Personlig hämnd.

-Hundraförtisjuochfemtiotack.

Hon gräver i plånboken och lägger en hundralapp och sen en femtiolapp... vid kortterminalen som är ungefär på armlängds avstånd. Gör inga tecken på att ge de till mig eller lägga närmre. Jag får sträcka mig fram och ta dom därifrån. Min personliga lilla hämnd, jag ger tillbaka två och femtio som jag lägger ner framför mig i myntfacket som jag aldrig gör annars, inte direkt i handen. Tog hon åt sig? Antagligen inte. Men lite bättre kändes det iaf. Att hon var utlänning och antagligen inte förstod svenska är ingenting att skylla på.

Ibland får man ta till dylika minihämnder, sånt där som ingen märker av antagligen. Som de kunder som inte verkar förstå alls att om de lägger korvbröd och chipspåsar längst fram och sen massa stora tunga saker efteråt, då blir det krossat. Oftast puttar jag det åt sidan, även fast det sliter mer på min kropp då. Men efter att ha fått varorna utan minsta hänsyn till mig, varuberg osv, då struntar jag i att putta, då får korvbröden bli lite klämda. Även fast jag inte riktigt klarar av att strunta i det helt och hållet. Så det är väl ingenting de märker av där heller.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0