Näktergalning

Vore det en film hade ett tårfyllt avsked ägt rum där min döende kropp säger: - Go on without me! Save yourself! Och sinnet sörjer förlusten men vet att kroppen inte skulle kunna hålla uppe takten. Tyvärr är det också scenen där kroppen agerar eftertrupp och ska bekämpa förföljarna. Mina ben är rastlösa och försöker springa härifrån. Sinnet finner inte ro utan harmoni med kroppen och jag har svårt att sova. Roar mig istället med att fundera på saker som ifall man kan få körtelfeber två gånger. Jag tycker min förkylning bryter mot reglerna. Finns det ingen polis mot sjukdomar egentligen? Läkare? Bamseplåster? Jag har tröttnat. Särskilt när en vecka sjuk framför dumburken gjort mig så rastlös att jag inte kan sova.

Det skulle vara roligt om Pourya gifte sig med fröken Lökken.

Pourya Lökken.

Eller om Åsne gifte sig med herr Pitt.

Åsne Pitt.


Jag ska på bröllop i slutet av maj. Är bjuden på ett till bröllop, som ligger dumt till i tid dock - måste snart svara. Kanske kan jag planera sommarjobb annorlunda och få till det smidigare, så det går att kombinera med besök hos föräldrarna, för dit ska man väl och tågbiljetter är dyrt ju. Bröllopstider nu och det märks att det verkar vara rätt ålder.


Varför är det omkring 11 personer här varje dag när jag inte ens skriver något?

Jag samlar på ljus i vintermörkret. De stämningsfulla juleljusen som jag hoppas får hänga kvar ett bra tag till. Ljusgardiner och julstjärnor och granslingor med ljus i hemmen. Gatulyktorna med tygskärmar i Vasaparken. Ljusbollarna i träden på Vasagatan vid Valand. Ljusregnet i det stora trädet på Trosa Torg. Det värmer i kylan, inifrån. Min julstjärna får hänga kvar ett tag till i alla fall.

Jag hade en tanke i somras. STOPPA PRESSARNA! Eh...
Tanken kom aldrig fram till internet, för det fanns inte i Stockholm då.

Jag sov över hos Christine i Nyköping. Vi delade en säng som var gissningsvis 120 cm. Det gjorde mig påmind och fick mig att börja tänka. Jag blir medveten om min kropp på ett helt annat sätt när jag sover med någon annan. När jag är själv är jag fokuserad på sömn och somnar oftast utan problem på kort tid och senast den tredje ställningen kroppen intar. När jag sover med någon annan börjar jag tänka på om kroppen slänger ut kroppsdelar mot den andra eller gör konstiga ljud. Jag lyssnar mycket mer och analyserar: Hur är andningen? Sover han/hon än? Jag fnissar flåsigt biblioteksfniss eller ler mentalt åt saker den andres kropp gör när den släpper taget.

De flesta somnar ifrån mig. Jag är rogivande säger de. Kanske är det mitt lugn som skiner igenom. Ett vanligt scenario är att jag tigger till mig lite hårpill. Sedan känner man handen bli tyngre och sakta ner. Kroppen rycker, andningen blir tung. Jag fnissar, personen vaknar. Inte sällan försöker den fortsätta i tron att jag kanske inte ska märka någonting. Hårpill är fint och kanske är det en del av det rogivande också. Välkommet är det i alla fall.

Jag somnar inte utan att jag tillåter mig själv det. Ni kommer inte hitta mig sovande med en bok över ansiktet eller framför en film, utan att jag själv bestämt det. Det hade varit bra om jag hade samma disciplin och var bättre på att faktiskt bestämma mig för att gå och lägga mig också. Om åtta timmar ska jag vara i skolan igen för en dags poesiverkstad. Det blir inte tillräckligt med skönhetssömn nånstans. De andra i min basgrupp tänker inte komma och jag är också lite sugen på att skolka. Varför ska jag vara sån där duktig flicka för?

Så ironiskt att antal läsare verkar ha ökat när jag knappt skriver någonting. Gillar inte riktigt förändringarna blogg.se gjort.

