Sedan tittar jag vidare på andra bilder från Österrike och känner att jag verkligen inte kan stå för titeln i föregående inlägg. Österrike är fint. Bilder från Innsbruck, Hall och Stubai Gletcher i Mars 2005.

När jag och mina bröder var små brukade vi berätta en rolig historia. Folk skrattade alltid, så därför måste den ju vara rolig och vi kände oss roliga själva. Riktiga små komiker. Fast det kan hända att det inte var därför folk skrattade. Vi berättade ungefär så här:

Det var en gång tre indiaaaaaner som inte kunde några ooooord. Så gick de ut för att lära sig ord. En gick på restaurang och där sa de: Kniv och gaffel, kniv och gaffel!

Ni förstår ju själva vilken fantastisk humoristisk begåvning vi besatt redan på den tiden. Ett annat sätt att berätta historien på skulle kunna vara följande.

Det var tre indianer som var på besök i Sverige. De kunde inga svenska ord, men den första gick på en fotbollsmatch och när det blev mål lärde han sig säga: "Ja! Vi gjorde det!" Den andra indianen gick på restaurang. Där hörde han några ropa: "Kniv och gaffel!" och så hade han lärt sig det. Den tredje indianen besökte ett dagis där barnen bråkade om vem som var på tur och han lärde sig säga: "Jag först! Jag först!"

En dag kom polisen förbi och frågade om de kände till något om ett mord som inträffat. Den första indianen ropar: "Ja! Vi gjorde det!". Polisen undrade hur det gått till och frågade vad de använt för mordvapen varpå den andra indianen svarar: "Kniv och gaffel!". Polisen förklarar att mördare straffas genom att hängas. "Jag först! Jag först!"

Från den gamla skolan satt hon aldrig med oss vid matbordet och åt utan berättade sina historier vid sidan av. Hon rev morötterna tunt och kallade det dunderhonung så vi som små Bamsefantaster skulle äta ordentligt. Maten var viktig och ständigt fick man frågan "ska du int ha dig nå i mun" med den norrländska dialekten hon menade var att tala klart och tydligt. Hon kallade pannkakor för plättar och ugnspannkaka för pannkaka och hon bakade de bästa kanelbullarna med kardemumma i. När kameran kom fram gömde hon sig och visade upp bröllopsbilden istället. Hon visade stolt upp sina tekniska kunskaper om tv:n genom att erbjuda sig att läsa för oss från text-tv, vilket hon gjorde trots att vi avböjde. Hon pratade mycket och det var ofta samma historier. Något nytt var i början av tiden på hemmet då hon gav främlingar komplimanger, frågade om de var gifta, hade barn eller försökt. Det var vid den tiden farfar dog. Hon prövade nya saker som läppstift och vin men frontallobsdemensen och åldern fortsatte förändra henne och gång på gång fick vi höra att hon var döende. Några år senare har hon nu somnat in för gott med sina båda barn där som vakade. Hon höll ut i det sista med sitt starka hjärta men nu får hon vila i frid. Nu finns ingen av mina föräldrars föräldrar kvar i livet. Söta lilla farmor, synd du bodde så långt bort i Luleå.

Min bror efterlyste sig själv i andras bloggar. Nuförtiden skriver jag inte här så ofta och jag träffar inte Emil så ofta heller, men tänkte ändå skriva ner lite saker jag minns och tänker på. Hans minne är något jag avundas honom. Han må vara två år yngre än mig men det är ändå han som minns när han fick reda på att Palme hade blivit skjuten, inte jag. Det är svårt ibland att hänga med i hur tiden går. Min mentala bild av Emil ligger starkt i en videofilm från Udden: han flinar mycket med sina stora tänder som han ännu inte hunnit växa ikapp och fånar sig framför kameran som den linslus pappa undviker att vara. Det kändes inte helt ok när Emil, Jonas och Sara växte om mig, de yngre borde väl vara kortare? Den pipiga rösten är också borta sedan länge och rösten som svarar i telefonen är mörk.

Mina finaste minnen från barndomen måste vara från Vibäck på sommarloven. Där bland skogarna sprang vi omkring och åt blåbär, hade kottkrig, sköt på varandra med låtsasvapen som bröderna tillverkat inspirerade av grabbarna grus som bodde i huset bredvid. Vi gick och köpte glass och godis av det snälla paret på semesterhemmet och när vi gungade efteråt flög Calippo-glassen ur sitt fodral i en lustig båge i luften. Fast på den tiden hette glassen antagligen Pop-up. I viken rodde vi runt, tävlade om att kasta sten till andra sidan, badade med pappas surfingbräda där Micke en dag trampade foten blodig på ett vasst föremål.

