Håll i er.
Håll i er. Det är nu mina tankar får fritt spelrum och vädras för världen. Nödutgångar finns placerade till höger. Mitt höger, inte ditt. Dvs armen som klockan sitter på.
Vad har egentligen bröst med musik att göra? Eller någonting alls som handlar om att sälja? Fast förvisso... när jag tänker på det... Det ÄR insidan som räknas. Men i vissa fall är utsidan något som förgyller. I vissa fall är det det enda man ser. För man kommer inte tillräckligt nära för att få ta del av insidan. Vissa sprider sina insidor som blomblad i vinden milda sommardagar. De som tar sig tid att stanna upp och titta sig omkring kan ta del av det mjuka fallandet. De små sakerna i livet att njuta av. Att ta del av andra. Att få lära känna andras insidor är värdefullt. Men om man inte har tid att lära känna en insida kan en utsida duga att vila ögonen på. Fast jag tittar inte så mycket på den oftast.
Ny byter jag stycke och försöker följa den tankegången färdigt.
Mat måste man äta. Den har en smak, men även ett utseende. Och ett tilltalande utseende på maten kan förhöja smaken. Kanske är det så även med människor? Iallafall för vissa. En del måste tydligen ha en lockande utsida för att vilja närma sig för att smaka på insidan. Tänk så många smaker de missar då.
Hjälp! ...var placerade jag nödutgångarna nu igen? Jag tror jag är för trött för det här nu egentligen.
Lämnade Stockholm idag. Tidsoptimist som vanligt. Missade bussen. Stress och taxipengar som straff. På tåget satt jag bredvid en man som luktade något diffust obehagligt och spenderade större delen av resan med att trycka på sin mobil, eller prata i den. Grälade med någon, på ett lågmält sätt som tydde på att de brukar bråka. La på några gånger. Och bakom satt barnen. Hur det måste vara att leva med något sådant. Jag må klaga på mina föräldrar ibland, men det är ändå bagateller egentligen. Fast jag kommer älta pappas korta humör nu ett tag... tyckte inte jag var värd en utskällning, men om han nu inte kunde hålla sig då mitt i ilskan så borde jag ha fått en ursäkt efteråt. Men det är ändå inte vanligt. Mer sorgligt att gräla med vana.
Inte slå. Klappa fiiiint! Världen skulle må mycket bättre av fler kramar.
Kommer jag bli som min mor? Hur mycket tar man efter från sina föräldrar egentligen? Hur lätt är det att bryta loss från de fack man hamnar i, formad av föräldrar och omgivning? Det är aldrig för sent att lära en gammal hund att sitta sägs det. Men jag då? Jag ska... sluta nu. :-)
Kommentarer
Trackback
