Näktergalning

Det är verkligen vad jag skulle vara om inga synhjälpmedel funnes: handikappad. Ändå känns det som en självklarhet att se bra. Minns känslan när jag satte på mig mina första glasögon, sommaren innan trean på lågstadiet. Helt plötsligt kunde jag se de där små grenarna på björkarna. Jag har minus åtta på ena ögat på glasögonen. På linserna är det runt sju dioptrier. Hade jag inte haft några synhjälpmedel hade jag inte klarat mig länge. Hade blivit överkörd av första bästa buss. Nu klagar jag istället när jag ser minsta lilla suddigt, för jag har blivit så van vid att ha perfekt syn. Det är verkligen så, man vet inte vad man har förrän det är borta och gräset är alltid grönare på andra sidan. Man borde bli bättre på att uppskatta det man har.