Emil och Jonas brukade brottas men en dag ville inte den ena just då. Jag erbjöd mig med ett "jag kan brottas!" men det var inte tillräckligt. Vi har spelat mycket kort tillsammans. Jag minns när jag skulle hjälpa Emil med matematik. Det var samma bok, skola och lärare som jag själv hade haft två år tidigare men jag kunde inte hjälpa honom särskilt mycket ändå - så fort man glömmer! Emil gillar att rita, men det blir oftast samma motiv av Emil-gubbar som jag tänker på dem ibland.

Jag brukar berätta om när Emil skulle se Sagan om Ringen en gång till på bio, men var så trött i kombination med lite öl innan att han somnade när Gandalf kom in i filmen (efter åtta minuter) och sov tills densamme ropade "you shall not pass!" och sen var det inte så mycket mer film kvar. Det är ingen överraskning att Emil gillar hiphop och han bad mig om hjälp att komponera den musikslinga som Jennifer Lopez senare samplade i Jenny from the blocks. Jag la ner mycket tid på att få det att låta rätt i toner och takt men när Emil skulle få ta del av resultatet så tackade han nej för att han redan hade skaffat en annan melodi. Emil i Lönneberga var passande men det var inte så tacksamt.

Emil är väldigt social. Flera ungdomsår på Värmdö såg man inte så mycket av honom. Antingen så var han ute någonstans och träffade någon, eller så tog han med dem hem och hängde på rummet tillsammans. Han är smart, har bra minne och social kompetens, men matlagning är inte hans starkaste sida pga bristande intresse och erfarenheter. Har man uppnått en viss ålder är det förvånande om man är osäker på hur man kokar pasta.

En natt ringde Emil mig på mobilen och berättade att han hade missat sista bussen hem och skulle ta morgonbussen senare istället. Det slutade med att mamma vaknade och vi åkte till Slussen för att hämta hem honom. Jag mötte honom först eftersom mamma gick tillbaka för att släcka lamporna på bilen. Det var inte så nyktert.
- Vi har kommit för att hämta dig.
- När då?
- Nu!

Jag tror Emil skulle kunna komma väldigt långt. Det som saknas är bara motivation. Han verkar ha kommit en bit på vägen genom att upptäcka sin talang för svenska språket. Nu rättar han också andra som misshandlar ackusativobjekt, men ett tag var det jag som rättade honom. Han har ändå länge varit intresserad av språket och hade en period där han lärde sig nya ord som han tyckte om att briljera med. Jag minns när han kom och frågade ifall jag visste vad ett ord betydde som han precis hade lärt sig. Jag hade inte hört ordet förut men kunde ändå förstå det genom dess latinska ursprung. Emil blev imponerad. Jag ser fram emot resultatet av hans bokskriveri.

En sak Emil inte är bra på är att slå in paket, vilket han ofta får höra när julklapparna som inhandlats samma dag på ICA ska öppnas.

Han är bra min bror.

Verkade inte finnas så många vettiga sökresultat, så jag kopierar detta för att kunna sprida bättre, den här historian borde inte falla i glömska!

Folksagan om

Mäster Skräddare


Det var en gång en liten man som gick till skräddaren med en bit tyg.
- Goddag, goddag, mäster skräddare, sade han och bockade sig.
- Goddag, goddag, sade skräddaren där han satt på bordet och sydde med benen i kors.
- Kan jag få en liten rock sydd av det här lilla tyget?, frågade den lille mannen.
- Det går bra, sade skräddaren.
- När blir den färdig?
- På lördag.
- Det var bra, mäster skräddare. Tack så mycket, mäster skräddare. Adjö, adjö, mäster skräddare.
Och så gick den lille mannen.

När det blev lördag, så gick den lille mannen till skräddaren igen.
- Goddag, goddag, mäster skräddare, är min rock färdig?
- Ack nej.
- Är den inte färdig? Varför det då?
- Ack jo, det bidde ingen rock.
- Jaså, bidde det ingen rock? Vad bidde det då?
- Det bidde ett par byxor.
- Jaså, bidde det ett par byxor? När blir de färdiga?
- På lördag.
- Det var bra, mäster skräddare. Tack så mycket, mäster skräddare. Adjö, adjö, mäster skräddare.
Och så gick den lille mannen.

