Näktergalning

Sov. Vaknade. Låg i sängen. Blev trött. Powernap. Snooze. Snart måste jag gå. Jäkligt produktiv dag det här alltså! Gissar att det är den där sömnbristen från igår som kommit ifatt mig. Gäsp.

Det är bra att bjuda hem folk, på flera sätt! Jag har haft underbart trevligt ikväll och först nu börjar jag ana lite trötthet till slut. Petra kom först, vid 17.30, sen kom det några få så det hela började med lite soffmys och uppdatering om läget. Till slut kom det fler och fler, så det tydligt märktes att min hall är lite liten genom att den svämmades över av jackor och skor överallt. Jag gillar att vara värdinna, fick lite fnatt på snacksinköpet och ibland försökte jag vara överallt samtidigt för att fylla på i skålar och liknande. Framförallt i början sprang jag lite runt som en yr höna, vilket såklart gjorde att de första gästerna hade svårt att sätta sig ner och komma till ro. Under kvällens gång fick jag ständigt fundera över vart jag ställt mitt glas sist, för att öppna dörren eller liknande. Inte för att man får så mycket tid över till att dricka ur det ändå. Men det gör absolut ingenting, de bästa kvällar byggs på bra humör och det har jag verkligen haft ikväll.

Fått flera komplimanger för lägenheten och köket och jag är så nöjd! Det blir extra motiverande att städa när man ska få hem folk, bland annat därför jag föredrar att ha fest på lördagar, så man hinner förbereda ordentligt. Den här gången har jag till och med tvättat fönster och rensat avloppet i handfatet och golvbrunnen i duschen, samt plockat i bortglömda högar efter tidigare snabbstädningar och återfunnit en sedan länge förlorad ögonskugga som jag saknat, t.ex.

Känns som kvällen blev helt perfekt! Jag tror inte vi var alltför högljudda så grannarna stördes. Jag tror inte det var någon som rökte heller, jag är lite stolt över mina vänner på det sättet! Om jag räknar/minns rätt så kom det 22 stycken till mina 37 kvadrat och det gick förvånansvärt bra. Försökte få folk att sätta sig i sängen, men de verkade ta det som en pik "är det inte lite tidigt för det?" trots att jag tyckte det var en bra yta med sittplats till och med, som bara stod outnyttjad. Jag fick en serenad av killarna som kommit från kören, det är aldrig fel. Det var både livat och mycket folk, samt lite lugnare och mysigare prattillfällen både först och sist, samt en del sånger, för vi var till och med stämfördelade!

De tre sista körkillarna gick kl 04, men då var jag inte trött så jag har städat det mesta och diskat en hel del också, känns bra. Nu börjar tröttheten smyga sig på och eventuellt kommer en kompis, som rest hit för festens skull, hit redan vid tio, så det är väl dags för lite sömn nu.

Jag är glad! Måste bjuda hem folk oftare! Har fortfarande snacks kvar så kanske får ta tag i den där spelkvällen snart som jag varit sugen på länge. Det är kul att vara värdinna, det passar min mammiga sida.

Målartjejen fick ställa tapetbordet i trapphuset för att få plats. Hon blockerade tydligen grannens dörr lite så de verkade precis ha pratat lite när jag kom hem vid lunch, när hon precis skulle sätta igång. Det tog ungefär tre timmar totalt tror jag. Jag satt i soffan och lyfte inte många fingrar, förutom över tangentbord och fjärrkontroll, medan hon förvandlade mitt kök. Skön arbetsfördelning. Så plötsligt tassar grannen in - i min lägenhet! Han ser mig i soffan och säger bara hej, och går vidare till köket och frågar hur det går för henne och kommenterar hur köket ser ut. Sedan kommer han tillbaka ut i rummet och pratar ett tag med mig också. Sån jävla fräckhet!

