Näktergalning

Ifall någon undrar: blått golv och rödaktigt rouge är inte så jättefint. En annan nyans passar nog plastmattan bättre. Finns det någon expert på att dekorera hem? Är varma eller kalla färger bäst till blått golv? Jag undrar också om det behövs något särskilt medel för att ta bort smink på golv, så det inte torkar ut plasthuden. Jag har inte heller riktigt förstått ännu var kindbenen ska markeras.

Efter lite fantasibrist så ska jag nu strax bege mig på körfest, med utbyte av det andra könet som mamma tyckte var roligt när hon ringde tidigare idag:

- Ja, men lycka till med andra könet ikväll nu då...
- Mm, hej då.

Ritat en djävul på ena axeln och en ängel på andra. Så mycket svart ögonskugga som jag vågar. Det blir inte så mycket bättre än så. Temat för festen är nämligen "Helvete".

Jag lär mig aldrig vilken sida blindtarmen sitter på. En halv minut efter att jag fått veta det, igen, så är det glömt, igen. Och även om jag inte riktigt på allvar tror att jag har blindtarmen, så kommer ändå tankarna när jag har lite ont i magen, på sidan. "Vilken sida var det på nu igen?" Varför kan jag aldrig minnas? Hur svårt kan det vara? Hur många gånger har jag inte redan hört vilken sida den sitter på? Är det för att jag har problem med höger och vänster i allmänhet? Nåväl, lite hypokondrisk kan man nog alltid vara om man känner för det.

Det är verkligen vad jag skulle vara om inga synhjälpmedel funnes: handikappad. Ändå känns det som en självklarhet att se bra. Minns känslan när jag satte på mig mina första glasögon, sommaren innan trean på lågstadiet. Helt plötsligt kunde jag se de där små grenarna på björkarna. Jag har minus åtta på ena ögat på glasögonen. På linserna är det runt sju dioptrier. Hade jag inte haft några synhjälpmedel hade jag inte klarat mig länge. Hade blivit överkörd av första bästa buss. Nu klagar jag istället när jag ser minsta lilla suddigt, för jag har blivit så van vid att ha perfekt syn. Det är verkligen så, man vet inte vad man har förrän det är borta och gräset är alltid grönare på andra sidan. Man borde bli bättre på att uppskatta det man har.

Mitt norra öga skådar grönt. Helt plötsligt syntes det blad under plastpåse både på mango och chili. Så här ser de ut just nu. Om mangon beter sig som den förra så kommer det gå fort där nu. Chilin kan nog hasta på rätt bra också har jag en känsla av. Och ptja, vad nu? Första kastanjerna hittade och plockade jag igår. Det kanske man kan plantera? Det är roligt ju. Det blir grönt. Grönt är fint.

Blev påmind om en sak som hände på jobbet för en tid sen, när jag såg samma kund igen nyligen.

Jag hade precis stängt min kassa men en kund började lägga upp saker på bandet och hon pratade hela tiden med killen som var med henne så jag fick inte riktigt en möjlighet att påpeka att jag hade stängt. Han fick säga det till henne. Hon blev jättesur, stoppade ner sina varor i korgen igen och gick till kassan intill samtidigt som hon yttrade sig irriterat om hur hon skulle sluta handla hos oss och hur hemska vi var. Jag ville förklara mig så jag började säga något till henne som svar på hennes ilska men till svar får jag då:

- Ursäkta, pratade jag med dig? Nä, jag tror faktiskt inte det!

Otroligt bitchigt, ville inte alls lyssna på vad jag hade att säga. Hon ville bara gräva ner sig i sin irritation. Fine. Ungefär som en annan kund som ville köpa två femkilos-säckar potatis för tio kronor som vi hade erbjudande på då, fast man bara fick köpa en. Hon ville inte heller lyssna på vad jag hade att säga. Hon fortsatte muttra för sig själv när hon packade varorna och jag försökte förklara för henne varför det var så.

- Nä, jag vill inte diskutera det mer!

Fast vad hon sa och vad hon gjorde var två helt olika saker. Hon fortsatte hela tiden med sin kritik men varje gång jag försökte besvara det så tyckte hon det var färdigdiskuterat.

