Näktergalning

Det är nästan lite pinsamt att titta på vilken tidpunkt väldigt många av mina inlägg skrivs. Jag har ofta en omvänd dygnsrytm. Jag gillar natten och jag är väldigt morgontrött och snoozar nästan en timme varje gång jag behöver använda väckarklocka. Jag jobbar också främst kvällar, vilket gör att man oftast kan vara vaken länge utan att bli särskilt drabbad av det dagen efter. Det borde inte vara något konstigt med det. Ändå är det lite så att jag försöker dölja detta faktum för den del av befolkningen som jag kallar normal. De som går och lägger sig i tid. I min familj är det bara mamma som går och lägger sig tidigt, pappa och mina bröder går också och lägger sig mitt i natten nån gång oftast. Jag har fortfarande kvar den där känslan man hade när man var ung och var uppe sent i smyg för att titta på en film eller vad det nu var. När jag låg och läste en bok länge och släckte lampan när någon gick förbi utanför dörren för att de inte skulle märka att jag var vaken. Kommer jag alltid känna ett behov av att smyga med mina nattliga vanor? Bryr sig verkligen mina föräldrar fortfarande? Knappast på det sättet de gjorde förut iaf. När ska man bli tillräckligt vuxen för att våga stå för att man är vaken mitt i natten?