Näktergalning

Jag passade barn på jobbet i fredags. En liten kille hade svårt att bestämma sig för om han ville komma in. "Har ni pussel?" Till slut kom han in och började på ett pussel med 99 bitar gräs och päls, inte helt lätt. Han var bättre än jag trodde och kom igång bra med kanten men han behövde hjälp. "Jag kan själv!" höjdes dock rösten till när jag ens försökte antyda hjälp, jag fick inte heller vända pusselbitarna i kartongen åt rätt håll. När jag istället började rita bad han dock om hjälp. När jag la en bit rätt så kunde han dock själv igen, tog loss biten för att sätta dit den igen. Några bitar hamnade fel, men jag kunde inte påpeka det, för det kom sådana protester "nej, den ska vara där!". Både jag och föräldrarna glömde bort tiden, och när mamman till slut kom, tio minuter för sent, då ville han fortfarande lägga färdigt pusslet. När det inte gick så ville han spara det. Till råga på allt så pratade han ganska otydligt så det var svårt att höra, vilket också ledde till att han sa ifrån med höjd röst. Allt detta till trots så tror jag att han tyckte om mig. Det var jag som skulle hjälpa honom med pusslet, inte mamman. Jag tror mitt lugn gav resultat. Kanske blir jag en bra pedagog, men jag hoppas att inte alla barn är en sådan utmaning som han var.