Man borde ha städdejter. Träffas hos varandra och städa i grupp, då går det undan! Eller ordna ett utbyte där man städar med en kompis, först den ena lägenheten och sedan den andra. Jag kan till och med nöja mig med en entusiastisk person som sitter i ett hörn och kommer med uppmuntrande hejaramsor. Äh, jag kan nöja mig med att någon bara närvarar. Vad som helst är roligare än att städa själv. Det blir fint, det blir det. Man känner sig duktig, det gör man. Men att komma dit är att korsa många undanflykter på vägen. Jag har lång träning på detta. Kanske städar jag imorgon. Kanske.

Eller också inte.

Jag vill bjuda hem folk, jag vill komma med trevliga förslag som spelkväll och middagar. Så som här ser ut är det för närvarande uteslutet. Imorgon ska jag lämna hemmet ett tag. Sedan ska jag tvätta. En oerhört spännande dag! På lördag står jag eventuellt modell. Jag vill ha sällskap!

Tomt. Fullt. Förvirrande. Frestande. Lek med elden.
"Vill inte vill och blir åter kysst." Jag kan relatera.
Kropp och knopp jobbar inte alltid i team.
Man kan må både bra och dåligt samtidigt.
Jag vill inte tänka så mycket, men jag vågar inte sluta med det.
Jag bromsar. Går backen upp eller ned?
Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke.
I ögat en tår.

Dagen efter vårbal där vinet var gott. För gott tydligen.
Perfekt idag vore kramar och pizza.
Pizzan fick jag, men inte de kramar som skulle lindra.

Vill inte, vill.
Ensam eller sällskap?
Söka upp själv eller bli hittad?
Duntäcket är mitt sällskap.
Inte tillräckligt som substitut.
Andas. Försöker vänja mig. Anpassning.
Vart är jag på väg?
Tiden att hitta rätt väg och att njuta av utsikten finns inte.
Jag ser fram emot sommaren.

Vissa vägar måste man vilja gå självmant. Man kan inte locka någon dit, särskilt när vägen leder någonstans man inte själv är säker på att man vill gå.

Sov gott och dröm om något som får dig att le. :-)

Jag har haft några hyfsat lediga dagar den här veckan och inkluderat med helgen kändes tillvaron nästan lite slapp och härlig. Därför blev det något av en chock igår när jag insåg att den här dagen skulle vara 9-22. Föreläsning 9-12, Sjöfartsmuseet 13.30-16.30, jobba 17.30-22.15, kom hem 23.

På hemvägen är jag långt ifrån den mest alerta människan. På första spårvagnen kliver ett trettiotal festande ungdomar på, vilket får mig att känna mig gammal. Det var likadant förra veckan också, men idag inser jag till slut att det antagligen beror på Studentklubben på Valand.

Jag byter spårvagn och går mot hållplatsen. Noterar ett vägarbete och funderar på hur spårvagnen ska komma förbi det de lagt över rälsen. Det är två minuter kvar tills spårvagnen ska gå ser jag på tavlan. Härligt. Ser att en buss går från annan hållplats. Funderar på vilken hållplats de menar. Ser att en till buss också går därifrån och börjar fundera på varför bussarna går från en annan hållplats men inte spårvagnen. Ser två killar börja springa och undrar varför. Sen ser jag spårvagnen komma. Till en annan hållplats. Jaha, jag får väl också springa. Varför har de inte satt upp en skylt om detta, tänker jag, men sen ser jag skylten.

Det är så alert jag är. Imorgon börjar jag halv nio och går heldag. Inget jobb men jag behöver städa. På söndag kommer folk hit, så då måste det liksom vara färdigt. Ganska skönt annars, har gått och småplockat lite så det inte känts som jag städat, och ändå börjar man ana något synas nu. Om det inte vore för det dåliga samvetet som fortsätter plåga mig hade det nog varit en ideal form av städning - att få städat utan att märka att man städar.

