Jag lever, gör du?
Men ändå, ibland vänder det helt plötsligt.
[Reklampaus: Triss - Plötsligt händer det.]
Jag vill inte spela ett spel, jag vill göra det jag känner för. Vill jag höra av mig till någon så gör jag oftast det, även om det kan anses opassande. Ibland försöker jag ändå låta bli. Ibland vinner förnuftet över känslorna och jag förstår att det gör mer skada än nytta. Till exempel när jag skulle skriva till ett ex i hans gästbok och hittade massa "pluttenutt älskling" från hans nya flicka, innan mitt sår hade läkt helt.
Jag har ambitioner och önskemål och jag vill att det ska fungera, men jag vet inte exakt hur man ska gå tillväga och jag vet inte om det kommer lyckas. Det är svårt att säga nej till något man både vill och får, men inte bör. Jag antar att det helt enkelt handlar om en vanesak, att skaffa sig nya vanor och mönster.
oj då Annchen vilken hög igenkänningsfaktor det finns på detta inlägg. Jag förstår så väl vad du menar..dt finns inget värre än att förtvivlat vänta på ett samtal som aldrig kommer o den andra som bör ringa inte har en aning om att ngn väntar på detta samtal.
Apropå min bloggfrågestund: det var ett billigt knep av mig ju. ville väl försöka påvisa hur löjliga storbloggarnas frågestunder är..
Tankarna väcktes av nuet, men är mest baserade på tidigare erfarenheter. Just nu handlar det nog mest om att det är ovant... vandrar på okända marker, som behöver utforskas mer.
Oj! Känner igen mig! Och sedan om man är osams och han ändå inte hör av sig för han anser att man borde få en chans att lugna sig och lämnar det åt en själv att höra av sig när det är dags! Prova aldrig att fortsätta umgås med din gamla killes vänner såvida ditt hjärta inte är i toppenskick! Det krossar en totalt att höra om hur kär han är i någon eller veta hur ofta hann träffar någon, hur annorlunda han prioriterar sitt nya förhållande efter att man själv LÄRT honom vad prioriteringar innebär! Fy fan för all jobbig vetskap! Och telefonen ligger tyst och hånar en!
