Näktergalning

Konstigt det där med hur tankarna går och humöret förändras, det hör såklart ihop.

Ibland är man ganska nöjd och tillfreds, trivs med sitt liv och sina vänner.
Sen får en liten detalj en att tänka i annorlunda banor och misströsta lite.

Just nu tänker jag på hur en del personer är eller verkar vara.
Jag tänker på de som är trevliga när det passar dem.

Vissa på jobbet t.ex. kan ibland ignorera en totalt och andra stunder vara väldigt sällskapliga och trevliga. Jag tycker det är jobbigt när det lyser igenom att personen försöker vara trevlig fast egentligen helst vill slippa prata med en överhuvudtaget. Ett oengagerat svar som får en att förstå att de inte bryr sig om det man har att säga. Eller när man trotsar känslan av att inte orka vara mer trevlig efter jobbet eller på raster och sätter sig bredvid några vid ett bord i lunchrummet eller på spårvagnen och mest bara lyssnar på en konversation utan försök att bjuda in i samtalet.

Jag tänker också på personer som är trevliga var för sig, men så sammansvetsade att det är svårt att komma in i gemenskapen, och det är sällan en bra känsla att känna sig utanför.

Visst vet jag att man måste ta för sig, jag gör det också, men jag orkar inte alltid. Ändå sitter man kvar, och lyssnar på dialogen eller försöker sysselsätta sig med en tidning eller sms eller liknande. Jag tillhör helt enkelt inte det där "coola gänget" och jag känner mig heller inte helt tillfreds i deras värld, där de festar ganska mycket. Det syns på alla bilder på Facebook.

Man får reda på en hel del genom Facebook. Om folks kärleksliv och festande till exempel, där jag kan tycka att vissa saker borde hållas mer privat. Just nu verkar det vara många som blir singlar och då basuneras det ut till alla vänner när relationsstatusen förändras. Om det är någon jag inte känner så väl (då man förvisso kan fråga sig varför vi ens är FB-vänner) så undrar jag hur personen mår, men vågar inte riktigt fråga, jag vill inte störa. Annars försöker jag se till att erbjuda min hjälp om det är något jag kan göra för att ge stöd.

Men hur tänker folk? Först läggs det ut massa bilder och meddelande om hur kär man är, hur man hittat den rätta, hur lycklig man är, bilder på tungor som möts... sen meddelar Facebook att personen är singel igen. Tills nästa person dyker in i livet, och den här gången är det verkligen den rätte, och man är så kär och lycklig.

Jag kan känna så här, det måste vara en underbar känsla att "jag har hittat rätt, jag är lycklig", själv har jag inte haft den än, men när man är inne på tredje-fjärde relationen med "den rätta" borde man inte börja fundera lite då? Kan man inte vänta med att ändra sin relationsstatus och basunera ut sin kärlek över världen? Det gäller inte bara Facebook, det gäller även t.ex. de som har barn, och ständigt introducerar nya kärlekar i barnens värld.

Personligen kommer det dröja länge innan jag ändrar min relationsstatus på Facebook, det gör jag först när jag är riktigt säker. Hittills har jag mest bara velat och är så osäker hela tiden. I hemlighet är jag nog lite avundsjuk på de där som blir så kära att de vill berätta det för alla och visa upp sin lycka. Det bor kanske en liten rosa prinsessa inom mig som väntar på den där riddaren på vit springare som ska komma för att svepa iväg med mig för att leva lyckliga i alla våra dagar. Den där himlastormande kärleken, kommer den komma någon gång? Jag vill inte alltid vara osäker.