Näktergalning

Ställ era barn i bostadskö. Det är lika bra. Själv har jag stått i Stockholms Stads bostadskö sen februari 2005 och det verkar inte omöjligt att få något nu, men vissa verkar ha köat sedan 1986. Det kostar 250 kronor per år. Det verkar vara svårt att få jobb i Göteborg just nu som förskollärare och lättare i Stockholm som dessutom har högre löner. Jag ska definitivt fortsätta köa, kanske blir jag tvungen att flytta tillbaka till Stockholm. Två år kvar på utbildningen dock, mycket kan hända.

Annars rekommenderar jag att köpa en bok, som man själv har anknytning till på något sätt. Min favoritbok som liten var Emma Tvärtemot. Blivande föräldrar i min bekantskapskrets kan nästan räkna med något liknande i doppresent. Självklart ska man skriva något i boken för att göra den mer personlig.

Groparna i ryggslutet, det är väl muskelfästen? Smilgropar, muskelfästen det också. Navlar (det är inte ofta man använder det i plural). Örsnibbar. Gropen bakom örat och käklinjen den leder fram till. Ögon. Lite lagom rufsigt hår, är det inte så rufsigt kan man alltid pilla i det lite extra. Kroppslinjen i svanken/midjan. Handflator. Fingertoppar. Läppar.

Vad gäller beröring anser jag att hud är underskattad. Känna håret röra sig över ryggen, hårtopparna mot svanken. Bli pillad i håret, eller smekt på ryggen. Ett par mjuka läppar. Eller bara få vara nära. Det är också något visst med doften av solkysst hud, speciellt på sommaren med sitt inslag av saltvatten efter bad.

Att de där rockarna inte har blivit döva ännu förvånar mig. Det är så mycket av musiken och vrålen som sprider sig långa vägar i staden. Fast kanske är det just därför det är så högt, för att de redan blivit lite döva. Tydligt är i alla fall att det finns betydligt fler hårfärger, tatueringar och svarta kläder på stan nu. Rosa hår, neongrönt hår, dreads, konstiga glasögon, korsetter, tatuerade vader osv.

Råkade kladda lite för mycket svart runt ögonen igår.
Men med tanke på hur omgivningen ser ut, så kanske det inte gör så mycket.
Idag har jag pimplat apelsinjuice, men nu ska jag iväg till jobbet.
En intressant syn vore att hårdrocksvråla fram summan när kunderna ska betala.
WHHOOOAAAAHHHHHHH!!!!!

För ett år sedan kom en tjej (plus en till tjej som skulle lära sig) hem till mig och fick mig att teckna avtal hos E-on. Det lät så bra, att de hade miljövänlig el och så vidare. Strax därefter fick jag (det var nog naturskyddsföreningens hemsida eller liknande) se att typ 80% av deras el, samt andra stora elleverantörers, inte alls var miljövänlig. Jag bad om svar på detta, vilket jag fick strax efter sista dag att ångra sig på innan avtalet blev bindande.

Lat som jag är orkade jag inte göra så mycket åt saken och nu har ett år förflutit där jag bara betalat mina räkningar. De uttryckte sig gulligt den gången jag hade glömt att betala en räkning, alltid något positivt förvisso. Det har varit praktiskt med bindande avtal när man inte orkar prata med försäljare om det. "Jag är bunden" "OK, hejdå."

Nu har ett år gått och mitt avtal löper mot sitt slut. I och med detta har de lyckats irritera mig igen. Först ringde en kille till mig och ville förlänga mitt avtal. Jag tycker inte om att vara bunden. Köpte till exempel min nuvarande mobiltelefon ganska dyrt för att slippa detta. Jag sa att jag inte var intresserad av att förlänga avtalet i bindningstid, det kunde få fortsätta som det var. Kort tid därefter får jag hem ett brev där det står att mitt avtal håller på att ta slut och att om jag inte svarar dem senast ett visst datum blir jag bunden ett år till. Det tycker jag är särdeles fult sätt att hantera det hela på, så jag ringde upp dem för att protestera. Då hade jag inte kollat på elmarknaden för bättre alternativ. Jag vet om min egen lathet, kände på mig att jag antagligen skulle fortsätta om det fick vara ifred, men påpekade återigen att jag inte ville vara bunden.