Jag funderade på att kommentera honom till målartjejen i förväg. Det kom i efterhand fram att han varit inne och tittat när jag fick ny plastmatta i badrummet efter vattenskadan. Det är ett intrång i mina personliga egendomar som jag inte uppskattar det minsta. När jag ser honom på gården eller i trappen försöker jag hålla mig till att säga hej och gå vidare. Han är skvallrig, dricker en del och är vaken halva nätterna och tittar på tv... samt har jobbat hos fastighetsvärden i många år. Han verkar tycka det ger honom rätt att känna sig som fastighetsskötare/hantverkare och klampa rakt in hos andra. Det tycker inte jag!

Andra känslor som växer, förutom spindeln, är de om tandläkaren. Jag var där i maj och fick höra att jag har ett hål som behöver lagas. Det börjar bli dags. Jag har inga större problem, men känner att det är något där ibland. Det där med att borra i tanden är dock något som växer i mitt huvud. Jag brukar ju inte vara tandläkarrädd?

Tankarna går ungefär:
- Där känns tanden. Borde ringa tandläkaren. När har de öppettider? Jag måste ta reda på telefonnumret till min gamla tandläkare också. Lika bra att få det lagat nu innan det blir värre. Jag äter flour, jo men antagligen inte tillräckligt. Borra lite bara. Ska man ha bedövning eller inte? Skönt att slippa dregla efteråt och det blir ju billigare, nu måste man tänka på pengarna också. Men tänk om jag ångrar mig mitt i, som jag gjorde förut? ...då det inte var någon idé längre sa han. Åh, det kommer säkert göra ont. Och så låter det så äckligt. Usch, jag vill inte borra.

Och sen ringer jag aldrig tandläkaren. För jag kommer aldrig fram till det där aktiva beslutet. Ett återkommande problem när det gäller mig. Därför jag inte vaccinerat mig mot svininfluensan än heller. Men det funkar inte att vänta till sista stund, som med plugg. Just nu verkar det som att jag kommer fortsätta leva i förnekelse tills tanden börjar göra ont och lagningen blir mer komplicerad.

Om jag klär mig i lite Nike-prylar kanske det går bättre?

Igår dammsög jag upp spindeln jag fångade i skålen förut. Det var dags. Inte säker på att det var det bästa beslutet, nu ligger den ju kvar i min dammsugare. Den var död dock, till slut. Inser nu att det var två månader sedan jag fångade den, så det var väl på tiden, men när den fortfarande levde första gången jag tittade fick det mig att dra mig för det.

Den känns äckligare nu än vid fångsten, jag har nog varit mer medveten än jag trodde om att den funnits där. Häromnatten trodde jag att jag hörde en ny spindel klappra över golvet, men det var IKEA-påsen.

Skrev fel först, fast det hade kanske passat bättre: Nattens fångest.

Andra har egenskaper jag tycker jag borde ha.
Jag har egenskaper jag tycker andra borde ha.
Jag tar hand om andra och tycker andra kan ta hand om mig också.
Jag är ingen hjälplös bebis, men tycker världen blir bättre om man tänker på andra.
Inser gång på gång att människor har brister men har svårt att ge upp hoppet.

Jag känner mig dåligt behandlad, även om jag inser att en del i det ligger i min egen tolkning bara. Känslor är svåra att resonera med. Det finns ändå inte så mycket att göra. Jag kan inte förändra andra än mig själv.

Det krävs inte så mycket för att muntra upp, en liten gest kan räcka. Det är dock skillnad på att säga något utan att mena det. Då är det bättre att mena utan att säga, för det kan märkas ändå. Gör istället för att säga, visa omtanke och att man bryr sig kommer man långt med.

Inte riktigt relaterat, förutom att göra hellre än bara säga. Kom att tänka på den här videon tidigare och detta kändes som ett bra tillfälle att leta upp den igen. Ett och ett halvt år sedan sist.

och jag blir påmind om det
gång på gång
blickarna
känslan
ni tror jag är stark
det gör ont
syns jag?