När det blev lördag, så gick den lille mannen till skräddaren igen.
- Goddag, goddag, mäster skräddare, är mina byxor färdiga?
- Ack nej.
- Är de inte färdiga? Varför då?
- Ack jo, det bidde inga byxor.
- Jaså, bidde det inga byxor? Vad bidde det då?
- Det bidde en väst.
- Jaså, bidde det en väst. När blir den färdig?
- På lördag.
- Det var bra, mäster skräddare. Tack så mycket, mäster skräddare. Adjö, adjö, mäster skräddare.
Och så gick den lille mannen.

När det blev lördag, så gick den lille mannen till skräddaren igen.
- Goddag, goddag, mäster skräddare, är min väst färdig?
- Ack nej.
- Är den inte färdig? Varför då?
- Ack jo, det bidde ingen väst.
- Jaså, bidde det ingen väst? Vad bidde det då?
- Det bidde ett par vantar.
- Jaså, bidde det ett par vantar? När blir de färdiga?
- På lördag.
- Det var bra, mäster skräddare. Tack så mycket, mäster skräddare. Adjö, adjö, mäster skräddare.
Och så gick den lille mannen.

När det blev lördag, så gick den lille mannen till skräddaren igen.
- Goddag, goddag, mäster skräddare, är mina vantar färdiga?
- Ack nej.
- Är de inte färdiga? Varför då?
- Ack jo, det bidde inga vantar.
- Bidde det inga vantar? Vad bidde det då?
- Det bidde ingenting.
- Jaså, bidde det ingenting? Det var bra, mäster skräddare. Tack så mycket, mäster skräddare. Adjö, adjö, mäster skräddare.

Och så gick den lille mannen och kom aldrig mer igen.

Jag kände att jag ville dela med mig av detta kort, som en påminnelse om sommaren. Jag bodde i huset som föräldrarna precis hade flyttat ifrån, och det var ekande tomt. I trädgården plockade jag smultron och vinbär och åt till frukost på altanen, med ljudet av surrande humlor som saktmodigt utforskade doften av lavendel.

Adolf Fredriks musikklasser kallas även AF, där jag gick mellan årskurs 4 till 9. Googlade lite på det för att ge en länk till en som undrade över skolan. Skoltidningen Lyran som startade 1963 är enligt Patent- och registreringsverket sveriges äldsta skoltidning. Av Stockholms Läns kommunala skolor har AF högst snittbetyg. Förutom den ordinarie grundskoleundervisningen får eleverna 5 - 7 timmars musikundervisning i veckan.

Kända personer som gått på Adolf Fredrik innefattar bland annat Danny Saucedo, Frida, Mimmi och Molly Sandén, Carola Häggkvist, Peter Jöback, Pernilla Wahlgren, Blossom Tainton Lindquist, Amit Paul, Sarah Dawn Finer, Georg Riedel, Robert Wells, Nassim och Salem al Fakir, Monica och Carl-Axel Dominique, Ingela 'Pling' Forsman, Emilia Rydberg, Cajsa-Lisa Ejemyr.

Nu när jag börjar tänka tillbaka minns jag hur frivilliga delar av klassen i början av mellanstadiet sjöng barnkör på något med Eric Ericssons kör. Nu minns jag inte vad det var, även om jag skulle gissa på Matteuspassionen eller någon annan passion. Jag minns att vi fick lyssna på skivan i slutet av högstadiet och att vi lät så små, trots att man inte kände sig som barn på den tiden. Det skulle vara riktigt kul att få tag på en sådan inspelning. Jag gissar att det var omkring 1992 eventuellt i Berwaldhallen. Någon som kan hitta en sådan skiva åt mig? Behöver inte vara fysiskt, först och främst vill jag veta vad det var.

Det jag minns starkast är dock traditionerna. Dans på gården innan sommarlovet, gigantiska luciafiranden i Globen... Alla konserter, lärarna. Jag minns min tid där på AF med värme, även om jag personligen utvecklats och blivit starkare efteråt.

