Näktergalning

Jag kom iväg till Stockholm till slut, med biljett och till och med kalender som jag, precis innan jag gick, kom på låg i ett par byxor. Glömde en julklapp, men har tid att skaffa ny. Behövde inte ens stressa när jag tog mig till busshållplatsen. Där mötte jag en alkis. Orkade inte riktigt med att prata, så jag ställde mig lite vid sidan av. Han hade uppenbarligen en större lust än mig att konversera. Han har ett förband i pannan och småsår runtomkring. Kommer fram till mig med något speedade steg och en bred göteborgska.

        - Vet du vad som har hänt? Vet du vad som har hänt?

Jag nickade och skakade mest på huvudet under samtalet, ackompanjerat av några "mmm".

        - Jag var ensam i lägenheten.
        Hade tagit tabletter.
        Så ramlade jag!
        Men de kan inte sy, det är inget blod.

Han ser ut som han vill ta av förbandet och visa såret, men lyckligtvis kommer han på bättre, eller i alla fall andra, tankar.

        - Va dum man blir när man dricker.
        Va dum man blir.
        Va dum man blir när man dricker.

Han märker tydligen ändå att jag inte är så pratsugen, säger förlåt och sätter sig på bänken igen. Upprepar några gånger till: "Va dum man blir när man dricker. Va dum man blir." Jag fortsätter med mitt "mmm":ande, men har ändå kläckt ur mig någonstans i det hela att han får vara försiktig. Kanske är det när han kommer fram för andra gången för att berätta ungefär samma sak igen. När vi går på bussen får jag ett "tack för att du är fin" som avsked.

På bussen är det en annan person som får lyssna på honom, men då blir det en redigerad version:

        - Jag vill ha en öl innan de börjar sy och karva i mig!

Att man blir dum när man dricker och att de inte kan sy såret har han tydligen redan glömt.