Några dagar efter detta, fick jag idag ytterligare ett brev med avtalsbekräftelse. "Vi är glada att du har valt E.ON igen. Om du vill ändra ditt val meddela på telefon senast 22 juni. Därefter är ditt avtal bindande." Det var liksom droppen som fick mig att bestämma mig, nu byter jag elleverantör!

Det känns som att de inte förstått  någonting. Det känns falskt att marknadsföra sin miljövänliga el, när så stor del av den inte är det, även om den elen jag tar del av är det. Jag har gång på gång påpekat att jag inte vill vara bunden och de fortsätter försöka få mig bunden. Särskilt efter mitt senaste samtal borde de ha sett över sin formulering. Kanske handlar det bara om missförstånd, men nu struntar jag i det. Jag vill inte vara kund hos dem längre och det har jag också ringt och sagt. De hade kanske kunnat behålla mig längre om de ansträngt sig lite mer.

Först kollade jag på elskling.se för att försöka jämföra olika elbolag. Kände mig fruktansvärt el-obegåvad, det finns så mycket frågor och de blir snarare fler ju mer man försöker läsa om det. Fast? Rörligt? Bundet? Hur väljer man? Jag kände mig nästan lockad att ge upp, för djungeln kändes ogenomtränglig och jag hade ingen machete att hugga mig igenom den. Sedan kom jag ihåg GodEl. Jag gick in på deras hemsida och läste mer. Elpriset känns inte så dyrt, och det känns som om man kan göra en god gärning, utan minsta ansträngning, då pengar som tjänas inte går till aktieägare, utan istället till vafri välgörenhetsorganisation.

Jag har nu tecknat avtal hos GodEl, som börjar gälla 1 augusti. Jag både tror och hoppas att de kan göra mig mer nöjd.

Hejdå E.ON, hälsar en missnöjd fd kund.
HEJ GODEL! hälsar en förväntansfull ny kund.

GodEl... det låter som en släkting till Kal-El.
Tänk om GodEl också har superhjältekrafter precis som Stålmannen?

Jag antar att jag har någon sorts klädstil. Ser väl ungefär likadan ut för det mesta känns det som. Därför kom det överraskande att jag fick så många komplimanger för min klädsel igår. Det blev samma kläder idag och då kom det fler komplimanger. Jag har haft samma kläder innan, vet inte vad det var som gjorde det just den här gången. Trevligt, men lite lusigt.

Och ok, en jeansklänning i halterneck, med svart t-shirt under och svarta leggings och ett hängande halsband med lila plaststenar på. Det var tydligen populärt i kören. Så,nu får det vara slut på modebloggandet.

En flicka i tioårsåldern med långt ljust hår i hästsvans och ryggsäck på ryggen satt på samma buss som mig härom-morses. Jag kände igen henne från en annan morgon där det såg ut som om hon höll på att somna, men jag var inte säker på det. Denna morgon var jag dock helt säker på att hon sov. Huvudet gled nedåt i en för nacken antagligen ganska obekväm ställning för att titt som tätt plötsligt ryckas upp igen, för att sedan upprepa proceduren. Det var då det hände. Flickans kompis/syster i samma ålder satte sig tillrätta bredvid henne och placerade sitt huvud så att den sovande flickans huvud fick stöd och slutade nicka så tungt. Hur gulligt som helst!

Skrev till en ex-korist som var sugen förut på att söka som dirigent för kören, men inget svar.
Skrev till en som ville följa med på Doobidoo att det fanns plats kvar, men inget svar.

Jag tycker om att hjälpa människor, lyssna på dem och försöka göra de glada. Jag ser gärna att andra gör detsamma med mig. Det känns däremot lite lönlöst ibland när man lägger manken till och inte ens får något gensvar.

Det verkar djupt rotat i göteborgaren att gå och titta på Cortégen, denna uppvisning av resultatet av två veckors vagnbyggande och öldrickande. Chalmers dominerar därmed göteborg på Valborg med Cortégen, och göteborgsk humor dominerar Cortégen där det kryllar av ordvitsar och liknande. Vissa saker är bra, vissa inte. Jag gillar t.ex. Milleniebuggarna, där det buggade loss parvis till musik på lastbilen och gick omkring insekter bredvid.



