker som staplats och behövde organiseras. Det gick inte så fort framåt bara.

Inatt när jag kom hem satte jag mig därför på golvet i hallen och sorterade hygienartiklar och liknande, plus att det låg massa saker i min säng för att komma åt med dammsugaren. Jag var hemma vid fyra och kom i säng vid sex ungefär. Klockan tolv gick jag upp igen idag och halv tre fick jag besök. Först kände jag mig supertrött och undrade vad sjutton jag gett mig in i. Två stycken behövde iväg innan 17.30, annars hade det inte varit så tidigt. Jag drack inte särskilt mycket igår och ingenting efter 23, men det blir ändå viss skillnad dagen efter. Det gick dock snabbt över och jag satte genast igång att städa som en liten tok. Om man inte gör saker i tid får man göra dem under tidspress istället.

Halv tre ringer mobilen för att få vägbeskrivning från spårvagnen, då håller jag på att dammsuga för fullt. Förklarar, lägger på och dammsuger det sista. Öppnar dörren genom porttelefonen när den ringer, skakar badrumsmattan på balkongen och sätter på mig strumpor och välkomnar sen min första gäst. Puh.

Men nu är jag fascinerad. Lägenheten känns mycket större och det är så fint! Som vanligt är min målsättning att hålla det städat länge, men vi får se hur det går i praktiken.

Vill ni veta något äckligt?
I så fall, fortsätt läsa.
Annars... ja, gissa vad.

I onsdags kväll på väg hem på spårvagnen satt en kille i min ålder tvärs över gången.
Han ser lite rastlös ut och tittar sig omkring.
På golvet på spårvagnen hittar han en vit tesked i plast.
Han tar upp den och bryter isär den.
Och sen... tar han en flisa ifrån den och börjar använda som tandpetare.

Uppgifter om din skuld
Antal år att betala 13 år
Din skuld är 85,651 kronor
Expeditionsavgifter 1,300 kronor
Ränta 15,819 kronor
Du kommer sammanlagt att betala (inklusive avgifter och ränta) 102,692 kronor

Upplyftande CSN, verkligen. Särskilt när man vet att skulden kommer fortsätta växa innan jag är färdig, även om jag försöker klara mig på bara bidrag just nu så finns det ändå räntor. Jag får inte ens söka studiemedel via internet. Nu måste jag se till att hitta papper att posta, ge mig pengar!

Nu ska jag betala räkningar. Jag har riktigt roligt idag alltså.

Jag tror att man mår bra av att ha regelbundenhet i sitt liv. Men har jag det? Nä.

Sömn. Ibland lite, ibland mycket, alltid på olika tider.
Mat. Ibland lite, ibland mycket, alltid på olika tider.
Och det är ändå det mest grundläggande i livet. Mat och sömn.
Tandtråd. Ibland, ibland inte.
Lotion. Ibland, ibland inte.

Mycket går i perioder, plugga, tvätta, betala räkningar, socialisering... Just nu kommer jag faktiskt inte på någonting som är särskilt regelbundet återkommande i mitt liv. Jag antar att jag borde skaffa mig bättre vanor...

Kulturen flödar. I torsdags var vi på Konstmuseet, igår på Röhsska.
I vanliga fall tycker jag inte museum är särskilt roliga egentligen.
Jag har dock kommit till insikt. Man behöver en guide.
Visst finns det vissa intressanta saker även utan guide,
men med får man upp ögonen för fler detaljer.
Som fuldockorna som oftast är familjen Carin och Carl Larsson med alla barn.

Dockan på bordet på bilden är Matts som dog hyfsat nyfödd.
Hans meddelande: So long suckers! Jag drar.
Man kan även se skateboards med allmogemotiv och RInkebyhästar.
Det är känguru, panter och kamel med dalahästmålning.

Det är kanske inte så farligt ändå att vara kulturell.

Sommaren innan trean på lågstadiet fick jag mina första glasögon och jag minns känslan av att upptäcka att björken hade små grenar jag inte hade sett innan. På högstadiet började en kompis en övertalningskampanj för att jag skulle skaffa linser, då hennes pappa var lärare på optikerutbildningen. Jag svarade att jag inte hade någon användning av linser, det verkade bökigt och det fungerade ju redan så bra med glasögon. Men till slut i åttan gav jag med mig. Jag minns att det var lite bökigt i början att få i och ur linserna,  men man vande sig. Minns särskilt en gång när jag tog linserna direkt ur desinficeringsvätskan för jag hade glömt att neutralisera dem. Det har hänt fler än en gång och det svider duktigt när det händer i ögat, men just den gången var jag nybörjare och inte bra på att ta ur linserna, särskilt inte med knipreflexerna som slog in för att försvara ögat. Jag såg mig själv som en linsmänniska och trivdes inte alls i glasögonen.

