Näktergalning

Idag hände något på spårvagnen. Jag vet inte exakt vad det var.

En medelålders kvinna kommer på spårvagnen men ska bara åka en station, så hon sätter sig inte ner utan sätter bara väskan på ett säte och står själv upp. På sätet tvärsöver gången där kvinnan haft sin väska sitter en mörkhyad medelålders man i grön jacka. Jag sitter på ett bakvänt säte så jag har de framför mig. Jag tittar ut genom fönstret lite. Vi närmar oss hållplatsen. Min uppmärksamhet fångas av mannen i gröna jackan som säger något och rör sig snabbt mot utgången där kvinnan med väskan nu står.

       - Du skrattar inte åt mig!
       - Jag har inte...

Han slår till henne med handflatan i ansiktet. Jag är chockad. Vad är det som händer? Det verkar helt oprovocerat. Kanske har hon bara sett lite mysigt glad ut och tittat på honom. Hon ser ut att vara en sån ständigt leende kvinna. Jag har nyligen haft lite diskussion om att reagera och säga ifrån om någon blir attackerad. Massa tankar rusar igenom hjärnan. Det händer dock inget mer. Kvinnan ser förskrämd ut. Hon går av spårvagnen och mannen sätter sig ner igen. Att påpeka för den här labila mannen att "hörru du, så där får man faktiskt inte göra" känns inte som ett alternativ och jag tittar på allt och inget omkring mig men är väldigt noga med att inte möta mannens blick. Några hållplatser senare går han av. Han tänder en cigarett strax innan dörrarna öppnas och när han gått av står han precis vid dörrarna tills spårvagnen går igen och han står kvar.

Det hela gick så snabbt. Det var liksom ingen som hann reagera. Jag undrar hur kvinnan mådde efter det här. Jag skulle ha velat säga något tröstande/stödjande till henne. Jag funderade på om man skulle säga till föraren eller vilka åtgärder man faktiskt skulle kunna ta för att han skulle kunna bli omhändertagen på något sätt. Och återigen börjar man fundera lite på vad som skulle hända om man blev attackerad på något sätt själv. Jag är inte rädd av mig. Jag tänker inte på risker att bli attackerad mitt i natten eller så. Delvis för att jag nog är lite naiv och lugn. Jag tror också att många invaggas i en falsk trygghet dagtid. Vampyrerna tål ju inte dagsljus. Men med den sociala grupp-psykologin som råder så är det inte säkert att någon skulle ingripa ändå, även om det skulle ske mitt i en folkmassa. Jag tycker sociala experiment som tar upp sådana här fenomen är intressanta. Fast också lite skrämmande. En iscensatt misshandel mitt på dagen på Sergelgatan i Stockholm bland massor med folk och ingen ringer ens polisen. Min bror blev rånad klockan sex en vanlig tisdagkväll bland massor med pendlare vid Slussen i Stockholm.

Behöver vi mer civilkurage? Jag undrar hur jag själv skulle reagera i hotfulla situationer. Jag vill intala mig själv att jag skulle säga ifrån på något sätt, men i ärlighetens namn är jag inte säker på att jag skulle klara av det när det väl kommer till kritan. Det är kanske olika i olika situationer. Det kan hända vad som helst när som helst. Men det kan också vara positiva saker som händer. Och man kan inte gå runt med en ständig skräck för vad som skulle kunna hända.