Kören brukar sitta på andra sidan gatan på dessa kort, men det var liiiiite mycket folk där, så vi satt några stycken under ett träd, där det var mer jord än gräs. Intressant hur många man kan klämma ner på samma ställe. Åkte hem ganska direkt efteråt, och det var jag verkligen inte ensam om. Kom att tänka på alla youtube-klipp som finns på japaner som pressas in i tågvagnar. Det var en skön dag men jag hade gärna varit med på morgonens sillfrukost också t.ex.

När man har ett sug efter något borde man suga.
När man suger får man suget till sig.
När suger har anlänt borde det bli tillfredsställt och försvinna.
Om man suger är man dålig.
Det säger kidsen.

Betyder det att man inte blir nöjd när man är duktig?
För att vara duktig ska man alltså inte suga.
Då får man antagligen blåsa istället.
Blås bort suget.
Men på engelska kan man då säga "I blow".
Det är inte heller positivt säger kidsen.

Sug är inte nyttigt och man ska vara nyttig.
Det säger kanske inte kidsen, men trenden.
För att vara nyttig verkar det som att vi får sluta andas.

Men kanske är det skillnad på olika sug?
Det finns flera olika sorters sätt av sött.

Jag har insett att jag nog lät lite väl kritisk och negativ till mitt projekt att försöka sprida glädje på stan. Jag tror absolut att det skänkte vissa glädje, men jag tyckte fortfarande det var jobbigt. Idag hade vi redovisning och en annan tjej hade gjort ungefär samma sak fast med en stor skylt på sig "Det är gratis att bry sig - det har du råd med." och jag tror att det känns lite lättare då. Jag hade en hel del lappar kvar och fick tips av en i klassen att lägga under vindrutetorkare. Det gjorde jag och det kändes mycket bättre. Jag slipper tränga mig på och personen som får lappen kan i lugn och ro ta till sig det. Tills lappen eller bilen försvinner kan dessutom människor som går förbi se dem också.


Det är inte omöjligt att jag gör om något liknande. Jag tycker om att sprida glädje ju, särskilt om jag får göra det på mina villkor och mina förutsättningar. Kanske kan man göra det med barnen i framtiden. Skriva lappar, brev eller rita teckningar och dela ut till folk på torg och gator. Jag tror människor är mer öppna för barn, som inte har samma hämningar som vi heller. Det fanns en del andra saker under dagens redovisning jag tog till mig också.

På min balkong utförs viss duvporr med purr. En del av mig vill jaga bort dem, en del av mig vill smyga för att se om de fortsätter bygga bo där. Hur lång tid tar det att göra en duvbebis?

---

GP skriver om "blomstergraffitti" i Majorna. Jag vet vem som dekorerade hållplatsen. Kul att det uppmärksammas!

Jag gick ut på stan för att försöka sprida glädje.
Först googlade jag på "uppmuntrande budskap" och hittade flera religiösa träffar.
Sedan skrev jag lite citat om leenden på lappar och gav mig ut på stan.

Först gick jag in till polisstationen och sa att det är ju soligt ute, tänkte försöka ta med lite sol in hit till dig. Han blev förvisso glad såg det ut som, men jag kände mig ganska töntig. I Brunnsparken konkurrerade jag med andra som försökte pracka på folk någonting. Folk håller sig väldigt på sin kant när man försöker ge dem något. De trodde jag ville sälja något. En del grymtade bara lite och hastade vidare. Jag kände mig jobbig, påfrestande och påträngande. Många blev förvånade, men flera tog emot lapparna och log lite. En farbror började prata om tussilagos, eftersom jag skrivit det på lappen han fick: Snart kommer tussilagos! Jag log, gick rakt fram till personer som var för sig själva och önskade dem en bra dag i solen. Kändes lite krystat, plus att jag kände mig som en sinnessjuk som inte brydde mig om folks privata sfär. Jag är egentligen alldeles för blyg för att göra något sådant här, så det var väl en bra utmaning för mig, vilket var en del av syftet med uppgiften. Om det spred någon glädje är lite oklart. Vissa log, de flesta undrade nog vad jag höll på med och kanske tyckte de liksom jag att det kändes lite frikyrkligt på något sätt. En dam såg precis lika butter ut efteråt, även om hon log lite lite mot mig. En dam mötte sin väninna och visade upp lappen hon fått såg jag. Mammor med barnvagnar var tacksamma att gå fram till.