Det är nästan lite pinsamt att titta på vilken tidpunkt väldigt många av mina inlägg skrivs. Jag har ofta en omvänd dygnsrytm. Jag gillar natten och jag är väldigt morgontrött och snoozar nästan en timme varje gång jag behöver använda väckarklocka. Jag jobbar också främst kvällar, vilket gör att man oftast kan vara vaken länge utan att bli särskilt drabbad av det dagen efter. Det borde inte vara något konstigt med det. Ändå är det lite så att jag försöker dölja detta faktum för den del av befolkningen som jag kallar normal. De som går och lägger sig i tid. I min familj är det bara mamma som går och lägger sig tidigt, pappa och mina bröder går också och lägger sig mitt i natten nån gång oftast. Jag har fortfarande kvar den där känslan man hade när man var ung och var uppe sent i smyg för att titta på en film eller vad det nu var. När jag låg och läste en bok länge och släckte lampan när någon gick förbi utanför dörren för att de inte skulle märka att jag var vaken. Kommer jag alltid känna ett behov av att smyga med mina nattliga vanor? Bryr sig verkligen mina föräldrar fortfarande? Knappast på det sättet de gjorde förut iaf. När ska man bli tillräckligt vuxen för att våga stå för att man är vaken mitt i natten?

För att fortsätta med denna något negativa synen på mänskligheten (jag ska försöka sluta, jag lovar) vill jag ta upp detta också.

       " 2007-09-24 Det lesbiska paret fick tvillingar efter provrörsbefruktning
        hos en läkare i Canberra, Australien. Nu stämmer paret läkaren på
        motsvarande 2,4 miljoner kronor - kostnaden för att fostra ett av barnen."

Hur man, som i den här artikeln i Expressen, har mage att göra något sånt här, kan jag inte förstå. Bara delvis, för de ser väl en chans att tjäna extra pengar. Ibland känns det som man kan bli stämd för vad som helst, särskilt i USA. Men barn är väl ändå menade att vara en glädjekälla och en gåva? Det är en sak att reklamera en trasig stereo. Det här är något helt annat. Visst, de har lagt ner pengar på en provrörsbefruktning, det är en typ av köp, men herregud, nån måtta får det väl ändå vara. De ville ju ha barn. Nästa steg blir väl att designa sitt barn i förväg. Skaffar man barn på egen hand vet man ju inte riktigt vad man kan få. Eftersom både mina bröder och min pappa är tvillingar så finns det kanske viss chans att jag också får det. Jag vet inte om det isf är en bra eller dålig sak, men det spelar ju ändå ingen roll och går ändå inte att planera. Man ska vara glad för det man får. Jag tycker inte man kan göra vad som helst för att tjäna pengar. Vad ska deras barn tycka när de blir tillräckligt gamla för att förstå vad deras mammor har gjort?

En av kunderna idag var en kvinna med rosa jacka, rosa hår, rosa ögonskugga och rosa nagellack. I övrigt såg jag inte så mycket mer, men skulle inte förvåna mig om hon hade rosa kläder eller iaf rosa underkläder också. Jisses. Då gillar man verkligen rosa. Utöver detta såg hon dock inte ut att vara särskilt udda av sig.

Alltså jag måste bara härma Malin lite och visa upp den här söta apan och duvan ifall ni inte redan sett den. Hur gulligt som helst. Och jag håller med: kan det inte finnas fler historier som denna i medierna? Det verkar ibland som att det bara är tragiska händelser som har nyhetsvärde. Är det samma fenomen som när man saktar in för att spana in en olycka? Varför vältra sig i olycka och misär och beklaga sig, istället för att samla på solsken och glädje? Det som kommer med i nyheterna måste väl ändå vara det som vi vill se eller höra om? Jag har (tyvärr?) inget tålamod för att läsa eller titta på nyheter, men man snappar ju till sig en del ändå på ett eller annat sätt. Visst, i längden blir det kanske inte så intressant att bara läsa om djur som förälskar sig, eller Elsa som fyller 110 år. Men är det då verkligen så intressant att läsa om krig och olycka? Man ska inte blunda för att hemska saker finns eller det faktum att man i många fall kan göra något åt det för att det ska bli bättre. Men krig har bara nyhetsvärde i början. Pågår det i många år så märker man ändå inte så mycket av det. Vad vill vi egentligen läsa om i nyheterna?

