A sentimental journey.

Här sitter man och försöker plugga. Tankarna kretsar kring skolan och om det inte är dags att börja laga mat. Så ringer pappa och berättar att farfar dog inatt. Först känns det bara som något han säger, det är inget som jag tydligen klarar av att registrera på ett medvetet plan helt. Sen börjar jag tänka på julafton, sista gången jag pratade med honom. Han är så söt. Eller var. Eller är. Han använde ord som "Hej allra käraste rara lilla Anna" och jag blev lite rörd. Han undrade när jag skulle komma och hälsa på. I början av mars skulle han ha fyllt 85 år, och jag hade tänkt åka upp dit till Luleå med pappa och faster. Nu blir det en begravningsresa vid ungefär samma tidpunkt antagligen. För en tid sedan sa han att han trodde han hade ett halvår kvar att leva. Jag tror att han hade rätt.

Farfar har alltid kommit i skymundan av farmor, som ganska nyligen diagnostiserats med frontallobsdemens, kanske den mest aggressiva sorten. Farmor sa till mamma redan första gången de träffades att hon skulle dö snart. Då hade hon inte ens fyllt 60. Hon pratar konstant. Hon tillhör den gamla traditionen och vägrar sitta med vid matbordet när vi äter. Istället pratar hon. Och pratar. Och erbjuder sig att läsa för oss från text-tv, och gör även detta, även om vi tackar nej.

Det är farmor som berättar om alla sjukdomar hon har, hur sjuk hon är och hur ont hon har och alla mediciner hon tar. Farfar syns inte lika mycket bredvid henne. Han är tvärtom, och döljer hur han mår. Som den gången han reste sig och på farmors fråga vad han skulle göra svarade att han skulle ringa en ambulans. Det spelar ingen roll hur dåligt han egentligen mår, han döljer det ändå. Han har haft hjärtproblem och ansiktsförlamning och jag har gång på gång fått höra att han inte mår bra. Ändå förstår man inte. Bara lite. Jag ville åka upp dit nu för det kändes som det skulle kunna bli sista gången. Jag hann inte.

Farmor finns kvar, men frågan är hur länge till. Hon bor på hem och är ganska arg för detta. Hon vet ännu inte om att farfar är död. Han finns inte mer. Jag minns inte när jag var där sist. Det är alldeles för långt till Luleå tyvärr.

Pappa berättar att farfar hittats död hemma av en granne, som gått dit på min fasters begäran. Men det är tanken på det där senaste telefonsamtalet med farfar får mig att förstå. Nu vill tårar komma fram ur ögonen och talet fastnar nästan i halsen. Ändå kämpar jag emot, för pappas skull, tills jag lagt på. Varför då? Varför inte visa att jag blir ledsen när jag nu faktiskt blir det?

Jag är glad att jag fick det där sista telefonsamtalet med farfar,
men ledsen att jag inte hann åka dit för att hälsa på.
Tankarna på skola och mat har försvunnit för stunden.

I maj fyller farmor 86. Kanske.


image81
Min söte Farfar, i tröja han själv anpassat som han ville ha den.
Oktober 2006.


Kommentarer
Postat av: Aka

Hej gumman!
Ledsen att läsa om din farfar, alltid sorgligt när en när o kär går bort. Finns här för dig om du vill bubbla av dig. Kraaaaaaaaam

2008-02-03 @ 22:27:20
Postat av: Ekorren

=(


Tråkigt att höra.
*krama om*

2008-02-04 @ 02:02:59
URL: http://www.ekorren.de
Postat av: bani

Vad tråkigt att höra, men en fin hyllning till din farfar ändå. Jag beklagar sorgen. :(

2008-02-04 @ 22:07:44
URL: http://banisbooks.blogspot.com
Postat av: Mala

Kram

2008-02-05 @ 08:29:47
URL: http://momalola.blogspot.com
Postat av: Charlotte

Sorgligt att höra, det är hårda smällar livet ger en ibland. Kram på dig

2008-02-07 @ 14:32:28
URL: http://www.charlotte.nu
Postat av: Annchen

Det är sorgligt, men ändå en naturlig del av livet.

2008-02-08 @ 00:03:40
URL: http://naktergalning.blogg.se
Postat av: Anna P

:-( Det var fint skrivet om din farfar. Kram!

2008-02-14 @ 08:16:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0