Nuförtiden har jag blivit latare och bryr mig mindre om utseendet antar jag, så jag har oftast glasögon nu. Kompisens pappa har hela tiden varit min optiker, fast när jag var i Österrike skaffade jag nya glasögon för att jag hört att det var så billigt. För bågarna betalade jag 30€ och för glaset 300€. Om man ser sämre än typ minus fem så går man till ögonläkare och får recept som gör att man får glaset billigare. Kanske var det att han pratade tyska eller så sa han det helt enkelt inte alls, men han korrigerade min syn till starkare glas på höger öga samt viss astigmatism (brytningsfel). På höger öga har jag alltså minus åtta nuförtiden på glasögonen, men inte på linserna. Min optiker i Sverige har precis gått i pension men jag beställde mina sista linser från honom nu precis. Fördelen med att känna sin optiker så han vet att man sköter sig gör att man inte behöver kontrollera synen innan. Jag trodde jag hade samma syn som tidigare, men att glasögonen är starkare har antagligen försämrat min syn lite igen. -7,25 verkar inte räcka ordentligt, jag ser lite suddigt. Problemet är att det är halvårslinser. Men jag tror jag nöjer mig med dem ändå, för att inte verka jobbig.

Det enda man kan roa sig med hjälp av sin dåliga syn är att jämföra med andra. Man tävlar, det gör man. När folk klagar på att de ser så dåligt, för de har typ minus tre fnyser man lite och slänger till dem att "jag har minsann minus åtta på höger". Något måste man ju försöka imponera med. Vissa har ju knappt någon skillnad alls med eller utan glasögon.

Jag brukar vinna, jag ser såpass dåligt. Hade det här varit på stenåldern så det inte fanns glasögon eller liknande hade jag för länge sen blivit överkörd av en buss, förutsatt att de hade funnits på den tiden. Utan hjälpmedel hade jag varit handikappad, men nu ser jag antagligen bättre än många som inte ens tycker de behöver glasögon.

Jag förlorade i somras, det var fascinerande. Jag har träffat två stycken som har ungefär samma syn som mig, så man kan låna varandras glasögon för skojs skull. Under seglingen träffade jag en tjej som hade lite mer, typ minus nio eller tolv eller så. Men där fanns också en tjej som måste ha linser, för hon ser så dåligt att hon blir yr av glasögon. Hon hade typ minus 20 och så starka linser som det gick att ha ungefär. Om hon skulle börja se lite sämre var hon antagligen tvungen att ha både linser och glasögon, vilket helt förtar linsernas smidighet att slippa glasögon.

Man kanske ska vara glad för det man har, för operera ögonen verkar lite läskigt. Men kanske en dag....
Tills dess kommer jag fortsätta tävla med min dåliga syn - för vad ska man annars göra med den?

Varför samlar man på så mycket saker när man är liten? Själv samlade jag fruktpapper, fruktmärken, godispapper, tablettaskar, suddgummin, studsbollar, kulor, bokmärken, klistermärken, brevpapper. Mina bröder samlade på kapsyler så det gjorde eventuellt jag också. Kanske var det även något mer som jag glömt nu. Tror de flesta barn samlar på någonting under någon period, men vissa verkar visst aldrig sluta. Undrar om det på något sätt hör ihop med ovilja att slänga saker, som jag känner. Särskilt spartanskt och kliniskt rent lär jag aldrig bo.

Slutat jobba.
På väg hem.
Går på spårvagnenlängst fram.
Möter förarens blick. Han ser mig.
Dörrarna stänger sig nästan på mig.
Hallå, vad var det bra för liksom?

Min hållplats.
Jag går av spårvagnen längst fram.
Dörrarna stänger sig på mig på riktigt.

Vafan?!

Var det fel på spårvagnen eller dörrarna?
Var det medvetet eller omedvetet?
Tyckte han att det var roligt?


Jag kommer att tänka på pojkar som rycker flickor i flätorna för att få uppmärksamhet och visa att de är intresserade. Är det här ett sätt för göteborgare som vuxit från skolgårdens flätade flickor, att vifta med spårvagnsdörrarna för att påkalla uppmärksamhet. Kärlek börjar med bråk sägs det ju, men är det verkligen särskilt smart att irritera någon för att försöka framkalla varma känslor? Jag är tveksam. Så även till metoden att tuta på flickor när man kör i sin bil. Vad tror de ska hända? De tutar och flickorna rusar mot bilen, trycker sig mot den och slickar på rutorna?