Man kan alltid klaga på vädret, men man kan alltid också se något positivt i det. Och vissa kommer aldrig att bli nöjda.

Idag hände något på spårvagnen. Jag vet inte exakt vad det var.

En medelålders kvinna kommer på spårvagnen men ska bara åka en station, så hon sätter sig inte ner utan sätter bara väskan på ett säte och står själv upp. På sätet tvärsöver gången där kvinnan haft sin väska sitter en mörkhyad medelålders man i grön jacka. Jag sitter på ett bakvänt säte så jag har de framför mig. Jag tittar ut genom fönstret lite. Vi närmar oss hållplatsen. Min uppmärksamhet fångas av mannen i gröna jackan som säger något och rör sig snabbt mot utgången där kvinnan med väskan nu står.

       - Du skrattar inte åt mig!
       - Jag har inte...

Han slår till henne med handflatan i ansiktet. Jag är chockad. Vad är det som händer? Det verkar helt oprovocerat. Kanske har hon bara sett lite mysigt glad ut och tittat på honom. Hon ser ut att vara en sån ständigt leende kvinna. Jag har nyligen haft lite diskussion om att reagera och säga ifrån om någon blir attackerad. Massa tankar rusar igenom hjärnan. Det händer dock inget mer. Kvinnan ser förskrämd ut. Hon går av spårvagnen och mannen sätter sig ner igen. Att påpeka för den här labila mannen att "hörru du, så där får man faktiskt inte göra" känns inte som ett alternativ och jag tittar på allt och inget omkring mig men är väldigt noga med att inte möta mannens blick. Några hållplatser senare går han av. Han tänder en cigarett strax innan dörrarna öppnas och när han gått av står han precis vid dörrarna tills spårvagnen går igen och han står kvar.

Det hela gick så snabbt. Det var liksom ingen som hann reagera. Jag undrar hur kvinnan mådde efter det här. Jag skulle ha velat säga något tröstande/stödjande till henne. Jag funderade på om man skulle säga till föraren eller vilka åtgärder man faktiskt skulle kunna ta för att han skulle kunna bli omhändertagen på något sätt. Och återigen börjar man fundera lite på vad som skulle hända om man blev attackerad på något sätt själv. Jag är inte rädd av mig. Jag tänker inte på risker att bli attackerad mitt i natten eller så. Delvis för att jag nog är lite naiv och lugn. Jag tror också att många invaggas i en falsk trygghet dagtid. Vampyrerna tål ju inte dagsljus. Men med den sociala grupp-psykologin som råder så är det inte säkert att någon skulle ingripa ändå, även om det skulle ske mitt i en folkmassa. Jag tycker sociala experiment som tar upp sådana här fenomen är intressanta. Fast också lite skrämmande. En iscensatt misshandel mitt på dagen på Sergelgatan i Stockholm bland massor med folk och ingen ringer ens polisen. Min bror blev rånad klockan sex en vanlig tisdagkväll bland massor med pendlare vid Slussen i Stockholm.

Behöver vi mer civilkurage? Jag undrar hur jag själv skulle reagera i hotfulla situationer. Jag vill intala mig själv att jag skulle säga ifrån på något sätt, men i ärlighetens namn är jag inte säker på att jag skulle klara av det när det väl kommer till kritan. Det är kanske olika i olika situationer. Det kan hända vad som helst när som helst. Men det kan också vara positiva saker som händer. Och man kan inte gå runt med en ständig skräck för vad som skulle kunna hända.