Jag känner mig som en ytterst sinnesförvirrad människa just nu. Jag har ingen överblick över tillvaron och jag glömmer bort massa saker. Tänk så mycket lättare livet hade kunnat vara om man hade en likadan klocka som Skalman. Man justerar den efter ens egna behov och sen blir man påmind.

Den ringer för mat, så man äter. Idag har jag ätit smörgås och fruktsallad och ingenting sen klockan fyra.
Den ringer för sömn, så man sover. Klockan är halv ett, jag börjar skolan halv nio. Sömnmatematiken får inte ihop åtta timmars sömn på den tiden, tiden räcker inte till.
Den ringer för att påminna om att betala räkningar. Vem gör det med glädje? Räkningarna kommer, man suckar lite och lägger de på nåt bra ställe... tycker man, tills man inser att det är slutet av månaden och var det inte något man skulle göra? Att bli påmind genom en till räkning med påminnelseavgift är inte det slags ringsignal jag tänkte mig på min klocka.
Den ringer när det är dags att gå för att komma i tid. Anpassningsbar efter snoozare också såklart.

Alla möjliga olika saker kunde den påminna mig om. Just nu hänger jag tvätt, som jag tog ut ur tvättmaskinen för tolv timmar sedan. Min säng är naken, den behöver lakan. Den som inga byxor har, den får gå med byxan bar. Men en säng som inte har kläder, är den också nakenfis? Jag har ingen lust att nakenfisa mig med min säng.

Jag är ledig. Jag är hemma. Jag är trött.
Det känns bra men jag är samtidigt medveten om sekreteraruppgifter jag behöver ta itu med.

Ledighet är inte helt enkelt - vad definieras egentligen som ledigt?

Nyåret var bra. 95 personer anmälda, knytkalas, trevligt, fyrverkerier på takvåning 14 våningar upp med fantastisk överblick över flertalet av Göteborgs fyrverkerier. Drack inte särskilt mycket och har därför mått bra idag och det gick bra att jobba. Ganska dött dock och jag kände mig lite överflödig, särskilt eftersom jag inte ens stod med på schemat av någon anledning. Ibland är det skönt att bara sitta och ta det lugnt, men idag såg jag till att aktivera mig med framförallt baklängesshopping. Lyckades hjälpa de flesta kunder som hade frågor och hade tid att vara ordentligt trevlig. Det kändes bra. Var lite fundersam till att börja det nya året med att jobba men det gick bra och det är 100% OB dessutom.

Men nu är jag trött. Hur blev klockan så här mycket? Det är dags att sova. Godnatt!

Sova tidigt var det ja, jag visste att det skulle fallera.

Om ungefär sex timmar kommer mattkillarna hit för att fixa vattenskadan i duschen. Det ska ta två dagar är det sagt, får se om tidsplanen håller. Vet egentligen inte riktigt vad det är de ska göra förutom att byta ut plastmattan på golvet och låta det torka. Ja, och ta bort toaletten. Var tänkte de ställa den under tiden? Borde jag rengöra den lite extra innan? Jag är långt ifrån expert på området. Inte helt nybörjare dock med tanke på vattenskadan jag bodde med för ungefär ett år sedan. Efter det här kan vi väl anse min kvot vara uppfylld, ok?

Jag skulle sova tidigt, för det är en lång dag imorgon, med skola och jobb, och sen får jag inte åka hem heller. Det är delvis därför jag har skjutit på sömnen. Att gå och lägga sig innebär att man snart behöver gå upp igen, och då får jag överge mitt hem. Jag känner mig inte riktigt redo för det, men det är bara någon töntig psykologisk undanflykt för att slippa städa undan grejerna i badrummet samt packa några saker.

Skärpning, Anna!
Nu ska jag skaffa några timmars skönhetssömn i alla fall.
Annars blir jag så gräsligt ful imorgon.

Man kan inte gå och lägga sig direkt efter man kommer hem från jobbet vid 23.
Man kan inte gå och lägga sig direkt efter att den sista gästen gått vid 03.

Det är klart man kan gå och lägga sig!

