Näktergalning

Jag vet inte om jag vågar hoppas. Ändå vet jag inte riktigt vad jag ska skriva nu. Det finns en viss risk för att jag är färdig. Äntligen! Vem kunde tro att man kunde se fram emot en måndag så här mycket? Känns nästan konstigt att eventuellt ha brutit en trend och inte vara färdig mitt i natten. Till och med fast jag tog en paus och var iväg och sjöng på ett dop idag.

Barnen grät såklart. Det var två som döptes. Den ena familjen kändes normal, den andra kändes ung och lyssnade nog inte alls på vad prästen sa utan satt och pratade och skämtade med varandra istället. Det är inte varje dag ett dop föräras med en kör. Jag har nog inte varit på dop sedan min kusin döptes 1996.

På torsdag är farfars begravning. Jag kommer gråta. Begravningar är ändå ett av få tillfällen där det är socialt accepterat att gråta, det kan vara skönt på ett sätt. Just nu känns det fortfarande avlägset. Jag vet dock inte varför jag inte har berättat för mina föräldrar att jag har varit ledsen. Vi pratar inte om sådant antar jag. Det kommer märkas ändå på torsdag. Kanske kommer pappa också gråta, det kommer nog kännas konstigt.

Men, en sak i taget. Därför ska jag nu fira slutet på arbetet med att äta.