Hajade till lite igår när jag gick förbi baksidan på affären. Det brann! Stora lågor! Det stod tre personer runtom och en släckte elden med brandspruta. Det var en fyrkantig låda med bubblande vätska och när elden släckts tände de på den igen. Jag insåg att det var en övning och noterade att det stod något om brand på den vita skåpbilen intill och att mannen som inte jobbade i affären kom med tips om hur de skulle göra för att släcka. "Gå närmre!" Jag har i efterhand fått veta att det var vatten som det bubblade gas ifrån. Mycket nyttigt, men lite lustigt att göra det så öppet för allmänheten och strax innanför garageportarna. Själv minns jag bara vagt att vi hade någon slags brandövning med skolan någonstans, men vet inte om jag lärde mig något av det.

Cyanide & Happiness @ Explosm.net

Vi har julkonserter i Vasakyrkan fredag 4 december kl 20 och lördag 5 december kl 15 och 18. Då sjunger vi allting utantill, så just nu lyssnar jag på låtarna så mycket som möjligt för att nöta in det. Visserligen har jag stundvis vissa strofer i huvudet, men det kommer krävas mer innötning innan jag verkligen får in dem.

11 augusti felanmälde jag min diskbänk som fått ett litet, litet hål i diskhon. En sommarvikarie kom förbi för att titta och tätade hålet temporärt med silikon och gaffatejp. Sedan följde en lång väntan. Först glömde de bort mig och vikarien beställde inte alls en ny diskbänk som han sa. När jag ringde för att se hur det gick för dem så kom en ordinarie fastighetsskötare förbi för att titta på diskbänken igen. Han pratade om att det skulle räcka med att byta ut halva diskbänken bara. Efter mer väntan ringde rörläggaren till slut, för några veckor sedan. "Är du hemma imorgon?" Det är framförhållning det. Han skulle komma veckan därpå. Och sedan veckan efter det. Idag kom han dock till slut. "Jag kommer vid halv åtta-åtta." Och det gjorde han, men jag tycker inte om cirkatider så tidigt på morgonen, jag vill ju sova så länge som möjligt.



- Jag måste nog ta bort allt kakel, men det kanske inte gör dig så mycket?
- Nä, det är helt ok att bli av med de bruna blommorna. Faktiskt.

Rörläggaren och plattläggaren kom vid åtta. Han har tagit min gamla diskbänk med hål i och ersatt den med en med blå skyddsplast. Plattläggaren har börjat ta bort kaklet. Ena väggen är gips, så den kommer antagligen gå sönder så han får laga den. Det hela känns skrattretande egentligen, hur mycket som ska göras för att ett litet, litet hål mystiskt uppkommit i diskhon. Det ser ungefär ut som om någon slagit en spik igenom, eller något ännu mindre. På grund av detta får jag i princip ett helt nytt kök känns det som. Jag ska tapetsera om också. Tapetseraren verkar vara en rekorderlig karl, som förhoppningsvis inte är som andra hantverkare utan gör saker direkt. Han har försökt flera gånger men det kändes bäst att vänta på att diskbänken blev färdig först. Ska se om jag kan boka in honom snart också så det blir helt färdigt snart. Förhoppningsvis sker detta inom två veckor.

Varför är hantverkare så tröga generellt?

Josefin hade väldigt röda läppar igår. Jag tyckte jag kunde få en puss ändå och strax innan hon gick hem så fick jag det. Utan spegel ser man inte sidan av sin egen hals och det var ingen som kommenterade, och därmed påminde mig om det, så jag glömde bort pussmärket. Tills jag kom hem och förberedde mig för sängen, framför spegeln. Det fick mig att le. Tack, Josefin!

För övrigt var festens tema Kloster & Plåster och det är också därför jag har Lady&Lufsen-plåster på mig, samt försökte efterlikna en slags nunna. Jobbade på förskolan igår och försökte få extra information om plåster från barnen, de måste ju ändå räknas som experter i ämnet. Vi kom dock inte särskilt långt i frågan tyvärr, förutom att jag mer konkret insåg hur många olika sorters motiv det finns att få på plåster.

Ikväll är det dags för fest igen. Är jag inte lite för gammal för sånt här?

Den här videon fick mig att börja titta på fågelklipp på Youtube.