Efter en halvtimme gav jag upp. Jag hoppas att jag skänkt några leenden och glada tankar, svårt att veta. Klart är i alla fall att det är lättare att sprida glädje och omtanke till folk man känner, delvis för att man vet var man har varandra och vad som gör den andra glad. Jag tänker gärna på andra och försöker sprida glädje, men i fortsättningen kommer jag nog inte gör det på detta sätt som idag.




Tussilago, vitsippor, vårsol, leenden, kramar, sång, gemenskap, dansa, brev, spirande kärlek, glad förväntning, en bra hårdag, barn, gos, nostalgi, glädje och skratt smittar av sig... och världen är full av både stora men också massa små källor till glädje och det gäller att ta tillvara på dem.

Jag har något av en plan nu.
Jag ska sprida glädje.

Min teori är att glädje smittar av sig och jag tänkte ta mig ut på stan lite spontant och le mot folk, dela ut lappar med något trevligt budskap och kanske improvisera något ytterligare. Jag hoppas att det sprider sig som ringar i vattnet.

Kanske är det ett sätt att förändra det offentliga rummet. Om det inte ses som ett aprilskämt.

Den här veckan består av en kurs på HDK - Högskolan för design och konst. Introduktion idag och redovisning på fredag. Däremellan ska jag individuellt ta reda på något jag vill förändra i det offentliga rummet och genomföra det, eventuellt med hjälp/stöd från andra i klassen. Det ska dokumenteras och visas upp på fredag.

Nu är då frågan: vad vill jag förändra och hur?

Det som först kommer till tankarna och som även diskuterades idag är Konstfacks klotterfilmer. Jag har även tänkt på tv-programmet "Ballar av stål" som jag sett reklam för. Om vi gör något olagligt är det lärarna polisen kommer till, inte oss. Så sa de, men jag tycker det låter konstigt. De sa också att om vi tänkte något jätteolagligt så kunde vi väl komma till dem först och berätta det. Jag vill inte bryta mot lagen. Jag vill göra något snällt, medmänskligt, något som kan uppskattas och ge ett högre värde till något. Särskilt i kontrast med de idéer som kom från lärarna.

Funderingar:
- Se till så trafikanter lämnar plats för avstigande vid spårvagnen och liknande, för det är de kassa på.
- Le mot folk, ta i hand och önska en trevlig dag - inkräkta lite på den personliga sfären.
- Se till att uppmärksamma folk som slänger fimpar eller liknande - ursäkta du tappade något.

Jag måste fundera vidare på detta. Tar gärna emot förslag och idéer.

"Vi har under en lång tid konstaterat att du regelbundet och punktligt betalar fakturorna från oss. Enligt våra noteringar saknar vi dock betalningen för nedanstående belopp."

Jag tycker det är lite gulligt. Jag minns en annan betalningspåminnelse jag fick där tonen i brevet snarare var "försök inte lura oss på pengar, vi kommer stänga av tjänsten och det kommer bli jobbigt för dig att ordna det sen, så betala, annars jävlar!". Det är ju faktiskt inte med flit jag glömt att betala, även om det säkert är så för vissa, så tror jag ändå att merparten är på grund av ren glömska. Alltså ingen anledning till att bli hotfull. Jag uppskattar den vänliga tonen. Tack e-on.

Förr skulle man ha mycket tyg som dolde allting. Att ha råd med så mycket tyg var fantastiskt och att skymta en naken vrist var väldigt erotiskt. Därför kunde män självklart inte gå bakom en kvinna i en trappa. Håret pudrades blekt. Det var dyrt puder och de fattiga härmade det med ett billigare alternativ, tills allt mjöl i håret ledde till brödbrist och Marie Antoinette antagligen myntade det klassiska uttrycket att de väl fick äta bakelser istället.

Kroppar ska formas, även männens. På 1700-talet använda männen exempelvis lösvader. Kvinnornas kroppsformning tog sig även förr mer extrema former. Korsetter skulle forma en så smal midja att den hårda snörningen ledde till att man lätt svimmade av syrebristen. Det är ganska sjukt att uppfinna luktsalt för att svimningarna var så vanligt förekommande, istället för att göra något åt orsaken till detta.

