Det räcker oftast med att säga hej - det borde inte vara så svårt.

Jag funderade på att köpa stora stickor och gick in i en tygaffär. Expediten höll på med en kund när jag klev in i det lilla rummet. Jag sökte ögonkontakt men fick ingen och ingen hälsning. Han var ju upptagen med den kunden så jag gick själv fram till stickorna och tittade lite. Kunden betalade och gick och där stod vi sedan. Stickorna fanns precis bredvid kassan, så vi stod sida vid sida med varandra. Jag funderade på om jag skulle köpa några och väntade även på att han nu skulle hälsa på mig. Så blev det inte. Han stod och tittade ut genom dörren och verkade tycka det var pinsamt, som om han försökte låtsas att jag inte var där. Det kändes väldigt makabert. Jag bestämde mig för att inte köpa några stickor och gick mot dörren. Det var jag som sa hej då när jag gick, vilket han svarade på. Det var de första orden vi utbytte med varandra.

Och nu funderar jag på detta. Om man jobbar i butik bör man ha en viss servicekänsla. Det är extra påtagligt för mig som själv jobbat i butik, och jag ser till att underlätta för kassören när jag handlar mat genom att själv söka ögonkontakt och hälsa. I min butik var vi tillsagda att hälsa på kunderna. Det bör vara en självklarhet. Det är det uppenbarligen inte. En del kunder var svåra att få kontakt med. De tittade inte på mig och de lastade på sina varor utan att ibland höra att jag sa hej tre gånger. Vissa av dem sa hej när de kom fram till kassan istället. Vissa sa ingenting. Tittade inte på mig.

Hur jobbigt det måste vara att vara så blyg, eller vad det handlar om. Socialt handikappad? Ointresserad? I sin egen lilla värld? Om man är en sådan person, varför söker man sig då till ett yrke som kräver en viss social kompetens? Hur kan man jobba i en butik och inte våga säga hej till kunderna? Om han hade hälsat på mig och frågat om han kunde hjälpa till med något så hade jag kanske köpt mina stickor. Nu bestämde jag mig för att gå hem och titta på mitt garn vad det är för stickor som är bäst till. Och jag känner mig ärligt talat så dåligt bemött där att jag inte är sugen på att gå tillbaka dit. När det är dags att köpa stickor till garnet så går jag antagligen någon annanstans. Jag hoppas att jag där känner mig välkommen och sedd.

Jag älskar Spotify.

Jag har levt musikaliskt handikappad så länge. Datorn dog. CD-spelaren dog. DVD-spelaren dog. Radio blev krångligt. Jag har haft spelningslistor på mobilen, med en begränsad mängd låtar. Jag har spelat CD-skivor och känt mig lite retro som köpt nya CD-skivor. Men nu har jag ny dator och jag kan använda Spotify. Detta musikaliska paradis att utforska.

Igår hörde jag en låt på radio med Regina Spektor. Letade efter "All the Robots" eftersom det var det jag tyckte de sa att den hette. Tyckte det var trist att den inte verkade finnas på varken Spotify eller Youtube. Men sedan hittade jag "All the Rowboats", som den egentligen hette:
http://open.spotify.com/track/6gk9e5Ai7gXHC6iSQ34huS

Idag går jag via en låt jag hörde på tv. Det var The Rescues och jag förälskade mig direkt i dem.

The Rescues - Follow me back into the sun:
http://open.spotify.com/track/0TkQQaEpAkXD9HoQ8xDJBz

En fin sak med Spotify är "Related Artists". Det blir en guide att hitta nya artister att tycka om via artister man redan upptäckt. Det ledde mig vidare till Erin McCarley.

Erin McCarley - Sticky Sweet:
http://open.spotify.com/track/05gCnIkG71pL4DSQEjkzkV

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, och det fina är att det känns som att det är precis det jag kommer göra!

PS. Eftersom jag fortfarande känner mig ganska ny på Spotify vet jag hur irriterande det kan vara med en Spotify-länk om man inte har Spotify. Tänkte lägga till Youtubeklipp, men det var så länge sedan jag bloggade att jag inte längre minns hur man bäddar in videoklipp i inlägg. Ni får söka upp dem själva på Youtube om ni vill.

RSS 2.0