Näktergalning

Vore det en film hade ett tårfyllt avsked ägt rum där min döende kropp säger: - Go on without me! Save yourself! Och sinnet sörjer förlusten men vet att kroppen inte skulle kunna hålla uppe takten. Tyvärr är det också scenen där kroppen agerar eftertrupp och ska bekämpa förföljarna. Mina ben är rastlösa och försöker springa härifrån. Sinnet finner inte ro utan harmoni med kroppen och jag har svårt att sova. Roar mig istället med att fundera på saker som ifall man kan få körtelfeber två gånger. Jag tycker min förkylning bryter mot reglerna. Finns det ingen polis mot sjukdomar egentligen? Läkare? Bamseplåster? Jag har tröttnat. Särskilt när en vecka sjuk framför dumburken gjort mig så rastlös att jag inte kan sova.