Förut skulle man vara blek för att visa att man hade råd att vara inomhus, istället för att utföra arbete utomhus. Idag sker det mesta arbetet inomhus och således är det nu trend att vara solbränd för att visa att man har råd med att vara ute i solen, åka på semester och sola solarium istället. Våra kroppar är nu också mer exponerade och ska därför tåla att bli granskade även utan kläder. Korrigeringen sker därför genom plastikkirurgi nu, istället för korrigering med hjälp av kläder.

För övrigt är Mannen Som Inte Gråter en 1800-talsuppfinning för att distansera sig från 1700-talsmannen som grät floder. Det blev en överklassgrej och till slut tar även kvinnor efter och härmar män för maktens skull.


Detta är tankeväckande kunskap och funderingar man kan få sig under ett besök på Göteborgs Stadsmuseum, och så här i hemtentatider plockar jag fram mina anteckningar från detta. Det ska bland annat analyseras från etiskt perspektiv, och det här kan verkligen väcka många etiska diskussioner.

När man var liten fanns det flera sätt att fråga chans. Man kunde skicka en kompis, men också vara betydligt mer personlig och skriva en lapp istället.

Får jag chans på dig?
[   ]  Ja
[   ]  Nej
[   ]  Kanske

Vad gör vi nu? Handskrivna lappar känns ju fruktansvärt omodernt och att fråga rakt ut kan ju kännas både pinsamt och barnsligt. Jag tror det enda rätta är att skicka en förfrågan på Facebook. Där kan man ju dessutom välja vilken status förhållandet har, om det är komplicerat, dejtande eller ett riktigt förhållande. Ok, det blir kanske lite pinsamt om förfrågan nekas, men då slipper man ju undra i alla fall.

Som bonus får man dessutom direkt reda på vad omgivning och vänner tycker om det hela ifall det accepteras. Man kan välja att "tycka om" eller kommentera för att mer specificera sina åsikter om det hela. Utvecklingen är fantastisk!

Min status kommer inte ändras än på länge. Den dagen jag står listad som i ett förhållande är det A) väldigt seriöst, eller B) min Facebook som blivit hackad/terroriserad.

Jag har precis kommit på hemligheten.

När man är sjuk är personlig hygien ganska lågt prioriterad. Det känns exempelvis betydligt mer angeläget att beklaga sig och vältra sig i självömkan. Febertermometerns siffror ger varken bingo eller lottovinst, det är ingen som vill tävla i vem som snyter sig mest, och illamåendets bekämpande när luftrören rensas är ingen annan intresserad av. Istället bosätter man sig i pyjamas och misär, för det finns inte så mycket att roa sig med.  Det är därför luktsinnet försämras, för att slippa påminnas om att deodoranten skippades den här dagen också. Kroppen kollar läget ibland.

- Är det fritt fram? Sniff. Åohuuuuvva! Nä, det här går verkligen inte. Än kan jag inte bli frisk, jag tror vi får täppa till luftrören lite mer först. Den här doften vill jag undvika!

Det är därför man ofta mår bättre av en dusch. Luktsinnet och hälsan vågar sig tillbaka. Så nu kommer jag precis från duschen. Hade gärna tagit ett varmt bad, men 20 minuter i duschen fick duga. Det var tillräckligt för russinfingrar och rödflammig hud i alla fall. Jag rakade till och med benen, så nu måste jag verkligen bli frisk snart!

Duschen var nödvändig för att kunna ta mig ner till affären vilket är nödvändigt för att kunna införskaffa toalettpapper. En halv rulle kvar är alldeles för riskabelt, då mitt nuvarande tillstånd kräver en hel del av varan. Jag är dock feberfri idag. Kom igen kroppen, kämpa! Jag lovar att du ska få lukta gott imorgon också.

Jag gillar att prata med folk på internet, för där är så mycket lättare att hitta likasinnade personer med samma humor som mig. På vissa sätt är jag kanske lite konstig och att få hämta energi i personer som man inte behöver förklara sig inför är guld värt. Självklart finns inte dessa personer enbart på internet, vissa finns redan i mitt liv och vissa införlivas i mitt liv med hjälp av internet.

Olikheter måste också finnas, men är man för olik andra är det lätt att känna sig utanför, särskilt i gruppsammanhang. Det har gjort mig gott att få byta klasshalva nu tror jag. Träffar fortfarande de personer jag var med förut ibland i skolan. De är trevliga egentligen, men jag känner mig inte välkommen. Det är många små saker som växt så nu övertolkar jag antagligen dessutom.

