Näktergalning

Vi ser ett skriftspråk som något naturligt, det är en självklar del i vår kultur. Ändå är inte skrivkonsten alls något självklart för människan. Av dagens cirka 3000 språk är det bara 78 stycken som har ett skriftspråk. Det finns både för- och nackdelar. Vi slipper ha lika mycket i minnet om det går att skriva ner och bevaras på papper istället för i huvudet, men antagligen tränar vi inte heller minnet lika mycket då. Att tala är en konst, och det kommer aldrig försvinna helt, men språket förändras, vi blir influerade av sättet att skriva på.

En muntlig historia förändras bitvis med varje ny berättare och varje nytt tillfälle den berättas på. Jag vill minnas att Peter på fritids ägnade sig åt muntligt historieberättande, till vår förtjusning som barn. En del saker går förlorade när vi glömmer bort den muntliga traditionen, och vissa saker blir bättre. Författaren lyfts fram på ett annat sätt. Jag kan ligga här själv under mitt täcke i sängen och skriva om tankar som väcks av Sven-Eric Liedmans "Ett oändligt äventyr". Att skriva för sig själv känns mer lönt än att prata för sig själv. Kanske är det till och med någon som läser vad jag skriver.

En annan intressant sak är att analfabeter inte har samma förmåga till logiska slutsatser. De litar till sin egen erfarenhet och frågar inte logiken. Att fråga vad ett träd är för något får en motfråga varför man ska svara på det, alla vet ju det ändå. Det påminner om när Pippi var i skolan och undrade varför fröken frågade något hon redan visste. Och det är ju egentligen en ganska bra fråga.