Näktergalning

- Jag älskar dig. Kom hit och gunga som en man. Sagt av en av fyra stycken 10åriga pojkar på stor gunga.

Hittade ett så fint citat.

"När jag var liten kunde jag trolla. Jag kunde göra underverk, läka sår och gå på vattnet, färdas obegränsat i tid och rum, jag hade makt att förvandla världen eller skapa en ny. När jag var liten kunde jag trolla. Det var innan de lärde mig att jag inte kunde."

Påminner om tankarna om att barn föds med hundra språk men vi tar ifrån dem 99. Framhäv möjligheter istället för svårigheter!

Första praktikveckan avklarad. Det är 20 härliga ettagluttare och många lärare med dubbelnamn. Jag känner mig inte helt tillfreds i skolan, är nog hellre med yngre barn som inte kräver lika mycket planering. Just nu känner jag mig mest som ett bihang. Jag gör lite saker, men tittar annars mest på. Har gjort två intervjuer idag och det blir nog två till i nästa vecka. Härliga svar man får. Dessa är från en kille som kan läsa ganska bra redan och är intresserad av att lära sig saker och har bra minne för det han lärt sig.

Var på väg in i affären när en kille, cirka 10 år, kommer framspringande till mig från ganska långt avstånd.

- Vill du köpa en kastanj? Den kostar tio... den kostar en enkrona.
- Nej tack, svarar jag leende. Men de är fina.
- De kan vara lena också!

Och ändå köper jag ingen. Trots denna säljtaktik. Priset sänks utan att ens behöva pruta och varans kvaliteter främhävs. Jag kände mig lite elak, men kunde gå vidare med ett stort leende på läpparna.

Jag tycker om kastanjer och har gärna en liggande i fickan att känna på. Faktum är att jag plockat mig en egen kastanj, alldeles själv. Den ser ut som ett hjärta.

Jag passade barn på jobbet i fredags. En liten kille hade svårt att bestämma sig för om han ville komma in. "Har ni pussel?" Till slut kom han in och började på ett pussel med 99 bitar gräs och päls, inte helt lätt. Han var bättre än jag trodde och kom igång bra med kanten men han behövde hjälp. "Jag kan själv!" höjdes dock rösten till när jag ens försökte antyda hjälp, jag fick inte heller vända pusselbitarna i kartongen åt rätt håll. När jag istället började rita bad han dock om hjälp. När jag la en bit rätt så kunde han dock själv igen, tog loss biten för att sätta dit den igen. Några bitar hamnade fel, men jag kunde inte påpeka det, för det kom sådana protester "nej, den ska vara där!". Både jag och föräldrarna glömde bort tiden, och när mamman till slut kom, tio minuter för sent, då ville han fortfarande lägga färdigt pusslet. När det inte gick så ville han spara det. Till råga på allt så pratade han ganska otydligt så det var svårt att höra, vilket också ledde till att han sa ifrån med höjd röst. Allt detta till trots så tror jag att han tyckte om mig. Det var jag som skulle hjälpa honom med pusslet, inte mamman. Jag tror mitt lugn gav resultat. Kanske blir jag en bra pedagog, men jag hoppas att inte alla barn är en sådan utmaning som han var.

Hej Lennart! Jag tycker att
du är snäll, söt och dum
ibland, bara ibland, men det
är sällan. Kan inte du och jag
spela vändåtta efter barnprogrammen.
Snälla du. Eller något annat. Du
kommer vell ihåg hemlisen. Du får
inte prata med mig om den.
Hälsningar Anna

Idag byggde jag sandslott med barnen. Det hann inte bli färdigt men var snyggt när jag gick. Antagligen trasigt ganska snart efter att jag gick, men det är kul att göra saker tillsammans med barnen och engagera dem till samarbete. På vägen hem på bussen kände jag hur det krasade mellan tänderna. Sand har en förmåga att ta sig in lite här och där. I skorna får man räkna med, att det var i munnen var lite förvånande. Ibland tar det sig in mellan tårna genom strumpan. Man behöver inte gå till spa, det är bara att gå till förskola så får man gratis sandpeeling, ibland på vissa ställen man inte alls visste behövde peeling, men rumpan är väl en ganska bortglömd kroppsdel annars så ok, varför inte.