Jag blir lätt åksjuk nuförtiden tyvärr. Tyckte jättemycket om att åka berg-och-dalbana förut, men nu mår jag nästan illa av lilla berg-och-dalbanan på Liseberg. Med åksjuketablett. Så jag begränsar mig till Kållerado och Flume Ride, de våta attraktionerna. Hade några åkkuponger kvar så jag tog med mig Joel till Liseberg idag. Han var inte särskilt svår att övertala. Man vet att man kommer bli blöt. Man vet att det inte är så varmt och att det till och med skulle kunna regna. Ändå åker man de blöta sakerna och, surprise, man blir blöt! Och, surprise igen, det tog väldigt lång tid att torka. Några timmar. För att vara riktigt korkad så skulle jag börja klaga på detta nu. Men riktigt så dum är jag faktiskt inte. Jag gillar att bli blöt också. Kanske är det så det lever upp till sitt namn. Blir jag attraherad av att bli våt? Det blev dock lite kallt ett tag. Nästa överraskning blir väl isåfall en förkylning. Undrar vad det kan bero på isåfall...

Testade dansmatta också. Ett arkadspel som gick ut på att trampa på de pilar som angavs på skärmen och så lite musik på det. Kul att testa det på riktigt och den här bloggens första äkta överraskning: det var faktiskt mer ansträngande än jag trodde det skulle vara. Sen KAN det ju ha något att göra med min usla kondition också.

http://www.youtube.com/watch?v=hyZnsH1-3bs

Hittade en video med de klipp från filmen Flushed Away som de söta "slugs" är med i, dvs sniglar utan skal. Passar verkligen min humor. Jag kan rekommendera den. Flushed Away (Bortspolad) är en film jag kan tänka mig att se igen, vilket säger en hel del när det handlar om mig. Fast jag har åas alltid varit lite av en sucker för tecknat, det blir lite av en nostalgikänsla och att få vara barn på nytt igen kanske, även om filmerna inte bara görs för barn. Nån som vill leka lite i sandlådan eller bygga duplo kanske?

Ytterligare en del av soundtracket över mina hoods här måste bli tjutet i vattenledningarna när någon duschar, samt plåttakets ljud när någon går på det. Detta verkar vara lite väl populärt just nu. Jag förstår inte ens hur de kommer upp på det. Jag har iofs heller inte försökt ta reda på det. Det såg ut som några av de som gick på taket, eller faktiskt sprang också, samlade mynt. Var det de själva som slängt ut dom där då eller tappar folk pengar genom fönstret? Ett plåttak är ingen önskebrunn. Inte en rökruta heller som vissa tycks tro.

Var på bio och såg Bourne Ultimatum ikväll. Hade inte sett de två första förrän förra helgen när de gick på tv. Den var bra, knöt ihop saker lite mer och så... men den var lite jobbigt filmad av och till. Skakig kamera, antagligen för att få mer liv i det. Jag kan gilla det ibland. Men det var lite för mycket ibland tyckte jag. Svårt att fokusera, särskilt när man sitter på andra raden. Dessutom har jag ju sagt att draperierna för filmduken känns lite onödiga ibland. Idag desto mer, för de fastnade, så filmen blev försenad och i början fick vi inte se riktigt hela bilden.

Sen gick vi till Bryggeriet ett tag, åt lite mat och tog några öl respektive cider. Kom dit vid nio, då var det fortf mer vanlig restaurang. Servitrisen frågade om vi ville sitta ute eller inne. "Ute" var en inglasad uteservering med infravärme. Var nog varmare där än inne i lokalen. Lite för varmt enligt mig. Men det var inte så mycket som kändes som ute där. Efter ett tag stängdes den ingången och de som förut gått ut för att röka, som man ska nuförtiden, fick inte längre det. De fick röka inne. I det inne som påståddes vara ute. Vete tusan om det verkligen var enligt reglementet det där. Hur som helst så resulterade det i att jag nu kommit hem och luktar rök. Igen. Det var ett tag sen sist. Jag saknar inte den tiden. Det är så skönt att slippa röklukten annars. Förstår inte riktigt vitsen med att röka alls öht iofs, men åas så har jag ju aldrig rökt själv heller. Kommer nog inte göra det heller. Börjar man aldrig så slipper man sluta.