Bil. Motorväg. Får syn på två cyklister. Det är två flickor! Tuuuuut!
Reagerar flickorna? Det spelar ingen roll, bilen är redan borta ändå.
Och de levde faktiskt aldrig lyckliga ihop i alla sina dagar.
Skaffa nya idéer istället.

Det är något visst med rött. Jag har nästan aldrig matchande underkläder och det har jag inte idag heller egentligen, men de är röda. Det är en speciell känsla att sätta på sig något man tycker är fint och trivs i, även om ingen kommer se det. De är inte där för andras skull, de är där för min egen skull. Man kan gå omkring med ett leende tänkandes på den hemlighet man bär under kläderna. Mycket gör man för psykologiska skäl, för att bli på bättre humör och ta hand om sig själv. Så är det till exempel med att sminka mig innan jag går ut för att dansa. Det är klart att jag inte behöver göra det, men det är en del av det som får mig på partyhumör, en del av att ställa in sig mentalt på det man ska göra.

Så de finns därunder. Jag vet det. Det räcker.

Så vad handlar det om? Röd är en färg som sticker ut. Som rödklädd på jobbet förlorade färgen länge sin mening för mig, men nu är det tillbaka. Jag gillar rött. Har länge letat efter ett rött partylinne, och nu har jag ett. På lördag går jag ut och dansar, kanske har jag det på mig då. Varför just rött? Det får symbolisera både kärlek och hat, starka känslor. Det skrivs sånger om "Lady in red" och handlar om något speciellt.

Det är likadant med blondiner. Såg ett program som tog upp fascinationen för blondiner förut. Att det för de flesta är så unikt att det blir speciellt, äkta blondiner finns det inte så många av. Antagligen har det en hel del att göra med utlänningars fascination över svenskar utseende, såväl som andra boende i Norden. De som väljer att blondera sig väljer att sticka ut. I programmet testade några tjejer hur folk behandlade dem som blondiner och ickeblondiner, och märkte att även deras eget beteende ändrades. Är det psykologiskt? Kanske. Men jag gillar mina blonda slingor. Om det gör något med min personlighet har jag ingen aning om. Utomlands anses jag vara blond, trots mina egna protester. Slingorna gör mig blondare, men blond? Nja.

Idag ska jag försöka komma ikapp med flera saker som hör till sekreterarposten. Så idag är jag en blond sekreterare med röda underkläder. Det låter som taget från någons fantasier.

Överallt finns både bra och dåliga saker. De passerar hela tiden och inget går att undvika. Däremot kan man fokusera på olika saker och låta det andra ske i bakgrunden. Sen kan man också göra som mig just nu, som växlar ständigt. Det är inte meningen att man ska skratta och gråta samtidigt, eller är det? Med ljusglimtar i sorg är det en sak, men plötslig nedstämdhet i skrattet är en annan sak. När folk frågar hur jag mår kan jag välja vad jag svarar, vilket jag fokuserar på. Ibland vet jag inte själv svaret. Det går upp och ner, och det är oftast ett svar som passar bra in på frågan.

Jag är inte skapad för att klara av trasiga datorer tror jag.
Därför är det så dumt att mina datorer verkar gå sönder hela tiden.

Jag känner mig dum och oförstående och de har en jargong jag helt enkelt inte förstår. Jag förstår heller inte varför andraårsreklamationer ska gå genom försäljaren och det känns som om alla bara försöker skjuta problemen och ansvaret ifrån sig. Jag är inte tillräckligt påflugen för att stå på mig.

Nu har iPhan varit så snäll och söt att han ringt HP åt mig och ska skicka ett dokument att fylla i. Gå direkt till tillverkaren i alla fall. Bara det här går över och problemet försvinner blir jag glad. Det är utökad garanti på produktnummer före och efter min, men inte just den här antagligen, så vi får se hur det här går känner jag. Pappa sa dock att hårddisken inte var fastskruvad sedan förra gången den var på service, så man kan ju fundera på vad som mer sitter löst i den. Datorhögtalarna kraschade, integrerade musen lite då och då, glapp i powerknappen men framförallt: den går inte att sätta på. Den är död.

Är det kanske för att pappa kan så mycket om datorer men har dåligt tålamod och är dålig pedagog som gör att jag känner mig så otillräcklig på datorfronten? Jag vet inte, men tack iPhan utan iPhone!


För att klara sig i krig mot sjukdomar gäller det att man inte är för sjuk, man behöver vara frisk för att orka bråka med försäkringsmänniskor och man behöver vara datorutbildad för att kunna hävda sig mot datormänniskorna.