Sara är det närmsta en syster jag kommer få. Hon är ett år yngre än mig och vi har vuxit upp tillsammans, särskilt på somrarna. Jag åkte till henne och kom hem med östgötsk dialekt som mamma inte alls tyckte om. Hon åkte till oss på sommarstugan och badade i havet, lekte restaurang och så vidare. Vi åkte tillsammans till far-/morföräldrarna (Marmor och Marfar) i Luleå och sjöng sånger, lekte med minisynth i tvättstugan och hoppade över buskarna i trädgården.

Den fjärde juli gifte hon sig med sin Magnus, vid Stensunds slott där de först träffades. Kvällen innan bröllopet åkte Magnus hem till sina bröder och Sara sov med oss tjejer som kom på möhippa. De sågs inte förrän vid vigseln, mycket romantiskt. Möhippan var lugn, vi åt, pratade, spelade Barbro och hade trevligt tillsammans. Även om det var ett litet bröllop är det ändå trevligt att ha fått en chans att lära känna valda delar innan. Det var en speciell känsla att få vara med om förvandlingen innan. De tre brudtärnorna, jag och en till tjej sov över i huset brudparet precis flyttat till (som jag för övrigt blev lite kär i) och följde sedan med till frisören, sminket, hämtade brudbuketten (shit, va dyrt!), stoppade godis i bruden innan vigseln för att ge energi.

Jag fick ta hand om både min och brudens kamera, vilket förstörde känslan lite upptäckte jag för sent. Innan hade jag funderingar på hur rörd jag skulle bli, men jag upplevde det hela genom kameralinsen och på avstånd kändes det som. Jag var lite nervös över min sång innan, men jag verkade röra andra mer än mig själv. Sara såg rörd ut och när jag kom tillbaka till mitt bord efteråt så satt de och grät där. Det spelade tydligen inte så stor roll att jag kom av mig på slutet.

Det är farligt att planera utomhusvigsel i svensk sommar, man vet aldrig hur vädret kommer bli. De hade dock tur, trots gråa moln var det till och med sol under större delen av vigseln och det var fint under båtresan till Trosa Sjökrog där festen hölls, samt under champagneminglet utanför innan middagen. När vi satte oss till bords öste regnet ner men när det var dags att gå ut och mingla igen innan kaffet var det fint igen.

Tips till de som ska gifta sig:
- Såpbubblor istället för ris är fint, roande och bättre för fåglarna.
- Skaffa en fotograf! Det behöver inte vara en dyr, det kan vara någon ni känner. Andra kan koppla av mer, ni har någon som går in för uppgiften och ni vet vilken kamera ni ska titta in i för att få bra bröllopskort.
- Sminkning på MakeUpStore kostar 500 kronor och då får man ta med sig produkter för samma summa.
- Bryt av vardagen och se till att inte träffa varandra på något dygn innan.

Nästan alla optiker verkar känna min optiker. Inte så konstigt kanske då han varit lärare på optikerutbildningen såpass länge. Nu har han dock gått i pension och det var dags att skaffa ny optiker, i rätt stad den här gången - det är ändå sex år sedan jag flyttade från Stockholm så det var väl på tiden. Lockades av den linstyp min kollega har, vilket motiverade mig till att äntligen komma till skott. Jag har numera linser man kan sova i. Hittills har det fungerat bra och det är ytterst fascinerande.

Jag fick mina första glasögon sommaren innan trean på lågstadiet. Jag var gissningsvis (vem orkar räkna?) åtta år och tyckte det var jättefina glasögon - stora, rosa och lila med en rosett prydd av glittrande stenar. Pappa tog med sig dem till sommarstugan när de var färdiga och när jag skulle hämta dem var det första jag gjorde att tappa dem i berget, dock utan skada. När jag satte på mig dem upptäckte jag saker jag inte ens visste fanns, som de små kvistarna som hängde ner på björken. Jag såg uppenbarligen ganska dåligt redan då med andra ord.

Jag tror det är mina fjärde glasögon jag är inne på nu. Länge har jag identifierat mig med mina glasögon, de har varit en del av mig och jag har blivit van vid dem. En klasskamrat fick försöka övertala mig ganska länge innan jag nappade på erbjudandet att pröva linser hos hennes far optikern. Vad skulle jag med linser till, tänkte jag, det gick ju så bra med glasögon. Jag vande mig dock snabbt och ville knappt visa mig offentligt med glasögon ett tag.