Vad är det med pojkar och att köra fort? Visst finns det tjejer som gillar det också, men ska man generalisera så verkar det vara en hel del pojkar som tycker om att köra fort. Vad är det som lockar? Adrenalinet? Att få bryta regler? Att kunna skryta om det och få känna sig lite macho? Att få en typ av rysk roulette? Jag gillar inte fortkörning, men det är ju skillnad på att köra 10 km för fort och 100 km för fort. Jag tycker inte att det är en lek som vissa verkar anse. Jag tycker det är onödigt att köra fort bara för att det är kul. Då kan man hellre göra det på speciella platser istället. Även om det känns som man har koll så kan det hända nåt som gör att man kraschar och man kan dö eller skada andra. Är det adrenalinet man är ute efter så hoppa fallskärm eller nåt istället. Gå på Gröna Lund eller Liseberg. Kör försiktigt.

Jag vet att det finns klagomål på att vissa kör för långsamt också och att osäkra omkörningar då sker. Det finns alltid olika åsikter. Visst kan man göra fel på många olika sätt och säkert kan man alltid hitta något att klaga på. Många hastighetsmätare visar ju fel dessutom. Men återigen syftar jag mest på mer extrema fortkörningar. Håller man en viss hastighet så tar det en viss tid att bromsa, så är det bara. Det är inte bara en själv det handlar om, även andras hälsa och egendom står på spel. Jag anser att hastighetsbegränsningarna är där av en anledning och jag tycker de bör eftersträvas. Och jag vet redan att det här inlägget antagligen kommer få medhåll från tjejer och mothugg från killar. Boys will be boys.

Hur äter man en majskolv utan att tänka på Musse Piggs husvagnssemester?

Och går det att äta det utan att ägna några timmar efteråt med att försöka avlägsna alla rester av den som fastnat mellan tänderna? Utan att fuska med tandtråd. Det är iaf lustigt att jag tycker så mycket om majskolv nu när jag inte tyckte om majs överhuvudtaget innan.

Jag bor i vad som nog kallas förort. Vissa kallar det till och med blatteland. Jag märker inte så mycket av det. Jag har inte så mycket fördomar tror jag och är inte sån som är orolig när jag går hem i natten. Men om man skulle göra ett soundtrack för det här området... så skulle billarm vara grundtonen i det hela. Är det känsliga larm? Ovanligt mycket bilar? Samma bil som har ständiga problem och larmar i perioder? Eller är det faktiskt så att det är många inbrott och stöldförsök av bilar här?

För ett tag sen på jobbet kom det två barn som hade kommit bort från sina föräldrar. Jag skulle ropa efter dom. Frågade efter barnens namn och föräldrarnas namn. Övervägde att skriva ner det, jag vet hur dåligt minne jag har, men det kändes som jag skulle komma ihåg. Trycker på knappen för utrop, det låter "tuuut"...och sen glömmer jag alla fyra namnen. Alla.

"Ett kundmeddelande, vi har... två barn... ehm... Madeleine? ...eh ja... de finns här... kom och hämta dom helt enkelt!" Stod en kund i kö och hon skrattade som bara den. Jag hade rätt kul åt det själv också iofs och har det fortfarande. Blev lite muntert omkring mig där ett tag. Alla hör ju utropen. Fast blev faktiskt lite generad. Fick nästan lite skäll också (kamouflerat i trevlighetstoner och leenden) för att jag lät så barsk. Men jag kunde inte ha gjort så mycket annorlunda. Att avsluta mitt i kändes inte som ett alternativ. Pappan hörde visst aldrig någonting av utropet men mamman gjorde det nog. Barnen kom hursomhelst till rätta till slut iaf, och det var ju det som var huvudsaken. Lyckades ju roa min omgivning också.

Som ett sista dödsryck innan hösten tar över helt och hållet kom helt oväntat lite sol. Ett par satt i gräset i solen och tittade förälskat på varandra. Helt plötsligt var det tydligen väder för att flyga ballong. Så torsdagkvällen bjöd på "this kodak moment". Kanske flög de iväg med det sista av sommaren.

På IKEA får man låna en katalog när man går runt i butiken om man vill. De är tydligt markerade med "LÅNEKATALOG" och att man ska lämna de i kassan när man betalar. Det känns väldigt noga med att man absolut inte får ta med sig dom hem. Jag ville dock ha en katalog och frågade på vägen ut hur jag skulle kunna få en. "Det kan du få av mig" och så tar hon fram en som hon ger mig. Nu är min fråga: vad är poängen med lånekatalog? Om de ändå har kataloger man får, varför skilja på dom och lånekatalogerna? Ifall folk har smutsat ner dom? Katalogburet IKEA-virus? Om någon har rivit ut nånting så man inte får tillfälle att köpa produkterna på den sidan?