Kan vi inte bara förklara fred?

Bakade solskensbullar häromdagen och kände mig sjukt huslig.
Men bildbeviset verkar uppenbarligen inte ha hittat hit till bloggen.
Och det är inte det enda som verkar ha försvunnit på vägen.

Istället får ni lite julrim.

I magen kittlar dödsskönt myra,
hos Ferdinand spelas vackert lyra.
Det vi ännu inte vet är vad som är årets nyhet.
En god jul och gott nytt år hoppas jag du får!

Pappa brukar sova i soffan. En annan knasig grej är att önska sig en film och sedan köpa den själv två dagar innan julafton. Hans rim blev därför:

Är du lite bäng?
Det är ju ingen säng!
Ett kan jag dig lova:
bättre än att sova.

Han fick även en Fantomentidning.

Ett julköp du slippa
med denna klippa.

Den lyckades han lista ut.
Övriga rim var av ganska mycket nödrimskaraktär.

Lustig grej det här med julen egentligen. Hur styrda vi är av alla traditioner. Skänker de oss verkligen julefrid? Klä en gran, det gör jag ganska rutinmässigt och utan julkänslor. Titta på Kalle klockan tre, i en tid när vi knappt gör något annat än att se på tv och har sett den ett trettiotal gånger innan redan. För något år sedan höll jag på att somna under Kalle, i år satt jag mest och tänkte på annat och skickade lite julsms. 60 miljoner sms skickades i år på julafton om jag minns rätt. Det är ganska sjuka mängder. Själv har jag inte haft tid med julkort från mig själv, har bara skickat från kören, för att jag var tvungen. De som har varit duktiga och skickat till mig får väl post någon annan gång istället.

Avslappning, lugn och tid med familjen, det är nog det närmsta jag kommer komma julkänslor tills jag får egna barn. Jag ser fram emot det. Jag tycker om julklappar, men i min familj har vi bestämt oss för ett paket per person... jag fuskade lite och köpte fler. Fem paket till två personer blev det. Nu ska jag dock in till stan och skaffa en till julklapp att ge till tjejkompisarna imorgon. Där en är gravid! Och jag är 27 år, det känns svårt att förstå ibland. Känns som jag lever långt ifrån en vuxen värld.

God fortsättning!

Klassen sitter efter praktik med hesa röster och lock för öronen på grund av färska barnbaciller och försöker göra oss hörda i konversationer som haglar av "Va? Vad sa du? Jag hör inte." Vi kan snart ställa upp i va?-tävling mot vilken äldre generation som helst. Jag har svårt att snyta mig offentligt men en tjej i klassen kan nästan inte snyta sig alls, hon hatar ljudet både på sig själv och andra. Jag vill återigen slå ett slag för de tre V:na - vila, vätska, värme! Gärna vitlök också. Krya på oss!

Vi gjorde goda drinkar igår hos Petra.
Jag tog med melonlikör, äppelvodka, apfelkorn, en cider och en spriteflaska.
Detta fraktade jag i en påse från systembolaget, som blev ganska full.

(Nu tänker jag i ordvitsarbanor, kanske finns göteborgskt hopp om mig ändå.)

När jag går av spårvagnen sitter en alkis på bänken där och ser mig.
- Mm, vilken god dricka du har. Va gott! Mmm, massa god dricka.
Jag gick vidare och kände mig lite som en alkis jag också.

Drinkarna blev väldigt goda.

- Gin, Russian Tonic, Lime.
- Apfelkorn, äppelvodka, sprite.
- Melonlikör, äppelvodka, sprite.

Jag drack dock inte tillräckligt mycket eller snabbt för att bli särskilt påverkad.
Hade nog inte behövt tänka så mycket på alkisens kommentar ändå... :-)

Det är så olika vilken roll man har. I en velig grupp där ingen tar tag i någonting känner jag mig ofta tvingad att kliva fram och se till att något blir gjort. Jag kan tänka mig att många uppfattar mig som stark och det stämmer kanske i vissa avseenden. Det är inte alla som ser vad som rör sig inom mig, vilka tankar jag brottas med.

Ibland känner jag mig stark, duktiv, produktiv, glad och omgiven av vänner.
Ibland känner jag mig svag, inkompetent, nedstämd och övergiven.

Jag kan ta på mig ledarrollen ibland, men jag är inte särskilt auktoritär, vilket blir jobbigt när det finns många viljor i en grupp som inte leder någonstans. Man kan inte vara stark hela tiden. Jag skulle garanterat må bättre av att få dra mig tillbaka ett tag och ladda batterierna lite.