Strumporna röjer det mesta om dagen. Igår år vi t.ex. ris, det märktes tydligt.

Det här med lördagsgodis känns för djupt inpräntat i dagens barn.

Igår tog jag igen en dags praktik på förskolan och vi samtalade bland annat om att det var fredag och därmed lördag nästa dag. Då ska jag äta morot, sa jag. Nääää, godis! sa barnen. De trodde jag skojade. Det gjorde jag väl också först, men HAH! ...där fick de så de teg! Eller som Malin uttryckte det: In your face barnen! För jag åt nämligen precis en morot. Lördagsmorötter är bättre än lördagsgodis. Dessutom är jag ganska vuxen så jag får äta godis när jag vill. In your face igen barnen!

En pojke var ledsen idag på eftermiddagen när vi var ute på gården. Jag satt länge med honom, vid ett träd, på en bänk och till sist lade vi oss i den stora handikappgungan och tittade på himlen tills han började frysa. När gråten stillats med kramar och närhet fick jag honom på andra tankar genom att prata mycket. Till slut var han sitt vanliga glada jag igen och det var väldigt mysiga samtal.

Solen sken och det fanns nästan inga moln på himlen. Månen syntes och vi filosoferade över varför den var halv och inte rund.

- Var är den andra halvan?
- Det är någon som har ätit upp den.
- Vem då?
- Det var... Hulken.
- Han var nog hungrig. Tror du han äter andra halvan också?
- Nä, nu är han mätt.

Och det var väl tur.

En tjej frågade... nä, bestämde... igår att vi skulle leka frisör. Jag fullkomligt älskar all form av hårpill så det gick jag självklart med på. En till tjej ville också vara med.


Jag fick "flätor" precis som Pippi bland annat. Det kammades, klipptes, blåstes, sprayades. Byggklossar med stickor fungerade som kam, trots att jag var rädd att de skulle fastna i håret, och även för att spraya håret. Sprayljudet som lades till sprayade omedvetet även lite salivstänk i mitt hår. Vi kan låtsas att det var en hårinpackning.

Jag skulle bli fin. Som Barbie.
Och jag fick socker i håret. ....socker?
- Ja, socker!
- Har Barbie socker i håret?
- Ja, hon har det i håret.

Självklart.

- Nu ska hon bli ful.

För då var tydligen festen slut, och då är man visst ful. Udda, jag som trodde att alla vaknade upp utvilade, fräscha och perfekta dagen efter.

Kortet är taget precis efter mitt besök hos frisören. Det är dock lite oklart om slutresultatet är Barbie, ful, eller något helt annat. Det har varit uppsatt i knut sedan dess eftersom mina konstiga sömntimmar gjorde mig förvirrad imorse så jag inte hann duscha. Det gör jag imorgon bitti istället. Jag ser verkligen fram emot att reda ut den härvan med hår. But it's so worth it!

Jag lindar in mig i värmande kärlek från barnen. Den gör under för min själ. Jag som har lätt för känslor men svårt för kärlek får en försmak av framtiden genom barnen, de oförstörda. Ömhet. Och möten på morgonen av glädje och kramar. Kan man få en bättre start på dagen?

Idag fick jag en kram av en tjej så jag välte omkull. Det blev till en lek, att lägga sig på min mage, lyssna lite på hur det lät om man klappade lätt på ryggen som en trumma, och vi sjöng blinka lilla stjärna för att barnet skulle "vakna". Mycket populärt, "nu är det min tur!", så till slut fick det övergå till att jag och barnen  masserade varandra med massagebollar som rullas på mage och rygg. "Det killas."

De här två veckornas praktik kommer göra mig gott. I alla fall psykiskt, fysiskt är det inte helt omöjligt att man snappar upp några baciller, det finns en hel buffé med olika att välja på. Inser att det är dags för en ny kategori: Barn-anekdoter. Avdelningen på förskolan där jag praktiserar har ett tjugotal barn som snart fyller fyra år.

Igår snöade det, men det smälte direkt när det nuddade marken. Det bildades vattenpölar på gården. Jag och en liten tjej byggde i ett rum och jag pekade på fönstret.

- Har du sett, vad är det där?
Hon tittar ut och formulerar ett fantastiskt ord för fenomenet.
- Det är vattensnö!