För övrigt måste jag säga att jag känner mig lite duktig som bara köpte två saker på IKEA idag. En gardinstång och gardiner. Annars är det väldigt lätt att komma därifrån med betydligt mer saker än man hade planerat.

Andra provsjungningen idag, och det var en bättre känsla. Var inte alls lika nervös och kunde sjunga både högre och lägre tror jag, även om det inte lät så vackert på de högsta och lägsta tonerna. Bad rösten komma tillbaka, och eventuellt har jag redan blivit bönhörd, även om det är en lång bit kvar att vandra. Verkar vara ett glatt gäng, många trevliga tjejer, så var en skön avslappnad känsla. Vi får se hur det går, om 2-3 timmar har jag ett svar iaf. Nu ska jag fixa lite mat och sedan återigen titta på andras audition för Idol, varav iaf en hel del kommer vara sämre än mig. :-)


Uppdatering:
Tidsoptimist som jag är skulle jag ta med min färdiga mat till tv:n, där halva Idol redan passerat, när telefonen ringer. Jag kom med i kören. Trevligt, trevligt. :-) Maten var god också, en lyckad köttfärssås.

Tydligen händer det en hel del den elfte september. Det som hände det här året, bland annat, var att mitt ex blev pappa. Jättekul för honom, han kommer bli en jättebra pappa och jag är glad för hans skull. Men det känns ändå lite konstigt. Antagligen för de hypotetiska tankegångarna som sätts igång. "Tänk om..." Ja och tänk om inte om hade funnits. Missförstå mig rätt, jag är varken bitter, ledsen eller ångrar nånting. Men på ett sätt hade det kunnat vara jag. När någon jämnårig gör något med så mycket vuxenpoäng som det här så är det svårt att inte relatera till sig själv, särskilt när det gäller någon som varit så involverad i ens liv. Jag är inte tillräckligt mogen för att skaffa barn. Än har jag många vuxenpoäng kvar att ta. Att skaffa barn är kanske det största av allt. Men det blir inte än förrän om några år.

När jag cyklar till jobbet cyklar jag förbi utanför Liseberg. Motorvägen går ovanför vägen jag cyklar på, som svänger av och rundar nedanför Balder. Nu var det iofs ett tag sedan jag cyklade, har blivit lite slapp på sistone. Men två gånger nu har det stått en man där och spelat saxofon. Jag har ingen aning om varför. Inte ens jag som cyklar förbi bara några meter därifrån hör särskilt mycket av vad han spelar, ljudet bara försvinner där. Det är inte särskilt mycket trafik där heller, eller folk som rör sig. De som åker Balder kanske ser honom, men till vilken nytta? Vad gör han där? Vad spelar han? För vem? Det är ju nästan helt folktomt där. Står han och drömmer om att våga åka Balder han också? Ännu ett av livets alla mysterier, som jag troligen aldrig kommer få nåt svar på heller...

Var har min röst tagit vägen? Hade en provsjungning till kör idag och har en till på torsdag till en annan. Oavsett hur det går så är det lite tråkigt att jag har hunnit tappa så mycket. Styrka, bredd och tonsäkerhet... kom tillbaka! Kom knappt ihåg att titta på dirigenten ens. Sen åkte jag hem och tittade på Idol. Efter att ha sett vilka som söker dit så kändes det iaf inte riktigt lika jobbigt med min egen audition. Hoppas jag får nån kör nu igen så jag förhoppningsvis kan öva upp rösten än en gång. Jag må vara reklamskadad, men jag tror inte riktigt på att Läkerol hjälper.

        - Vad har du planterat här då, jord eller?
        - Amaryllis. Blommar till jul.

Det är lite så det känns. Som comhem-reklamen. Det var ju bara några dagar sedan jag planterade chilin dock. Och mangon. Ampelliljorna är lite roligare på det sättet, där är det grönt redan från start. Jord är brunt. När jag var liten slängde jag alla mina bruna kritor, för det var fult. Mamma försökte med "men tänk om du ska rita träd eller pepparkakor?" men det funkade inte. "Det ska jag inte!" Grönt är skönt. Och där fick det här inlägget officiellt ett flummigt intryck.

