Näktergalning

Hej Ångest.

Du är tillbaka. Jag visste att du skulle komma. Det är inte välkommet alls, även om jag inser att du nog kan tro det. När jag skjuter på saker så här är det väl att vända andra kinden till, "kom igen, slå mig!". Du är tillbaka. Vad vill du mig? Varför får du mig att må dåligt istället för att göra mig produktiv? Vi behöver kommunikation i det här förhållandet. Vår relation fungerar inte på det här sättet.

Jag försöker ignorera dig när du gör så här mot mig. Jag skruvar på Molger. Jag sätter upp blommor i hallen. Jag går till ICA och jobbar. Jag umgås med andra människor. Jag går på körmöte i sex timmar. Jag talar med min mor i telefon. Jag hämtar mat. Jag bloggar, tydligen. Jag pratar med Christine. Hon är också här, på Chalmers. Men inte ens hennes närvaro kan få dig att hålla dig undan. Du är tillbaka.

Om vi ska fortsätta umgås måste det ske en förändring. Nu tycker jag du får ta och göra mig produktiv istället, okej? På tisdag klockan fyra kommer jag dumpa dig. Du kanske blir lite ledsen då, men jag kan trösta dig med detta: du kommer fortsätta att komma tillbaka.

Så Ångest, kom igen. Ge mig lite kärlek nu så lovar jag att återgälda tjänsten!