På senaste tiden har jag inte orkat hålla på med linserna särskilt mycket. Jag har fortfarande tänkt på mig själv med linser istället för glasögon, men faktum är att jag bara orkat sätta in dem kanske en gång i månaden eller i alla fall väldigt sällan. Optiker tittar på mina ögon och fascineras över i hur bra skick de är med tanke på hur länge jag använt linser, men det är inte så konstigt, så lite jag haft dem senaste året/åren.

Nu kan jag ha i linserna konstant. Det har gått tre veckor ungefär och jag har fortfarande inte riktigt vant mig. När jag visste var jag skulle sova här i Trosa såg jag en sittsäck bredvid sängen och tänkte "bra, där kan jag lägga glasögonen sen" - men det behövs inte. När jag har lagt mig i min säng och släcker lampan kommer reflexen att fortsätta nattproceduren genom att lägga glasögonen på nattduksbordet - men det behövs inte.

Det känns som en frihet. Innan jag skaffade dem föreställde jag bara hur det skulle vara att öppna ögonen efter sömnen och faktiskt kunna se någonting. Jag har -6,75/-7,25 på linserna tror jag och -8 på ena glasögat som även korrigerat lite brytningsfel (astigmatism). Det säger kanske inte så mycket, men jag ser väldigt dåligt. En av få fördelar med det, som det fortfarande känns lite konstigt att vara utan nu, är att kunna lyfta på glasögonen och studera något nära i detalj. Om det är priset jag får betala för denna frihet gör jag det dock gärna!

För några år sedan diskuterade jag med min bror om hästar.
Han var fullkomligt övertygad om att han hade rätt.
Att trav är snabbare än galopp kändes självklart för honom.

Hans erfarenheter i frågan kom från tv.
I travtävlingar kommer galopperande hästar på efterkälken.
Att jag försökte övertala honom om att galopp är snabbare än trav tyckte han var korkat.

Lyssna på storasyster, lille bror.
Hon har faktiskt tagit ridlektioner... på lågstadiet.

När jag läste etnologi i Uppsala hade vi en uppgift som gick ut på att studera grupp av människor. Jag gick till en bank och satte mig för att observera vad alla gjorde, hur de rörde sig, samverkade och så vidare. Jag antecknade flitigt allt jag såg. En kvinna frågade om hon kunde hjälpa mig med något, men nej tack, sa jag och fortsatte anteckna. Hon kom dock tillbaka efter ett tag och frågade mig igen. Det var vid detta tillfälle jag lärde mig att det inte är populärt att observera och föra anteckningar på en bank. Jag hade inte en tanke på innan att det kunde upplevas som en förstudie för brott. Särskilt med tanke på att minst en annan i klassen redan varit där innan mig i samma syfte.

Kotteby fick mig att minnas en semesterresa i bil.

Under mitt år i Innsbruck åkte halva klassen till Kroatien (Pula, Porec) på semester. Hyrde två bilar och lägenhet och snorklade i klara vatten, med mera. Vi varierade oss genom att bo på två ställen. Jag åkte i en bil med fyra andra svenska tjejer och när vi var på väg till nästa ställe blev vi stoppade av polisen. Självklart blev vi väldigt nervösa. Den andra bilen stannade strax framför oss, tills de kom på att det kanske var någonting de också skulle bli stoppade för, så de körde en bit till för säkerhets skull.

Vid ratten satt Sarah, blond, söt, blåa ögon, trevlig, svensk. Hon gick ur bilen för att prata med poliserna och kopplade på charmen för säkerhets skull. De ville titta i bagageluckan, men när de såg hur fullproppad den var med alla våra pinaler viftade de bara lite och bad henne stänga den igen. De berättade att det fanns en ny lag i landet att man måste ha lyset på när man kör. Sarah förklarade att i Sverige är lyset på automatiskt, men den österrikiska bilen vi hyrt hade inte det.

Sarah: I'm so sorry.
Polis: How sorry are you?

Här försökte jag väldigt mycket att inte börja skratta åt den slemmiga kommentaren. Polisen gjorde detta ännu svårare för mig genom att bjuda oss på fest. "Var ska ni? Nej nej, ni ska till vår stad på fest." Sarah sa att vi skulle komma, eller i alla fall fundera på det, och sen åkte vi vidare. Utan böter. Skrattande som tusan.


                                            Tydligen kroatisk parkeringsplats och landsbygd.