Ooops, I did it again.

Ja Brittan är ju tydligen tillbaka. Comeback på MTV's VMA inatt. Lite lamt uppträdande. Var tvungen att leta upp det på youtube efter att ha läst en blogg inatt om det hela. Ser inte ut som hon är så engagerad tycker jag. Jag tycker mest synd om henne. Men kanske är kändislivet svårt att släppa. Min personliga åsikt är dock att hon bara skulle försvinna ett tag och ta hand om sig själv. Låta håret växa ut igen och komma tillbaka om några år med en mer mogen Britney. Ballader med gripande texter. I can see it happen. Iaf i en idyllisk värld där alla skuttar upp ur sängen med ett glatt leende varje morgon. Visst, jag kan förstå att det är lockande att fortsätta på samma koncept som fungerat tidigare och som genererat så mycket pengar. Har man vant sig vid de pengarna är det väl svårt att släppa taget. Men hur lång tid kommer det ta innan allt går åt skogen och hon tar livet av sig? Hon är mor, hon borde ta hand om sina barn. Och för att kunna ta hand om andra måste man må bra själv. Plantera om Britney och låt henne växa till sig lite och skaffa ordentliga rötter.

http://www.youtube.com/watch?v=FW2_TW7wUfs             För de som vill se uppträdandet från inatt. Det är inga brakhittar direkt hon kommer med nu, men är man känd sen tidigare så gör det ju inte så mycket.

Jag har tre delar i min garderob. När jag klär på mig (förutsatt att kläderna inte är utspridda i rummet på ett icke särskilt välstädat sätt) så tar jag saker från alla tre delar. Underkläder till vänster, tröja till höger och byxor eller kjol i mitten. Varmare tröjor finns till vänster också. Tre delar. Av en kropp.

Den här natten, då jag iofs klär av mig och inte på mig, kommer jag att tänka på det gamla spelet från min barndom, där man ska para ihop delar av personer till olika eller samma personer. Antingen hör de ihop eller inte, men oavsett vilket blir det en intressant kombination. Passar det huvudet till den kroppen? Kan den skäggige mannen ha feminina ben med kjol? Kan jag verkligen klä på mig så här? Det känns som det finns nån bakomliggande symbolik i att jag tar kläder från olika ställen. Det känns som att... jag flummar och har konstiga tankar ibland. :-)

Jag kommer inte på vad det här spelet heter. Det kommer störa mig lite. Hårda tjocka kort med huvud, kropp och ben. Hjälp? Det påminner lite om när man ritar olika delar på en gubbe på ett papper som man viker så någon annan får fortsätta på den. Hm. Nån som vill komma hit och leka? :-D

Uppdatering:
Nu har jag fått reda på vad spelet hette, MixMax.              http://yasylum.theyard.org/?p=6

Intag av Diklofenak BMM Pharma med mat och dryck:
Enterotabletterna måste sväljas hela med riklig mängd dryck (minst 1½ glas vatten). För maximal effekt skall tabletterna inte tas i samband med eller direkt efter måltid.

Detta står att läsa på FASS. Läste om det jag fick recept på av läkaren igår, motsvarande voltaren-tabletter. Var precis och hämtade ut dessa och när hon ska ge de till mig säger hon

        - ...och så tar du dem ihop med maten...
        - Eh, MED maten? Det står ju att man INTE ska ta de med maten?
        - Var har du läst det?
        - På FASS.

Hon kollar själv och får rätta sig till att "de kan orsaka irritation i magsäcken och för att lindra såna symptom kan man ta de ihop med måltid". Hon rodnar. Det kan inte vara så lätt att hålla reda på alla olika mediciner, men om man vill få en apotekare att rodna så rekommenderar jag FASS.se  :-) Petra var där nu strax efter mig och verkade lyckas genera en apotekare hon också. Verkade bli lite generad i ett samtal om Plackers för att hon nog inte använder tandtråd som Petra rekommenderar, blivande tandläkare och allt. Vi lyckas verkligen idag! :-)