Det finns många söta fåglar och jag kan bli lite sugen på att skaffa. De kräver inte lika mycket som hundar och jag är inte allergisk mot dem som mot katter. De är sociala så man borde ha fler än en i så fall. När jag var yngre hade vi undulater och jag minns hur tidigt de vaknade och vägrade tro på att det var natt, trots att vi hängde tyg över buren. Jag minns dock även hur mysigt det kändes att ha dem där, kvittrandes. Pelle och Sita lärde sig aldrig prata, eftersom vi inte försökte tillräckligt mycket antagligen. Det hände dock att Pelle härmade ett radioljud som var som en vissling, som fick mamma att tro att hon hade lämnat radion på.

Jag kommer inte skaffa fågel nu, det krävs ett aktivt beslut och även om det är mer frihet än t.ex. en hund, så blir man ändå lite låst. Kanske i framtiden. Det blir nog inte undulat igen i så fall, utan något lite större. Den här undulaten var dock väldigt söt!

Om tre veckor är det julkonsert insåg jag igår, tiden går fort! Det är vår tur att gå luciatåg på konserterna i år och inspirerad efter lite frågor om hur det går till så plockade jag fram lucialinnen jag köpte billigt efter förra årets lucia. Konstaterar att det är tältkänsla över det vita tyget jag trär över mig och midjan är det bara att säga hej då till. Man är långtifrån sexig i ett lucialinne faktiskt. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det vore intressant med en wet lucialinne-competition som kontrast till t-shirt-varianten. Det värsta är väl att det säkert redan gjorts.

För tre år sedan idag var jag på en kompis bröllop. Två barn senare är de nu på väg att skilja sig. Förutom att jag självklart tycker det är hemskt så får det mig att tänka. Jag inser sällan hur gammal jag är, snart 28. När jämnåriga gör vuxna saker som att flytta ihop, gifta sig och skaffa barn kommer korta insikter om min ålder. Mamma var 29 när hon fick mig. Det här är min första skilsmässa. Det kommer liksom snäppet högre upp i åldersinsikten, även om jag inte kan ta till mig det. Jag kan inte sätta mig in i hur det kan vara, jag kan inte förstå. Det går inte heller att föreställa sig att mina föräldrar skulle skilja sig. Jag antar att jag levt tryggt och skyddat.

En tjej i klassen sitter temporärt i rullstol för att vila sin fot som hon har problem med. Jag kom att tänka på hur nyttigt det vore för alla att få testa på en sådan erfarenhet. Ibland lägger man märke till rullstolsramper och liknande och noterar att det är anpassat och tillgängligt. De finns knappast överallt. Hur ska man klara sig själv? Hur väger man mellan att be om hjälp och att klara sig själv? Hon kände sig som en börda för sina medmänniskor och det förstår jag, även om jag tror att de flesta gladeligen hjälper till. Det är något speciellt i att känna sig behövd och att kunna hjälpa till. Det är en avvägning varje gång man ser någon handikappad på stan, t.ex. en blind person. Kanske behöver personen hjälp, kanske blir den förnärmad om man frågar ifall den behöver hjälp, för att de klarar sig själva. Svårt att veta i förväg.

Om man själv får testa på ett begränsat liv tror jag man får en mer ödmjuk inställning till livet och sin omgivning.

Apropå ingenting, här kommer ett tips om en fin låt. Jag gillar Maria Mena och "All this time" hittade jag nu när en klasskamrat bad om inspiration. Vet inte vad hon ville inspireras till men kanske hjälper denna. Den kan i alla fall inte göra någon skada.

