Näktergalning

Från den gamla skolan satt hon aldrig med oss vid matbordet och åt utan berättade sina historier vid sidan av. Hon rev morötterna tunt och kallade det dunderhonung så vi som små Bamsefantaster skulle äta ordentligt. Maten var viktig och ständigt fick man frågan "ska du int ha dig nå i mun" med den norrländska dialekten hon menade var att tala klart och tydligt. Hon kallade pannkakor för plättar och ugnspannkaka för pannkaka och hon bakade de bästa kanelbullarna med kardemumma i. När kameran kom fram gömde hon sig och visade upp bröllopsbilden istället. Hon visade stolt upp sina tekniska kunskaper om tv:n genom att erbjuda sig att läsa för oss från text-tv, vilket hon gjorde trots att vi avböjde. Hon pratade mycket och det var ofta samma historier. Något nytt var i början av tiden på hemmet då hon gav främlingar komplimanger, frågade om de var gifta, hade barn eller försökt. Det var vid den tiden farfar dog. Hon prövade nya saker som läppstift och vin men frontallobsdemensen och åldern fortsatte förändra henne och gång på gång fick vi höra att hon var döende. Några år senare har hon nu somnat in för gott med sina båda barn där som vakade. Hon höll ut i det sista med sitt starka hjärta men nu får hon vila i frid. Nu finns ingen av mina föräldrars föräldrar kvar i livet. Söta lilla farmor, synd du bodde så långt bort i Luleå.