Näktergalning

Den svenska sommaren sveper förbi mig i takt med tågets dunkande på rälsen när det tar mig från ett hem till ett annat. Solen sänker sig mot horisonten och kastar långa skuggor på marken samt värmer min kind. Trots att både min bok och datorns batteri tar slut när det fortfarande är över en timme kvar känns resan behaglig, även fast InterCity-tåget göder min nackes smärta. Jag har tid till eftertanke och inser att det känns bra.

Låter livet smeka mig. För första gången på väldigt länge känner jag mig glad, poetisk och tillfreds. Det är inte kärlek, den här gången kommer det inifrån mig själv. Jag behöver det här. Trassel, problem och funderingar finns kvar, det finns alltid någonting som kan störa perfektionen, men man väljer själv hur djupt ner i det man vill dyka. Kanske försvinner känslan snart igen, men just nu mår jag bra. Jag har en lång väg kvar att vandra, men jag är på god väg.

Tillsammans med upptäckten att jag har tappat mycket Stockholm kommer insikten att jag rotar mig mer och mer i Göteborg. Jag lär mig att leva mer för stunden, att njuta av allt omkring mig som är bra. Det här var nyttigt, för att leva på flera ställen samtidigt är för splittrande. Jag lämnar Stockholm och det som varit och återvänder till mitt liv i Göteborg. Den stabilitet jag längtat efter börjar infinna sig i livet och mig själv. Jag andas. Blundar. Jag finns till i nuet. För stunden behövs det inte så mycket mer än så.

Jag är hemma igen.