Som när de planerar fest eller att träffas ihop och antingen inte bjuder med mig, eller gör det så halvdant att det märks att de inte menar det. Eller som när jag ställde en fråga om en bok och den personen ignorerar den och ställer en annan fråga om boken till en annan person.

De undrar ibland hur jag har det i den andra gruppen. Jag försöker svara ganska neutralt att visst har jag det bra. De känner varandra bättre än vad jag gör, men jag känner mig i alla fall välkommen där. De bryr sig om mig på ett helt annat sätt. Det är ganska segregerat mellan de olika halvklasserna, framförallt förut, därför tycker jag det är synd att inte fler tog chansen att byta grupp till denna terminen.

En grupp där alla är olika skapar en större gemenskap än om man känner sig som en katt bland hermeliner.

Det är klart att det finns undantag. En av tjejerna som de var hos i fredags frågade mig några gånger om jag inte skulle med och tyckte det var synd att jag inte kunde komma. Hon anade antagligen en del av vad jag tycker med sin fråga när de andra inte var kvar "kan du inte på riktigt eller vill du inte?" och det värmer. Nu kunde jag inte på riktigt, men jag vet inte om jag hade kunnat ge ett ärligt svar annars ändå.

Det värmer så mycket när man märker att någon ser en och bryr sig. Det finns några i nuvarande halvklassen som är lite extra duktiga på det, framförallt en, som dessutom är tillräckligt stark för att säga ifrån till andra att de får tänka sig för, så någon inte hamnar utanför.

Jag tänker mycket på andra och försöker sätta mig in i deras situation. För mig är det lättare att ta hand om andra än mig själv. Jag behöver nog jobba på min styrka. Dels för att stå upp för andra mer aktivt, istället för att lida med dem i det ganska tysta, men även för att stå upp mer för mig själv. Jag skulle även behöva jobba mer på min pondus, för att kunna hävda mig bättre i gruppsammanhang.

Jag tycker om kören.
Jag vill att alla ska må bra.

Jag fick en impuls och skickade iväg ett mail där jag undrade hur de mår.
Ville dela med mig av värmen jag kände och fånga upp saker som går att förbättra.
Klämde även in lite allmän information.

Det kändes bra.
Man borde göra så oftare, även komplimanger och liknande.
En extra vänlig kund som ler glatt värmer bara det.
Det behövs inte mycket för att göra någon annan glad, det är så värt det!

Nu är jag uppfylld av må-bra-känslor.

Fick ett svar nästan genast:
"Vilket gulligt mail, jag blev alldeles uppvärmd inombords.
Tack Anna! :)
och KRAM Anna! :)"

Det känns bra.
Mission accomplished.

Där finns fantastiska textilier.
Paracastextililerna är 2000 år gamla.
Helt otroligt.
Gå till Världskulturmuseet och titta på dessa!

Enligt deras tradition soltorkades liken i fosterställning och lindades i textilier, ju rikare och mer värd desto fler textilier, några till och med i så många som 100 textilier. De sorterades och lades i en grop i ett ökenliknande landskap i Peru, en bit från deras boplats där öknen var. I sanden har de konserverats tills de hittades av gravplundrare och senare arkeologer. De har stulits från Peru och skickats till Sverige med diplomatpost, som accepterade försändelsen. Nu är det svårt att lämna tillbaka, under frakt går de antagligen sönder.

Jag målade upp en mental bild av gråbruna, smutsiga, slitna trasor. Men sen gick vi in och tittade på dem.



Med avbruten kaktustagg och röd färg från löss syddes och färgades dessa.
För 2000 år sedan! De håller på att förstöras, ända sedan ökensandens konservering bröts, men de finns alltså att beskåda i Göteborg. Än så länge förvånansvärt välbevarade.

Andra saker kan återskapas och man kan gissa sig till hur det antagligen såg ut förr i tiden, men det här är alltså bevarat. Det är en kvarleva från just den tiden. Äldre konservatorer har försökt laga, enligt vad man ansåg var rätt då, men i stort sett är det likadant som det var då.

Som bonus kan man lär sig Bollywood-dans på Världskulturmuseet. Fast de lektionerna är fullbokade och den pedagogen föder barn om en månad, så hur hon kan hålla igång är en gåta.

Den textila utställningen heter "En stulen värld" och det kostar gratis att besöka Världskulturmuseet.