Åh, vilken film. Jag tycker om den och jag kan verkligen rekommendera den. Kan inte helt sätta fingret på varför. I inledningen får man veta att det är en berättelse om pojke möter flicka, men att det inte är en kärlekshistoria. Han tror på evig kärlek och ödet, hon (Summer) har skilda föräldrar och tror inte på kärlek eller förhållanden. Filmen hoppar fram och tillbaka i stämning och i handlingen mellan olika dagar och växlar mellan lycka och förtvivlan. Särskilt vissa scener är extra starka och jag skrattade högt flera gånger, vilket hör till ovanligheterna. Det är en annorlunda film, den sticker ut, utan att vara för udda. Jag vet inte om den kan kallas upplyftande, kanske är den för lik verkligheten, men jag tror den fick mig att tänka. Den fastnade. Alla borde ha en så klok vän som lilltjejen i filmen. Skönt soundtrack också. De går på IKEA!

500 Days of Summer. Se den!

Vakten handlade av mig idag. Pratade kort om att jag tyckte hans juice såg ut som pressad lime-flaska och han hann glömma att han redan fått sitt kvitto.

- Fick jag kvittot?
- Ja, du fick det, men du måste ha stoppat det nånstans.

Vakten tittar på mig förskräckt leende, som om jag är väldigt snuskig. Jag syftade faktiskt på ficka eller liknande, så jag tycker det säger mer om honom än om mig.

Idag påminde min mobil mig om att ringa tandläkaren 29 juli 2009. Tack, men lite sent kanske? Att jag fortfarande inte gjort det är en annan sak. Jag var där i maj och konstaterade att jag har ett hål som behöver lagas och ett annat som behöver flour. Jag är inte motiverad att boka tid för att få ont och bli av med massa pengar.

Nå, tack mobilen. Bättre sent än aldrig?

Sitter längst bak i spårvagnen men hör ändå damen längst fram. Tvåan har stannat vid Centralstationen, innan hållplatsen då det är temporärt blockerat framför. Dörrarna öppnas ändå så folk kan kliva av, vilket många gör. En dam går fram till dörren och sticker fram huvudet för att kika ut.

- Ska vi gå av här?

Dörrarna stängs och det går fort då de är av gammal modell.

- Akta näsan! säger en annan dam därintill.
- Den är redan bränd, svarar damen och låter lite bitter över livet.

Det var den här bilden på klasskamratens dator som fick mig att efterfråga dess ursprung och börja utforska Cyanide & Happiness. Tycker det finns många godbitar hittills. Påminner lite om humorn i xkcd. Den seriesnutten om "Cuddle Mattress" kan jag tänka på ibland i liknande situationer och le eller fnissa åt.


Cyanide & Happiness @ Explosm.net

Spindeln ligger kvar i skålen under min säng. Kanske borde göra något åt saken.


Cyanide & Happiness @ Explosm.net

Det finns en skolvärld, där skulle jag först lämna in en examinerande portfolio (dvs strukturerat ordbajs) i tisdags och komplettera samt opponera till idag, då det var examinering. Jag kom aldrig riktigt in i den världen, så jag satt i sista stund både i måndags natt och natten som gick. Fyra timmar har jag sovit inatt, ändå är jag inte överdrivet trött.

Det finns en körvärld, där vi hade konsert ikväll och allt sjöngs utantill. Jag borde ha pluggat mer på text och vissa kniviga toner, men det gick jag igenom lite snabbt på bussen på vägen dit. Trots att jag mest nosade på kanten av skolvärlden stod den lite i vägen för körvärlden. Det var ändå en jäkligt kul konsert som verkade uppskattad och var välbesökt.

Jag vet inte vad det är för värld jag befunnit mig i istället. Idag kom jag dock hem motiverad och inspirerad och började komplettera min portfolio direkt. Jag är lite imponerad av mig själv faktiskt. Hoppas att det håller i sig till imorgon.

Så nu har jag typ höstlov. I en hel dag. Tills nästa kurs börjar på onsdag om matematikinlärning.


Ta wa la no nezu miga kome kutte chu! Chu, chu, chu-chu!
Tydligen en knepig rad att minnas i den japanska sången Zui, zui, så på stämrepet i veckan kom vi fram till följande sätt att minnas. Ta wala no (du får inte ta wala), nezu miga (näsan min), kome kutte (kommer kotte) chu (atjo!) Vi tror det är ett bra sätt att få ut kottar som kommer i näsan, genom att nysa.