Det är bara en psykologisk grej egentligen.
Är man trött är det klart att man ska gå och lägga sig.
Jag har haft en trevlig hemmakväll med tre till, men har gäspat ganska länge redan.
Det finns en dag imorgon också.

Jag ska bara... titta på Förhäxad.
Sen ska jag sova. Det är min plan i alla fall.
Det här med att bestämma mig för att sova har aldrig varit min starka sida.
Undanflykter är jag dock väldigt bra på...

Jag har gärna halsband och helst i silver och de ska vara enkla.
Så har det liksom alltid varit, men jag har förändrats och börjar inse det.

Jag har satt på mig en enkel silverkedja med ett litet hänge och haft det länge.
Varierat med några olika varianter när jag känt för det. De har varit en del av mig.

Nu använder jag oftare större halsband av olika slag, som syns bättre.
Det blir mer av en accesoar som jag matchar efter kläder och humör.

Jag fick ett guldhalsband för flera år sedan av mitt ex, ett kinesiskt tecken för kärlek som passade mig perfekt, gillar verkligen sånt. Jag blev glad och använde det såklart, men det var ju i guld och jag är en silvertjej, så det blev inte så ofta.

Jag vet inte varför jag hållt mig ifrån guld men tror delvis det handlar om att guld är dyrare och man måste vara mer försiktig, vilket inte passar mig. Jag vill kunna ha på mig det jämt och vill inte behöva oroa mig för att det ska gå sönder. Guld känns mer vuxet och jag känner mig inte vuxen. Jag har nästan bara silver och inte särskilt mycket guld - i princip ingenting. Efter det tog slut med J kändes det dumt att sätta på mig en kärlekssymbol från ett dött förhållande. Nu känns det däremot annorlunda. Jag har börjat använda det oftare och jag trivs numera bättre i guld. Vet inte om det är ett tecken på att jag börjar vuxen. Det är inte längre en kärlekssymbol mer än i sin kinesiska betydelse, J och jag har gått vidare med våra liv för länge sedan och han har till och med skaffat barn. Nu är det helt enkelt bara ett fint halsband och jag inser att guld antagligen passar mina färger bättre.

Det kanske bara är en period jag går igenom, men annars måste jag nog skaffa mig lite fler guldsmycken. Av enkel och slitstark sort, för dyrare varianter skulle jag fortfarande inte trivas i. Det är likadant när jag går ut och äter vill jag hellre äta billigt, även om jag blir bjuden, jag trivs helt enkelt bäst så.

Vet ni hur svårt det är att ta kort på såpbubblor?
Svårt. Väldigt svårt. Särskilt med min sega kamera - på mobilen.
Idag gjorde jag 27 försök. Det blev några ganska bra kort i alla fall.



Två av tjugosju. Fast inget som kan jämföras med verkligheten.

Orkar inte tvätta bort sminket inatt.
Om det hade varit en film hade jag vaknat med perfekt makeup.
Det finns även en risk att jag ser ut som en panda när jag vaknar.
Jag väljer att tänka på det som ett experiment.

Mitt liv som film.
Scen 1, tagning 1.

Varför blir man förresten alltid piggare när man borstar tänderna?
Jag är trött, jag vill sova, därför borstar jag tänderna,
och då är jag inte längre lika trött. Ologiskt.

Det verkar finnas många turkar i Stockholm.
I fredags var de väldigt glada och åkte runt och tutade.
Viftade med flaggor, körde mot rött, blinkers på.

Ikväll var de ganska många på baren vi åt på.
De var glada efter första målet.
Efter det andra målet gick vi.
Något säger mig att de inte är lika glada längre.

När pappa fyllde femtio fick han en flyglektion i present.
Eventuellt var det någonstans vid Skavsta.

I en annan sorts familj hade han kanske fått det här istället.
Flyg ett stridsflygplan i Sydafrika, endast 97 250 kronor.

Vi tar två va?

Noppa ögonbrynen och ha hicka - det är svårt.
Borsta tänder och gråta - man blir blöt.